545

Mattias Alkberg BD – Nere På Parkeringen

Hej jag heter josefin och jag är medberoende och ska nu göra något jag aldrig gjort förut. Jag ska lämna ut en annan person som inte vet om det, som inte givit sitt godkännande. Jag ska berätta saker jag bara berättat för Victor, saker jag knappt vet om själv och ni kära fyra vänner som läser här - förlåt för att jag inte berättat, men ni lärde känna mig när jag själv var helt omedveten om det här, när jag inte visste och jag vill fortfarande inte erkänna, fortfarande sitter jag fast i det. Så förlåt och tack för att ni finns och gör det i mitt liv. Kram.

Jag minns inte min barndom så väl. Det enda som finns kvar är långa töcken, dimmor av minnen ligger samlade där jag inte kan greppa, där jag inte kan se. Sådan är min barndom för mig - dimmor, shadows of echoes of memories of songs. Sådan är den. Jag har korta minnen som jag fått berättat för mig och jag antar att dom är sanna, jag antar att det har hänt och utifrån det har jag byggt mina egna minnen, byggt en egen version av vad som hände när jag växte upp. Annars är det en röra av svart, av dimmor, av shadows of echoes.

Det jag dock minns, det som ingen förutom mitt huvud berättat för mig är det här:

att räkna ölburkar, vinflaskor. Stenkoll på hur många som fanns där dagen innan, hur många som lagts till, vad som hänt i pappas blodomlopp. Hur mycket som fyllts på. Jag minns dimmor i hans första lägenhet efter skilsmässan, jag minns hur hans ögon såg ut.

Min pappa är missbrukare.

Det har tagit så många år för mig att inse det. Jag kom till den insikten det här eller kanske förra året, jag vet inte riktigt. Det har sakta gått upp för mig och med insikten har fler minnen kommit, bortträngda episoder som jag inte vill veta av, inte vill kännas vid att dom är mina, att det var jag som var där.

Jag var sexton år när jag fick veta att pappa var nära att dö i en överdos. Han är missionärsbarn och växte upp i Libanon. När det blev inbördeskrig där var pappa femton år och hans hemlands ambassad tvingade dom att åka därifrån. Dom evakuerades till London och åkte "hem" därifrån efter några månader. Plötsligt bodde pappa i det land som var hans, där han hade sitt medborgarskap men där han bara bott i några få - fyra kanske - år av sitt liv. Det var honom helt främmande och nu skulle han bo där på obestämd tid. Det fanns ingen plan. Plötsligt fick farmor och farfar "höra från gud" att dom skulle tillbaka till Libanon, eller iallafall mellanöstern, och slutföra sitt uppdrag där. Dom drog. Pappa och hans två systrar fick bo kvar i huset. Pappa var alltså femton, hans systrar var sjutton och nitton. Utan inkomster, utan stadig grund att stå på skulle dom bygga upp ett liv i landet som var både bekant och främmande för dom.

Pappa var femton år och vilsen och jag vet inte hur lång tid det tog, jag vet inte när det hände, men han drogs in i fel kretsar. Han drack sig full varje dag och det kom nya droger, större droger, farligare droger. Det började med cannabis och det är inte så farligt, jag vet det, men att röka på varje dag är inte bra för hjärnan. Han försattes i ett töcken, han glömde vem han var, var han var på väg, han tappade bort sig och livet blev en jakt på nya kickar, något mer.

Det blev tyngre droger, tyngre droger, tyngre droger. Han såg på när en av hans vänner hallucinerade i tolv timmar, han såg på när en annan nästan dog och varje gång sa han: jag vill inte mer, jag lägger av, det är nog nu. Det blev aldrig sanning av det, han återvände alltid, kunde aldrig motstå men en dag blev det för mycket. Jag vet inte vad det var, jag känner inga detaljer, det enda jag vet: en dag blev det för mycket och han dog nästan i en överdos. Det var så nära var att jag aldrig blev till, att hans liv avslutades för tidigt och efter det ville han inte mer, på riktigt den gången. Han flyttade till Libanon Yemen Cypern, drev runt och volontärade i flera år, träffade min mamma, flyttade till Västbanken Sverige fick barn och resten är historia, resten vet jag om, resten vet jag ingenting om.

Vi gör ett hopp, går framåt ganska många år i tiden och jag vet inte om han var ren, jag vet inte hur mycket han drack när han var gift med min mamma, jag kommer inte ihåg, jag har inte kommit så långt ännu, men mina föräldrar skilde sig iallafall. Pappa flyttade och jag träffade honom en helg på fyra månader. En jävla helg.

Han bodde i en etta och jag minns inte så mycket, jag vill inte berätta för jag kräks nästan av tanken på det, men såhär:

det var en nergången etta i ett dåligt område. Röken som inte är tobak hade lagt sig i tapeterna. Pappas ögon var frånvarande och i soporna hittade jag sprutor.

Han har skärpt sig så många gånger. Han har hållit sig ren, han har druckit en öl - inte mer! - på en kväll, han har inte alltid missbrukat och jag har aldrig någonsin kunnat lita på det. Jag har alltid haft en klump i magen halsen hjärtat. Jag har räknat och stirrat på honom och inte kunnat sova på grund av oro när jag bott hos mamma. Aldrig någonsin har jag litat.

Förra året flyttade han återigen till sitt "hemland", där han har sitt medborgarskap, landet som står honom närmast, landet han inte känner alls. Han flyttade till andra sidan jorden och jag gick sönder av oro, för jag visste inte vad som skulle ske med honom. Det jag vet är det här: min kompis som reste runt i höstas och bodde hos honom sa: fan josefin, din pappa super mer än dig

hon skrattade och jag tror inte hon förstod hur många klumpar det skapades i mig, att det kändes som blodproppar, att det kändes som grus i venerna.

Tiden gick och han flyttade hit igen. Jag och min syster mötte honom på flygplatsen. Jag rusade in i hans armar och det var filmiskt vackert, tårar i ögonen. Jag tänkte: nu börjar vi om, pappa. Det har alltid varit så svårt för du är så fin mot mig, du är så kärleksfull mot mig, du kan göra mig så glad och samtidigt har ingen svikit mig som du, samtidigt har ingen brutit mig mer. Nu börjar vi om, pappa, nu gör vi det bra och det var konstigt, men han hjälpte mig att flytta, jag ringde honom om recept och sakta började vi bygga något fint och bra, sakta byggde vi en grund och jag tänkte: det är så skönt. Jag ska försöka lita på det här nu, nu har vi börjat om

men det får aldrig vara så och jag skiter i er som säger att man ska vara optimist och lita på och ha tilltro för fan, näe, det går inte

jag ringer honom för att säga glad midsommar och småprata, såsom man gör ni vet, jag ringer honom och hans röst

hans röst är i töcken i dimmor och vi som aldrig någonsin berör dessa ämnen, vi som alltid blundar för det som varit, vi som tänker att allt försvinner om man sopar under mattan: jag vill skjuta sönder det, så jag säger: är du full? och han nekar, har druckit några öl förvisso men det är ju midsommar och det är då jag förstår, det är då jag inser, det är då jag går sönder:

han är hög

han har tagit något och jag vet inte vad för jag slänger på luren, sparkar i väggen, jag vill inte höra mer, jag vill stänga av

han är hög och jag går sönder och jag vill sparka sönder hela jävla världen, för det blir aldrig nog, ser ni hur det aldrig är nog? Ser ni hur min olyckskvot aldrig fylls, att jag aldrig någonsin hinner lära mig lita på något som är bra innan det går sönder? Jag har fått nog nu, jag vill inte mer, jag orkar inte rädda honom en gång till. Jag vill inte. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

Varför i helvete måste man vara dömd att ha dom föräldrarna man har?

eller. jag vet inte

egentligen, egentligen tycker jag att mina föräldrar är fina personer, dom är intelligenta och har tagit sig igenom så jäkla mycket skit, det skulle kunna vara så givande att ha dom som föräldrar, dom skulle kunna vara så bra för mig

men varje gång jag försöker bygga så rasar dom. Det spelar ingen roll om jag använder sand eller cement, dom hittar alltid ett sätt, det går inte mer, jag kan inte mer, mitt hjärta går sönder jag går under livet brister jag kan inte mer jag kan inte mer det är för mycket det går inte jag har det inte i mig, det går inte mera nu