onsdag 6 april 2011

518

Jag funderar väldigt mycket på det här med gud.
Jag är uppvuxen inom frikyrkan. Jag har åkt på konferenser, läger, gått i söndagsskola. Jag är missionärsbarn och -barnbarn. Frikyrkan blev min barndom och min barndom blev känslor av att vara utestängt, att inte tillhöra. Tvivlet blev min barndom.

Jag har aldrig någonsin känt mig hemma i frikyrkan. Jag har alltid känt mig fel fel fel. Det fick mig till slut att inte orka mer, att hoppa av och nu har jag inte varit i kyrkan på flera år. Jag var inte ens där för att gå på midnattsjulgudstjänsten som tidigare varit det viktigaste för mig, den enda delen av julen som fått mig att slappna av. Jag har helt tappat frikyrkan och det är befriande, även om jag ofta försvarar den för det finns väldigt mycket fint, jag har lärt mig mycket bra genom den, trots det är det skönt att inte längre försöka vara en del av den och misslyckas gång på gång. Det finns otroligt strama ramar och jag passar inte in. Jag passade aldrig in och jag gav upp och här är jag nu och jag tänker på gud varje dag.

Jag har aldrig trott helt och fullt. Inte på frikyrkans gud, den kristna guden. Jag har försökt, ni ska veta det: jag har verkligen försökt. Jag har desperat slängt böner till anteckningsblock, skrikit dom i luften tills rösten gick sönder. Ändå har det alltid funnits där, det enda som alltid funnits i mig: tvivlet.

Jag vet inte om jag tror på gud.
Jag vill, jag vill, jag vill. Jag vill ha en stadig trygghet, jag vill ha en grundbult, någon som älskar mig alltid alltid. Jag kräver inget mer än så, jag kräver ingen lösning på teodicéproblemet, jag kräver ingen allsmäktighet, jag kräver bara evig kärlek, jag kräver bara en början och ett slut, jag kräver bara ett hem dit jag får komma och andas ut. Det är allt jag vill. Men jag vet inte. Jag hittar ingenting hur mycket jag än söker, kanske för att jag inte vet var jag ska leta. Jag gav frikyrkan sexton år av mitt liv men den får inte mer. Jag vill inte ha religiösa sammanhang, jag passar inte där, det går inte, jag kvävs, låt mig bara vara.

Jag har varit så desperat. Jag BEHÖVER en gud, jag vill veta var jag kommer ifrån, var världen började, jag vill få frid när jag dör jag vill komma hem då jag vill inte att det ska bli svart jag vill ha gröna fält blå himmel och evig frid evig kärlek evig evig evig kärlek från den störste. Jag vill inga riktlinjer för mitt liv, jag vill bara bli buren. Älskad. Och det räcker inte med människor, jag behöver något mer.

Alltid har jag sökt, försökt slå mig fri, gråtit, men jag når inte fram. Kanske gör jag aldrig det. Kanske hittar jag aldrig det jag söker. Kanske ger jag upp även om detta. Jag är trött på att söka, jag är trött jag är utmattad utled jag orkar inte mer. Det kanske inte finns något, det kanske bara finns ett jag som hela tiden längtar efter den förälderliga kärleken jag aldrig fick och därför bara därför jag söker efter något mer, något större som kan ersätta.



Våra hjärtans förlorade slag:
alla drömmar som aldrig blev av
och dom lögner vi levde och stannade i
dom vi blev och dom vi ville bli

alla tårar som ingen torkat bort och det underbara så kort:
dom som svek oss och dom som vi svek tillbaks:
våra hjärtans förlorade slag

du som bar mig igenom:
bär mig igen
bär mig nu
och bär mig ända hem

3 kommentarer:

Anonym sa...

hur många frikyrkor har du varit till? dra inte alla över en kam. jag är säker på att gud finns. att han älskar dig, att Jesus dog för dig o dina synder, att han aldrig lämnar dig, att hans nåd räcker till alla och att han alltid finns kvar, han längtar efter dig josefin så vänd dig inte bort. Han är vägen, sanningen och livet och han vill ha dig tillbaka.

Anonym sa...

Saken är den att kärleken du vill ha av Honom redan existerar. Gud ÄR kärlek och kan inget annat än älska dig, för det är sådan han är. Han kan inget annat än älska dig, det spelar ingen roll hurdan du är som person eller vad du gjort eller ens tänkt, hans ögon strålar ändå lika mycket kärlek. Han har gått hela vägen fram till dig, och det enda du behöver göra är att ta det sista steget genom att med en enda bön säga att du vill bli kallad Guds barn och säga till honom att du vill bli hans och känna hans kärlek, för han hör den lilla bönen, jag LOVAR! och grejen är att det inte krävs en viss känsla eller något förstånd för att göra det, för man kan inte bara gå på att det känns som att man tror eller inte. Det handlar om att med sina egna läppar säga ja till Jesus. Vet du vad han gör då? - Han GRÅTER av lycka! Och hans kärlek är inte fjuttig och gullig, (som du säkert redan förstått) utan den är som en flodvåg av kärlek som bara kastar sig över dig om du vill. Jag lovar att den kärleken finns. I vissa stunder kanske den inte märks, men jag lovar att hans kärlek till oss existerar, tro mig, jag har själv känt den ända ut i fingertopparna! Och det vill han att du också ska få känna. Trots att du inte går till nån kyrka. Åh jag kan inte sluta skriva. Jag och Jesus vill så gärna att du ska förstå! Om du vill får du jättegärna svara här på kommentars-stället om du vill om du har några funderingar på det jag skrivit ... Hihi :) åhhhhh nu ska jag nog sluta skriva. Trots att jag inte vet vem du är överhuvudtaget så vet jag att Gud älskar dig härifrån, till oändligheten och tillbaks hit. Och han vill visa dig det!

josefin sa...

jag har varit i ganska många, ungefär alla i sverige förutom typ frälsis och ganska många i tre andra länder. jag ogillar när människor pratar skit om frikyrkan, det gör jag verkligen, jag försvarar den ofta, men sanningen, min sanning, är att var jag än varit har jag aldrig kunnat ta del av någon gemenskap. jag kar känt mig fel och i vägen och det har inte känts på riktigt, för mig. jag tycker att det är jättefint att andra känner sig hemma i frikyrkan men jag gör inte det, och jag kan nästan svära på att jag aldrig kommer återvända dit. jag gav den många, många chanser tills jag till slut inte orkade mer och gav upp. det här handlar mer om att jag känner en längtan efter mer, efter något större. jag är sökande och jag måste få göra det här själv för att det ska bli på riktigt. jag kanske aldrig kommer komma fram till några svar, jag kanske kommer fram till något helt annat än vad jag tänker mig, men för att det ska bli äkta måste jag få göra det ensam. jag uppskattar verkligen era kommentarer och är så glad för att ni känner så, men för mig är det här extremt problematiskt och svårt. eftersom jag är uppvuxen inom frikyrkan tänker jag att jag vet precis vad ni känner och tänker och vill säga, det är inte det. jag måste bara få göra det här själv. och jag kommer inte återvända till frikyrkan då den har skadat mig för mycket.

tack så jättemycket för fina kommentarer! ha det bra. kram