Hej mamma

det här är ett brev jag aldrig kommer att ge dig, för jag vågar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte ta det som kommer efter, jag orkar inte skrika, jag ger upp nu mamma nu har jag givit upp. Vi får nöja oss med den här skitkassa relationen, det får vara nog, det får vara okej, jag tänker inte ge dig fler tårar nu för jag orkar inte. Nu tänker jag bli vuxen, bestämma själv. När du suckar för att jag inte är hos dig på påsken tänker jag lägga på telefonen, låta dig sucka själv, jag kan inte bära dig mamma jag har aldrig klarat av att bära dig. Kanske är det därför jag gör dig så ledsen, för att du inser det: du kan bara bära dig själv, ingen kan hjälpa dig.

Jag är så ledsen för att det är såhär mamma, tro inget annat. Jag hatar vår relation, jag avskyr den djupt och innerligt, jag vill inte mer, men mamma? Jag älskar dig. Någonstans i mina labyrinter: jag älskar dig. Det är ingen enkel kärlek, kanske den svåraste jag bär på, men mamma: jag älskar dig.

Jag älskar dig för att du ändå stannat alla gånger du tänkt gå. Jag älskar dig för gången jag var fyra, fem, sju, nio, tretton, sexton och äldre äldre än så och pappa lämnade, åkte till ett annat land, svor och smällde dörren om mig om allt, och du grät: först för din egen skull, sedan för min och jag tror att du ville gå men du stannade och det mamma, det älskar jag dig för.

Jag älskar dig för den gången för fyra år sedan när jag blev sjuk och sedan aldrig slutade vara det. Jag älskar dig för alla gånger du suttit bredvid mig på läkarbesök, provtagningar, MRIer och allt det andra, att du satt kvar, uthålligt tålmodigt hållandes min hand. Jag älskar dig för att du lät mig sova i din säng varje natt, att du låg där klarvaken i mörkret och lyssnade när jag grät och skrek i sömnen. Du har åldrats så mycket under min sjukdomsperiod. Dittills hade du sett ut som en tjugofemåring, plötsligt såg du ut som sextio. Jag älskar dig för att du lät mig göra det mot dig, att du i min kropps mörkaste stund stannade, att du då insåg hur mycket du älskade mig, hur mycket du var beredd att göra. Jag älskar dig för att du alltid sa till mig att du trodde på mig, att du såg hur sjuk jag var när sjukvården vände mig ryggen. Jag är dig så tacksam för det mamma, det vill jag att du ska förstå.

Ibland tänker jag att jag är för hård mot dig: att jag ger dig skulden för allt, allt när jag egentligen inte tror att det var så, när det nog är så att mammarollen är så mycket större, kräver så mycket mer än papparollen och att min besvikelse på dig därför blir så överväldigande. Det var ju pappa som slog den där gången minns du, hans ölburkar jag räknade, lukten av hans rök jag kände, allt det var ju han, inte du och ändå sitter jag här, på väg att bli vuxen, förstår så mycket men ändå, fortfarande: lägger jag skulden på dig och inte på honom, när jag egentligen borde lägga den på er båda, låta er dela på min besvikelse. Jag vill be dig om förlåtelse för det, för mamma, efter allt och trots allt: jag älskar dig alltid ändå.

Mamma, jag tänker aldrig förminska det du gjort mot mig. Jag tänker vara ärlig inför det. Du har skadat mig mamma, du har verkligen lämnat djupare sår i mig än någon annan gjort. Det gör mig så ledsen varje gång du förminskar mig, varje gång du jämför mig med min syster, varje gång du berättar för mig hur mycket bättre jag kunnat vara, varje gång du gråter över barnet som dog, döden som orsakade mitt liv. Det gör mig så ont mamma, att du inte älskar mig tillräckligt mycket. Jag tror att du älskar mig, du måste älska mig! men du älskar mig inte tillräckligt. Den lilla kärlek jag får av dig är inte nog, för den följs alltid av ett men. Jag hatar men mamma, jag vill att du ska se mig, MIG och ingen annan, mamma det gör så ont i mig att du inte ser mig!

Mamma det gör så ont att du inte såg mig när jag var femton. Vet du att jag snodde dina mediciner och sedan satt med dom i handen i timme efter timme, att jag grät och förbannade mig själv för att jag inte lyckades svälja, mamma vet att jag ville dö? Såg du ens när jag sprang mot döden, ihärdigt jagade den dag efter dag, såg du hur kilon försvann från min kropp? Jag tror inte att du gjorde det, för om du såg, varför sa du ingenting? Varför var du bara tyst, varför stängde du bara dina ögon, dina öron? Varför kunde du inte älska mig från början, varför kunde du inte förstå det förrän det var försent? Varför varför varför?

(Har du ens förstått det ännu, att du älskar mig? För det känns inte så.)

Men mamma, jag inser att jag är för hård mot dig. Det är inte ensamt ditt fel, men dina ord dina stängda ögon stängda dörrar stängda hjärta skapade sådana hål i mig, hål jag ännu inte lyckats fylla. Jag jobbar så hårt med att klara av att förlåta dig, men varje gång jag försöker ringer du mig och frågar varför jag får så låga betyg varför jag inte är tillräcklig och då rasar allt och jag orkar inte mer, mamma nu orkar jag inte mer. Jag lämnar vår relation här där den är, jag ska försöka att inte peta i den mer, jag ska försöka att inte jobba på den mer, jag ska bara lämna den bakom mig, stänga ögonen stänga dörrarna stänga hjärtat, nu stänger jag det finns inget mer att hämta. Inte för dig, för jag orkar inte mer. Vår relation får vara telefonkontakt en gång i månaden, den får handla om recept och sjukhusbesök, jag tänker inte bygga på att få ut något mer än så,

men mamma jag vill att du ska förstå detta: jag har verkligen försökt. Jag har verkligen, verkligen försökt. Jag kommer att förlåta dig mamma, jag förstår dig för din uppväxt var förjävlig, jag vet att det gör ont i dig alltid men jag kan inte bära det åt dig. Jag är dig tacksam för allt du gjort för mig och det här gör ont, jag gråter nu mamma, men jag orkar inte försöka bygga broar som bara rasar, det går inte, jag kan inte mer

och mamma det sista jag vill skriva till dig:

jag älskar dig alltid ändå.

Förlåt mig för att jag ger upp.