530

Klockan är tre på natten och tidigare har jag sovit, men nu kramar jag honom så hårt jag bara kan, försöker komma så nära som det är möjligt och han skakar och kastar sig av och an och jag viskar jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, försöker resonera, hitta lösning, drar honom ur sängen, klär på honom, tvingar honom att följa med mig på en promenad och vi går där och jag säger något om en fin trädgård och han säger att det kryper i hela hans kropp av ångest och jag vill inte skriva så mycket, vill inte lämna ut så mycket, men det gör ont i hela kroppen. I hela hela hela kroppen gör det ont och klockan är tre på natten och jag inser att det här är första gången jag säger jag gör allt för dig, vad som helst utan att det känns som en uppoffring, utan att det känns jobbigt, att det är så självklart och hans andning blir lugnare, han håller mig i handen, stannar upp mig, kramar mig hårt hårt hårt och säger josefin, utan dig hade det aldrig gått, utan dig hade jag fan varit förlorad, under isen, det känns som att mitt liv innan dig bara var en väntan på att du skulle komma, att det är först nu jag kan se

och jag älskar honom jag älskar honom jag älskar honom. Jag vill göra allt, allt allt, jag vill dra honom ur isarna, jag vill bryta ner det svarta, färglägga alla hans kartor, jag skiter i om det lämnar mig sömnlös veckor i rad, jag gör vad som helst. Jag tar hellre ett U på mina tentor, jag blir hellre utfattig, bara han är glad. Bara han får ro.

Vi bäddar i soffan för att inte hamna i samma ångestsäng, jag tar fram en av dom finaste böckerna och läser läser läser för honom. Han klappar mig på magen, säger du är så mysig, fan vad fin du är, jag älskar dig så mycket, du ger mig mer än någon skulle kunna ge mig någonsin och jag älskar honom älskar honom älskar honom. För honom: allt. Allt allt allt. Jag läser och hans andetag blir tyngre, kommer mer sällan, jag viskefrågar om han sover, han suckar: nästan, jag läser och klockan blir sex, han sover och hela tiden håller han om mig hårt och jag tänker att det är så konstigt: vi har känt varandra så kort tid och redan är vi så hängivna, redan är vi ett inte två och jag tänker vad plura en gång skrev: vi tog två brustna hjärtan och på något sätt gjorde vi ett som kan slå

och jag älskar honom älskar honom älskar honom, jag gör vad som helst.