532

Det regnar ute och jag åker till ett söndagsöppet apotek. Bussen är överfull, jag får stå, jag orkar inte stå, jag mår illa, jag är så jävla kraftlös, jag orkar inte mer nu. Om jag är gravid, vad gör jag då? Jag vet vad jag gör då men jag vet inte om jag klarar åtgärden. Jag vet inte om jag orkar stryka handen över magen. Jag vet inte om jag orkar. Jag vet inte om jag kan.

Jag älskar barn.

Jag har velat bli mamma sedan jag var fjorton år gammal. Då kanske det mer handlade om att allt var uppochner, att allt gjorde ont, att jag kände mig så ensam och oälskad och bara behövde älska någon med hela min kraft. Kanske handlade det bara om det, men ändå. Ändå. Jag älskar barn. Det mesta jag saknar med Ms familj är hans syskonbarn, barnen som avgudade mig, som jag passade så fort jag fick chansen, som jag skulle kunna göra vad som helst för, fortfarande.

Jag har velat ha barn så länge och nu kanske jag är gravid och vad gör jag då? Det passar ju inte in. Jag kan inte. Jag kan inte ha kvar det och jag kan inte ta bort det och det är ett foster jag vet det är ett foster inte ett barn, men ändå. Ändå.

Kassörskan på apoteket är hurtig och frågar mig glatt om jag vill ha en påse. Jag svarar ja med luvan nerdragen över ansiktet, gårdagens smink på. I hela kroppen vet jag: det bor ett barn där inuti. I hela kroppen vet jag: det är en omöjlighet att det bor ett barn där inuti.

Jag känner mig så tudelad.

Jag skyndar mig in i lägenheten, sparkar av mig skorna, drar av mig jackan. Pissar. Pissar på stickan, på hela jävla världen, varför i helvete händer det här mig och varför händer det nu?

Ett starkt streck.

Ett starkt och tydligt streck.

Ett ytterligare, ett litet som syns i vissa vinklar. Svagt.

Ett potentiellt streck.

Ett potentiellt liv.

Jag sitter på min säng och jag stirrar i tio minuter. Surfar runt, äter chips. Ringer ingen. Vad ska jag säga? Vad skulle jag kunna säga?

Chocktillstånd.

Gråter inte, håller mig över ytan, eller vänta. Vilken yta? Vad är ytan, är det styrka att inte gråta, att inte ta in, att skjuta upp? Att inte orka ta beslut, att vänta på en morgondag. Är det så livet ska levas, är det sådan man ska vara?

Det går en timme, det går två.

Telefonen ringer, min enda barndomsvän. Min styrka. Min framtid mitt hopp min kärlek. Alltid älskar jag dig, du som alltid finns här för mig, alltid älskar mig, trots allt annat, för allt jag är.

Ringer Victor som jobbar. Han är tyst, frågar mig hur det känns, låter lugn, säger: det blir bra. Jag svarar att det kanske det inte blir. Det kanske inte blir bra.

Tänk om jag går sönder.

Tänk om min spiral inte finns kvar, om den ersatts av ett barn, ett barn jag tar bort, ett borttagande som tar sönder mig, tar sönder oss. Tänk om det blir så.

Tänk om jag går sönder, nu när jag precis håller på att bygga upp något stabilt, något bra, ett läge i livet där jag inte gråter varje dag, ett liv där jag inte klubbas ned av ångest, av rädsla, av ält. Nu när jag precis börjar släppa, börjar gå vidare. Tänk om jag går sönder. Tänk om det bor ett barn i mig som inte får plats.

Jag är trött. I hela kroppen är jag trött. Jag släpar mig till duschen, tvättar mig och det enda jag ser är ett vagt rosa streck som kan avgöra hela min framtid. Går till bussen, åker till Victor som skriver en uppsats. Han möter mig i dörren, drar mig till sig, klappar mig i håret, på ryggen. Jag känner mig avdomnad, faller in i hans famn. Så gränslöst älskad. Så gränslöst älskad, hela tiden så gränslöst älskad.

Det är natt och vi sitter bredvid varandra vid ett bord. Jag läser en bok istället för att plugga medan han skriver sin uppsats. Jag stryker mig över magen och känner något slags lugn. Jag tänker: det blir bra. Det kommer bli bra. Det måste bli bra och därför blir det bra och så är det med det och om det är någon därinne: inatt stryker jag dig över magen, giver dig liv, bara för inatt får du finnas. Vi lägger oss och sover och det blir en ny dag och Victor går till skolan och får högsta betyg.

Sedan detta:

En läkare som sträcker fram handen, frågar mig vem jag är och jag vill inte, skippa kallpratet snälla jag vill inte berätta om mig jag vill höra om min framtid, han frågar och undersöker och:

det bor inget barn i mig.

Nu ska jag försöka skriva min tenta.

Kram och tack för allt ert stöd. Ni är helt jävla fantastiska. Puss.