fredag 2 september 2011

559 (Om jordens undergång)


_________________

1.
Medan världen rämnar öppnar jag ögonen och det kan inte vara sant, får inte vara sant
det måste vara ett skämt en mardröm vad som helst bara det inte sant snälla säg att det inte är på riktigt och världen rämnar rämnar rämnar men jag finns kvar, jag lever kvar och jag är ensam

2.
Jag börjar springa mellan korridorerna medan jag skriker att jag måste hitta min man, hallå kan ingen hjälpa mig att hitta min man! Till slut rusar rockklädd personal fram till mig, försöker hålla fast mig och hålla mig kvar i verkligheten jag inte vill leva kvar i.

3.
Mina vänner som hörde av sig så ofta i början ringer inte längre
allting står stilla allt är tyst
utan dig

4.
Jag stirrar på ett hål i marken och undrar hur lång tid det skulle ta att gräva ner sig däri, undrar hur länge jag skulle behöva ligga där innan jag dog

5.
Det går veckor och dagar och år och allt jag är är ingenting
jag är inget jag är luft utan syre jag är vacuum
jag är vacuum jag är ett hål helt utan funktion och jag ropar efter dig men jag får inget svar

6.
Någon jag inte längre minns namnet på kommer till mig med glass och ber mig äta upp när jag bara stirrar utan att veta vad jag ska göra med den
jag är inte psyksjuk inte egentligen men det är såhär det känns
som att jag är totalt missanpassad ett miffo ett freak det känns som att jag sitter inspärrad på psyket utan hopp att komma ut jag känner mig så
jag vill inte leva längre
ändå bor jag kvar i min lägenhet (den som brukade vara vår) ändå har jag inte slutat äta (helt) ändå går jag fortfarande till skolan (cyklar till och med ibland) ändå:
fastän livet är tomt helt utan värde utan mening inte ens några mål så gör jag krampaktigt allt det där och jag undrar undrar varför jag fortsätter varför jag inte bara låter mig själv försvinna från en verklighet som inte går att andas i jag undrar varför jag tvingar mig att stanna kvar

7.
det kommer aldrig att gå över det kommer aldrig att gå över jag kommer sakna dig tills jag dör jag kommer alltid älska dig varför måste allting bra ha ett slut varför är det så varför är livet en öken utan oas varför finns det ingen vila från sorgen varför måste jag leva varför varför varför det kommer aldrig gå över

8.

Hej, min älskadeste
jag kan inte förklara hur mycket jag saknar dig, hur mycket jag behöver dig här hos mig. Hur beskriver man sin avgrund, sitt helvete? Det går inte. Det är omöjligt, men ändå ska jag försöka. Jag går till en psykolog som säger att jag måste skriva ett brev till dig. Jag frågade varför, jag ser inte meningen med det men här sitter jag ändå och ska försöka förklara hur det känns. Det känns såhär:
jag har ingen mening kvar. Du var marken jag stod på, min enda fasta grund och nu är du borta och jag kan inte leva vidare. Jag vet inte vad jag ska göra. Mitt i all meningslöshet går jag kvar i skolan och äter mat och försöker leva vidare som alla säger att jag ska göra, "han hade velat det", jag gör allting som man ska jag andas jag äter men jag kan inte förmå mig till att leva. När jag kommer till föreläsningssalen stirrar alla på mig. I början såg dom på mig och la huvudet på sned och höll min hand, men nu bara stirrar dom. Jag är ett lost cause, dom försöker rädda världen men har gett upp om mig. Det är lika bra.

Nu känner jag mig jättefånig, jag vet liksom inte hur jag ska fortsätta? Det finns inget att säga. Det finns bara hål och tomhet och ingenting någonsin kan ersätta dig. Jag KAN inte leva vidare, det går inte. Men okej, det här saknar jag:
jag saknar att vakna bredvid dig och fyllas av ömhet när jag ser ditt ansikte jag saknar att pussa dig på kinden medan du tuggar i sömnen jag saknar att lägga mina ben över dina medan vi sover, jag saknar att gå på picknick med dig och äta alla våra godaste saker, jag saknar att åka till ett berg och dricka kaffe, jag saknar att du diskar medan jag står bredvid och frågar om du är säker på att det går bra, jag saknar att prata med dig när jag sitter på toaletten, jag saknar att prata politik med dig, jag saknar att springa till bussen med dig, jag saknar att lyssna på din musik, jag saknar att gå från föreläsningen och ringa dig och fråga vad du gör, jag saknar allt jag saknar allt jag saknar mening och hopp för jag saknar dig.

Minns du den gången innan du skulle flytta och vi ställde till med hejdå-middag i form av kronärtskocksskiva? Vi kom på det dagen innan och bjöd in typ en handfull kompisar. När vi vaknade dagen efter låg vi kvar och hånglade tills det var typ tre timmar innan kalaset skulle börja och vi varken hade städat eller handlat mat eller gjort någonting som man ska göra innan en fest. Vi hånglade en halvtimme till innan vi insåg allvaret och plötsligt fick panikbråttom. Jag stod i underkläder och hackade lök när den första gästen kom. Vi gjorde alltid så, var alltid ute i sen tid och hade världens sämsta framförhållning. Det var fint men samtidigt irriterande att vi hade samma negativa sidor, dels det med framförhållningen men också att vi kunde prata om vad vi skulle äta till middag i två timmar eftersom vi båda hade sådan beslutsångest.

Jag vet inte vad jag ska göra för att döva ångesten i att det aldrig kommer skapas fler minnen. Det är en dånande ångest som tar över allt jag är och har. Jag längtar efter att få en hjärtattack och dö, jag längtar längtar längtar efter att slippa leva. Det går inte, jag kan ju inte och ibland kan jag bli så jävla förbannad på allt, på dig med, för ingen fattar vad jag går igenom och alla tröstefraser hamnar bara fel och slutar med att jag vill skrika. Näe, du lever inte kvar inom mig, jag har inte ditt hjärta jag har inte dina tankar jag har inte dina ord jag är bara en fornlämning från något som passerat. Jag är som en runsten, förutom att ingen skulle åka flera mil bara för att se på mig. Jag är grå och tom och lämnad kvar. Varför var du tvungen att dö, förstår du inte att jag inte klarar mig utan dig? Förstår du inte att du är allt jag hade, varför kunde du inte ta mig med? Ibland tror jag att världen har gått under och allt som är kvar är bara mina hallucinationer som skapar mitt privata lilla helvete. Allt är bättre än detta. Allt.

Ibland, det kan vara närsomhelst, glömmer jag bort att du inte finns mer och ringer dig. Det är först när telefonsvaret går igång som jag inser att du inte kommer svara och då, Victor, då går jag under fullständigt. Andra gånger tror jag att jag ser dig på stan och vill springa fram och kramas och pussas och hånglas och nästan ha offentligt sex och slå dig på näsan och fråga varför du varit så elak att du försvunnit ur mitt liv så länge, och all denna tankeverksamhet hinner hända innan jag inser faktum och då, Victor, går jag under nästan ännu mer. Varje gång jag tror att jag är på botten visar det sig vara en fallucka och fan, vad jag är trött på att falla djupare och djupare hela tiden. Jag ser inga ljusspringor längre, det är bara svart och tomt och fan KOM TILLBAKA KOM TILLBAKA KOM TILLBAKA!!!!!

Jag tvingade dom att spela Matti apornas son på din begravning. I efterhand vet jag inte om det var klokt eller inte, men då kändes det som det viktigaste i världen. Då hade jag något att fokusera på, en plan, nu har jag ingen anledning att spela den låten längre. Jag vill fortfarande dela allt, men den enda jag vill dela det med är borta och kommer vara det alltid och jag vet inte var jag ska göra av den sanningen. Iallafall, efter din begravning klappade folk mig på axeln och sa att det var en fin begravning, att du hade varit nöjd med den och dom som sa det ville jag nästan slå, för vad fan vet dom? Jag har ingen aning om vilken begravning du ville ha, det har aldrig funnits i min värld att du skulle kunna dö och behöva en sådan. Vi gjorde vårt bästa, vi hade dina favoritlåtar och några av våra låtar som vi lyssnat på när vi tänkt på dig. Jag skrev ut alla fotografier jag tagit av dig och tapetserade hela kyrkan med och det var så förbannat jävla sorgligt, men om jag fick välja skulle jag hellre arrangera din begravning resten av mitt liv än att leva i det efter som är min nutid. Då hade jag en länk till dig, något som ändå var du och jag kan inte acceptera det, jag kan inte förstå att jag gjort min sista handling till och för dig.

Jag älskar dig. Jag älskar dig mer än jag någonsin älskat. Det är en sansad och ändå barnslig kärlek, en galen och lugn och champagne i hela magen-kärlek. Det är det största jag upplevt och jag är så arg och förtvivlad och utom mig av ledsenhet, för jag har ingenstans att göra av den kärleken längre. Jag vägrar inse att du är död, att när vi pratar om dig pratar vi i minnen. Din tandborste är fortfarande kvar i muggen, det gåååår inte att slänga den på samma sätt som jag inte kan slänga ens dina fulaste kläder. Jag vill bara gräva ner mig i det som var vi, min lyckligaste period någonsin. Åh gud kom tillbaka bli odöd snälla snälla snälla snälla snälla jag klarar inte det här, det går inte. Det går inte inte inte inte inte. Jag är så jävla desperat-ledsen hela tiden. Hela tiden och konstant och alltid och jag klarar inte ens av att le, för då känns det som att folk tror att jag är över sorgen nu och det kommer jag aldrig att bli. Jag känner mig så ensam och jag kan inte lära mig att leva med den ensamheten som kommer bestå tills jag också får dö. Snälla kom tillbaka, vi ska ju leva tills vi är redo att dö! och då ska vi dö samtidigt. Det var ju tanken, planen, hur fan kan du bara dö utan mig jävla jävla värld jävla fucking skit-död.

Förresten, en till sak om begravningen. Ditt band spelade en låt du skrivit och en låt dom skrivit till dig och det var så jävla hemskt och fint på samma gång. Hela bandet grät men vägrade sluta spela, lite som att om dom bara fortsatte så skulle du komma in i kyrkan och bråka på dom när dom spelade fel, men när låten tog slut var kyrkan fortfarande ekande tom från din närvaro. Din syster visade lite ur filmen, bland annat en sekvens där du och jag slåss i parken. Fan vad mesigt det var! Det kändes ju som värsta thaiboxningen, men så såg det ju inte direkt ut.

Nu när jag tänker efter var det faktiskt en fin begravning (men jag vill inte erkänna det för det känns som att erkänna din bortgång), alla var fint klädda och så jävla ledsna. Det är som jag alltid har sagt, alla som träffar dig i mer än två minuter älskar dig besinningslöst. Jag förstår inte varför den mest älskbara personen tagits ifrån mig och oss och världen.

Jag höll ett tal också och det är det svåraste jag gjort:

"När jag träffade Victor hade jag precis sagt nej till allt som hade med kärlek att göra. Jag var bestämd, jag ville inte mer. Iallafall inte på ett tag. Det gick två dagar, sedan tittade jag in i ett par ögon och fick allt jag någonsin velat ha, på en gång. Min första tanke var: "där är du ju". Jag visste att det var han och ingen annan. Jag visste det då och jag har vetat det varje dag sedan dess. Kärleken vi har delat har varit ren, respektfull och god. Det är en kärlek jag aldrig stött på tidigare. Känslorna Victor har givit mig har alla varit nya och han har lärt mig allt jag kan om att älska någon så mycket att hela kroppen brinner. Han har lärt mig allt jag kan om att leva med en längtan efter framtiden. Min framtid var vår framtid.

Jag vet inte hur jag ska kunna gå ut ur den här kyrkan och veta att detta är vårt avsked. Att det inte blir något mer nu. Att jag redan har kysst honom för sista gången, att jag aldrig mer kommer att få höra honom kalla mig för sin älskadeste.

Alla vi här inne bär på en sorg som är svår att tackla. För mig känns den oövervinnerlig. Victor som kunde lysa upp hela rum med sin brinnande omtänksamhet finns inte längre bland oss. När människor säger till mig att Victor lever kvar i oss som kände och älskade honom, förstår jag inte riktigt vad dom menar. Jag förstår inte hur det ska råda bot på känslorna jag känner och därför kommer jag inte säga det till er. Däremot vill jag uppmana alla att ta med sig Victor i vardagen. Victor som ringde mig med ångest efter att ha nekat en hemlös 300 kronor och sa att han aldrig mer skulle göra så. Victor som aldrig skrattade åt människor på botten utan tvärtom bar på en envis tro att dom hade mer att lära honom än människor i mitten. Genom Victor och för Victor kan vi lära oss att alltid ta andra människor på största allvar, speciellt dom som är exkluderade ur samhället.

Victor. För resten av mitt liv kommer jag sakna dig. Tack för all kärlek och allt stöd du har givit mig. Tack för alla skratt, tack för alla picknickar, tack för alla kramar och allt hångel. Tack för allt du lärt mig, för att du gjort mig till en bättre person. Tack för att du och ingen annan är mitt livs kärlek. Jag kommer alltid att älska dig och jag längtar så tills vi ses igen."

Nu kan jag inte skriva mer för alla jävla tårar som blivit min vardag gör min syn suddig.
Jag är din förevigt och alltid och jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig helt utan slut

josefin

8.
Och det är så det går till när jorden går under men tellus fortsätter cirkulera i sin omloppsbana

5 kommentarer:

Anonym sa...

men raring? det är inte på riktigt väl?

josefin sa...

nejnej, absolut absolut inte!

Anonym sa...

Åh, det här är inte klokt. Vad bra du är. Det är inte klokt vad bra du är. DET ÄR INTE KLOKT VAD BRA DU ÄR!

Jag får så mycket domedagskänsla av texten, både det-största-i-livet-tar-slut, men mest vad det ju rör sig om - om jordens undergång. Du slår på precis rätt klockor. Det känns som Melancholia. Har du sett den? Jag tyckte att den var alldeles enastående.

josefin sa...

åh fina hanna. mitt största tack!
jag har inte sett den, jag kanske ska göra det men isåfall någon annan dag. jag har alldeles för mycket läsning för att hinna idag.

puss och kram!

sophie sa...

jag gråtergråtergråter och insåg inte förrens nu att detta inte var på riktigt och ush vad fint du skriver.