fredag 23 september 2011

563

Klassbästa och jag sitter i en busskur. Klockan är ungefär ett på natten, vi är på väg hem från en rolig fest som vi båda tröttnade på efter typ en och en halv timme eftersom vi har gått från fest fyra dagar i veckan till att inte orka göra något annat än att spela sims och titta på tv när vi hänger. Hon säger att hon inte vet varför, hon är bara trött och förstår inte syftet med sitt liv just nu. Jag kramar, vi kramar och jag berättar berättar att jag inte heller orkar, att jag också är så trött och utom mig av oro

för det är så mycket press på mig just nu. Min pojkvän mår dåligt. Han är ledsen och mår dåligt och jag vill inte jag kan inte berätta och det här får vara vår lilla hemlighet, jag kan inte sprida vidare hans tankar hans oro när det är sådant han säger till mig mig och ingen annan än mig, men jag måste få skriva det här för jag tänker på det hela tiden. Han behöver hjälp. Han behöver hjälp och jag kan inte ge honom den hjälpen. Det enda jag kan göra är att hålla handen, vara hans grund vara hans ryggrad stödja och lyssna, men jag kan inte hjälpa honom mer än så. Han behöver hjälp från någon som är utbildad. Han vill inte. Han vill inte för han har dåliga erfarenheter och lyssnar knappt när jag säger att hans dåliga erfarenheter beror på att han bara har gått till kuratorer och att han valde att gå till en allmänläkare när han behövde sömnmedel, att han aldrig varit hos en psykiatriker trots att det är det han faktiskt behöver.

Igår när han kom hem hade han mjölkiga ögon och kinderna liksom hängde och han nästan skrek ut i den kommunala trafiken att JAG MÅR DÅÅÅLIGT. JAG ÄR SÅ LEDSEN! och jag går sönder inuti när det är såhär. Det tär så extremt jävla mycket på mig. Att möta mjölkblick, att tvinga honom in i min kram min famn, att prata en halvtimme trekvart om vad han tänker på, att höra honom säga jag är så trött på mig själv, jag orkar inte mer, jag har haft det såhär alltid och jag orkar inte mer, jag dör hellre än att fortsätta för jag orkar inte

det
tar
sönder
mig
.

Jag älskar honom mer än jag älskat någon annan någonsin. Jag älskar honom helt genomsyrande, jag älskar honom fullt, jag skulle kunna offra vad som helst för honom för honom för honom. Han är livets man. Han är så otroligt jävla fin och snäll och fantastisk och helt enkelt UNDERBAR och jag vet att jag är partisk, men alla tycker det. Klassbästa har inte träffat honom så många gånger men pratar ändå ofta om hur bra hon tycker att han är. Han är helt enkelt bäst i hela jävla världen och han är så ledsen. Han är helt satt ur system och har varit det så länge och jag vet inte vad jag ska göra. Jag nådde någon slags gräns igår, jag stannade upp honom och sa bara att Victor snälla sök hjälp. Du vet ju att du behöver den själv, du lider så jävla mycket av det här och det är inte värt det längre, det kan inte vara värt det

men han vill inte och då kan jag inte göra något mer. Jag kan bara stå bredvid och se på och det här är inget som går över av sig självt, det är ingen "process" han är i, det är konstant och kroniskt och system i hjärnan och jag är så ledsen och förtvivlad.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Vad ska jag göra, bloggen? Vad i helvete ska jag göra?

5 kommentarer:

Bella sa...

Vad du än gör så kan inte du hjälpa honom Josefin, det enda du kan göra är att hålla handen och krama om honom och ta hand om dig själv så att inte du bryts ner med honom. Glöm inte att ta hand om dig när han faller ner, men finns där, berätta om att det kan bli bättre, för det vet du ju själv att det kan bli, du är hur fin som helst som finns vid hans sida, hoppas att du vet det!

lina sa...

alltså, jag vet inte mycket om sådant här men jag tror du gör allt du kan. du kan inte göra mer. det värsta som finns är när någon man älskar mår dåligt så jag förstår att det är svårt. puss

Hanna sa...

Det är så tungt, sådant här. Men jag tror att de ovanstående har rätt - du kan fortsätta göra som du gör nu. Och fortsätta peppa till att söka hjälp.

Nu var ju inte mitt och mitt ex's förhållande särskilt kärleksfullt eller grundat i speciellt fina känslor och jag tror att du kan hjälpa mer än mitt fjortonåriga jag kunde hjälpa honom, men han skrev ett mail till mig för något halvår sedan där han bad om ursäkt. Han skulle göra det till alla han sårat, tror jag det var. Hur som helst så hade han sökt hjälp nu, han började få ordning på sitt liv, han började må mycket bättre. Jag skulle ju aldrig kunna hjälpt honom, liksom. Jag vet inte hur mycket man egentligen kan hjälpa en annan människa när man samtidigt har en relation, det blir ju på något vis relationen som räddar och blir repet som drar upp den andra då, och det kan slita. Även om eran relation är stark och kärleksfull så tror jag att det är något man måste vårda, liksom.

josefin sa...

Fina ni.
Jag vet att jag inte kan göra mer än jag gör, att jag omöjligt kan göra honom lycklig. Han själv är väldigt medveten om det också, han säger ofta ofta att jag är det bästa stödet han kan tänka sig och att han vet om att jag gör det allra mesta en människa kan göra. Han ber mig absolut inte att lösa hans problem och har aldrig yppat något om att jag skulle vara otillräcklig. På relationsfasen är det alltså ganska lugnt, men i mig...fan vad det gnager och gör ont. Det gör ont att jag inte kan lösa hans problem åt honom, det gör ont att jag är så maktlös och framför allt gör det ont att han är så ledsen så ofta. Det är piss.

Efter en helg där han trots allt mådde ganska bra känns det lugnt, men i fredags..fy fan. Då gick han under och jag med honom och det är tungt. Tungt att livet är så svårt för honom, men samtidigt fint och skönt att se hur mycket han faktiskt utvecklas och lär sig och kommer till sans med.

Stora kramar på er. Tack för allt stöd!

Anna sa...

Min bror var inne i en sån negativ process.
Livet blev svartare och svartare, meningslösare och meningslösare.
Kraven blev så tunga, gick till slut inte att bära.

Tala om för Viktor

ATT DET ÄR KEMISKT.

Har det gått över en gräns, behöver hjärnan kemi för att börja fungera som den ska. Kroppen har slutat producera lyckliga tankar, logik, harmoni, energi, allt vad vi behöver.

Tankar och vad som händer i kroppen sitter ihop.
Hans kropp har slutat producera vad han behöver för att leva ett bra liv, tänka positiva tankar.

Min brors fru körde in honom till akuten till slut.
Satte ner foten.

Han fick "lyckopiller" - accepterade, KBT-terapi, familjeterapi, vet inte exakt.

Efter fyra månader är han på väg tillbaka till livet.

Det var inte kemi från början, men jag tror på det, på riktigt, att det blir det efter ett tag.

// Anna