527

Min morfar är egentligen inte min morfar.

Inte biologiskt.

Min blodsliga morfar heter Rutger och är sociopat. Han kan inte känna empati för andra människor, hans hjärna fungerar inte så, det är kortslutning i den. Hans lägenhet luktar äckligt och på mammas fjortonårsdag, några månader efter hennes föräldrars skilsmässa, skickade han ett kort till henne där han sa att han inte längre var hennes pappa, att hon inte skulle hälsa om hon såg honom i stan. Jag träffade honom den senaste, antagligen sista, gången för åtta år sedan.

Min mammas pappa är inte min morfar.

Min morfar är en stor och ståtlig man som gillar att gå långa promenader i skogen, plocka blåbär och hjortron och allt annat. Min morfar är envis och stolt.

Min morfar är mitt livs kanske första kärlek, tillsammans med min syster och min mormor. Min morfar som aldrig lät mig fuska i fia med knuff, min morfar som sa stopp till mig med sitt mjukaste men ändå hårda sätt. Min morfar som bråkade, tjafsade och stängde in sig i "arbetsrummet". Min morfar som aldrig var den där fasta tryggheten min mormor alltid alltid alltid kommer att vara för mig. Min morfar som var i Korea en gång och sedan aldrig slutade prata om det. Min morfar som var en bastard, son till pigan som bonden gjort gravid, min morfar som ingen ville veta av. Min morfar som gifte sig med mormor i sitt sjätte årtionde, min morfar som gifte sig med Ingegerd som dog innan dom hann få några barn. Min morfar som inte är min biologiska morfar, min morfar som alltid älskat mig mer än han behövt bara för att bevisa att hur lite blod vi än delar så är han ändå alltid alltid alltid min riktiga morfar.

Min morfar.

Min älskade älskade älskade morfar, som jag varit så femårstrotsig på, som jag suttit i trappan och skrikit åt medan mormor försökte medla. Min morfar. Min eviga fadersgestalt när min egen pappa inte räckte till, när min egen pappa var frånvarande, kroppsligt och själsligt. Min morfar.

Min morfar som skrumpnat ihop, som nu bor på ett ålderdomshem. Min morfars kropp som en gång var så reslig, som nu krympt och blivit kortare än min. Min morfars ben som orkat ta så långa promenader så länge, som nu knappt ens orkar stå. Min morfar som ibland inte kommer ihåg mitt namn, men som alltid frågar hur jag mår. Min morfar som glömt bort allt, allt förutom kärleken till mig och min syster och mormor. Min morfar som inte kommer ihåg vad ica är, men som ändå tvingade en i vårdpersonalen att skjutsa honom dit så att han kunde köpa blommor åt mormor.

Min morfar, den största och stoltaste av män, 20-talets resligaste urman. Min morfar som hade ingenjörsexamen trots att ingen någonsin trodde på honom, min morfar som startade företag och gick med enorm vinst varje år mot alla alla alla odds. Min morfar som skrumpnar ihop och glömmer bort allt han varit.

Min morfar.

Jag älskar dig, morfar.

Du är den vackraste jag vet. Du är den största och stoltaste och kärleksfullaste och vackraste och jag skulle kunna ge allt, allt, allt jag äger för att få tillbaka ditt minne, för att få tillbaka dig. Det gör så ont i mig varje gång jag hälsat på dig, för du är bara ett skal nu. Av allt det jag älskat, av allt det som uppfostrat mig: ett skal finns kvar. Ett skal med ljusglimtar, med skratt, men varje gång du ser på mig med den där förvirrade blicken, när jag ser att du inte längre minns mig...morfar en del av mig dör då. En del av mig är du och med varje minne som faller bort faller också en del av mig till glömska, till historien.

Jag älskar dig, morfar.

Jag skulle kunna ge allt för att få tillbaka dig, för att ge dig ett evigt och friskt liv. Jag hatar din sjukdom morfar, jag hatar den! för den har tagit det allra vackraste jag har.

Jag älskar dig, morfar och just därför:

jag önskar att du får somna in snart, morfar. När du fortfarande har visst ljus kvar, jag önskar att du får somna in. Innan du blir till en grönsak med lunginflammation, innan det inte finns någonting kvar innanför skalet som är din kropp: jag önskar så att du får somna in innan dess. Jag klarar inte av att se dig förfalla mer, morfar, det gör så ont i mig att se försämring varje gång jag träffar dig! Det gör så jävla ont, morfar. Jag vårdar hellre dom minnen jag har, jag vill hellre att min sista bild av dig ska bli ditt leende, snälla låt det bli så.

Jag vet att du hade varit stolt över mig, morfar.

Precis lika stolt som mormor är; precis så stolt hade du varit. Jag har flyttat nu morfar, jag går på universitetet och ska ta examen om några år. Jag klarar mig bra. Det är svårt ibland men jag klarar mig bra. Jag mår bra. Mitt liv är fint. Jag har blivit en ganska bra person ändå och jag har dig att tacka för det. Dig och mormor, mina egentliga uppfostrare, dom som älskar mig mer än några andra gör. Ni är dom vackraste jag vet, det jag är stoltast över. Ni som börjat på botten, i fattigdom jag knappt kan föreställa mig har funnits i Sverige, där har ni börjat. Ni har byggt mitt land. Ni har byggt mig. Ni har snickrat ihop min rygg för att jag ska hålla den rak och vända alla nej till ja.

Jag behöver inte gå emot dom odds du och mormor haft mot er. Jag behöver inte göra det för att ni har älskat mig, uppfostrat mig till ett jag kan! och morfar ibland kan jag inte, men då tänker jag på er och gör ändå. Det är så lätt för mig och jag har bara er att tacka för det.

Morfar jag älskar dig.

Du som är den stoltaste, envisaste och vackraste jag vet. När jag tänker på dig bor du aldrig i det där eländiga rummet nära pingstkyrkan, när jag tänker på dig är jag fem år och sitter i er trapp och är så arg så arg så arg och du är i arbetsrummet och är så arg så arg så arg, när jag tänker på dig kommer du ut ur arbetsrummet, tar fram fia med knuff och säger den här gången fuskar du inte! När jag tänker på dig är vi i den där lilla skogen nära ert, vårt, hus och jag sitter på en sten medan du ger mig blåbärsris efter blåbärsris. När jag tänker på dig ser jag gröna stövlar och grå byxor. När jag tänker på dig ser jag modellflygplanet du byggde ihop, när jag tänker på dig äter vi blåbärssylt i långfilen mormor alltid gjorde. När jag tänker på dig står jag åter och håller i dina ben, står på dina skidor medan du för oss framåt och morfar jag skrattar så mycket att jag kiknar, faller omkull rakt in i snön med huvudet före.

När jag tänker på dig är det alla glada minnen från min barndom jag ser, när jag tänker på dig blir jag varm och ledsen på samma gång, när jag tänker på dig överrumplas jag av kärleken och tryggheten bara du kan ge mig.

Moder jord, Gud, Allah, vem det än är som bestämmer: snälla låt det förbli så, tvinga inte min morfar att lida mer nu. Han är en god man, kanske den godaste jag vet. Jesus, du vet att han tror på dig med hela sin kraft, låt honom komma hem nu.

Det här är det mest och minst egoistiska jag kan säga på samma gång, för gud vad jag vill ha kvar min morfar! Jag vill aldrig sluta stryka hans hår, jag vill suga ur varje liten grej jag kan få, men samtidigt: låt honom komma hem nu. Han förtjänar vila.

Och morfar en sista sak:

jag kommer sörja dig i hela mitt liv. Jag sörjer dig redan. Jag saknar dig alltid, älskar dig alltid, längtar alltid efter att du ska ge mig råd. När jag får egna barn ska jag påminna dom om blodet som inte flyter i deras ådror, ska jag berätta om dig och din rakaste rygg, ska jag visa bilder på dig och försöka få dom att förstå var dom kommer ifrån: att allt härstammar ifrån dig, att allt som är gott i mig kommer från dig.

Morfar du var nog ingen för världen, men för mig har du varit exakt allt.