söndag 18 september 2011

562

Bussitter timme efter timme, tröttsitter sover lite är trött mår illa måste plugga men mår illa pluggar inte lyssnar radio, bussitter bussgråter när radioprogrammet är sorgligt fint mittemellan gråter för allt jag är trött. Hoppar inte av bussen; släpar mig av. Tröttsläpar, drar fötterna bakom kroppen. Springer in i mamma, kramas, ska äta mat och säger kan vi inte gå någon annanstans, till stället 200 meter bort kanske?

men hon är trött; har ont i huvudet; har varit så sjuuuuk och jag suckar, suckar, suckar för jag var dödssjuk veckan innan och när jag skickade stackars mig orkar inte ens gå till ica!-sms svarade hon med Vad tråkigt för dig. Gå till skolan så du inte halkar efter
och jag orkar inte med hennes martyrskap, jag vill bara bli ombryddad, så när hon är hård mot mig suckar jag bara åt hennes hostattacker.

Vi snabbspolar förbi: kramar syster åker båt går på spa på båt (!) har det ganska bra tillbaka till staden går på bio filmen bra somnar på madrassgolv vaknar upp pappa kommer och äter frukost (alla familjedelar samlade i samma rum för första gången på flera år)

och sedan.
Sedan sen sedan ska mamma klippa mitt hår, för jag är för snål för att gå till frisör men har kort hår och måste därför klippa det ofta, och jag vet inte vad som händer men hon skriker åt mig, hon skriker:
GÅ HÄRIFRÅN! GÅÅÅ HÄRIFRÅÅÅN
och mitt hjärta blöder, det blöder ilska och hat och jag slänger mig från pallen öppnar dörren springer ut i hallen. I bara pyjamas springer jag ut i hallen och jag har inget mål, jag vet inte var jag ska gå. Jag vet att jag måste gå tillbaka och det gör jag
det gör jag när hon öppnar dörren och skriker att jag beter mig som en treåring, att jag ska komma tillbaka och sluta bete mig som en treåring.

Min syster och pappa sitter i soffan och normalpratar, dom märker knappt vad som händer lyfter inte blicken för ärligt: i vår familj är det här normalt. Det är normalt, inget utöver det vanliga, det är sånt som händer och det händer varje gång, varje gång, varje gång

och oftast mellan mig och mamma. Ibland kan jag se min egen del i det hela, att vi bara inte kan samsas och att jag gör fel säger fel är för lättretad. Ibland, men inte den här gången, för den här gången hade jag;
* ryggat undan när hon satte saxen i mitt öra
* ryggat undan när hon var nära att klippa mitt ögonlock
* råkat vända på huvudet när pappa sa något
och hon tände till tände till tände till tills hon skrek åt mig att gå därifrån och det gör så ont, så förbannat jävla SKITONT eftersom det för mig bara bekräftar: hon bryr sig inte. Hon är arg på mig och hon önskar att jag var någon annan och hon bryr sig inte.

Håret blir iallafall färdigklippt, med massa hack, jag tackar tackar för det, hon tittar bort. Jag säger: måste springa nu så jag inte missar bussen hem! hon läser tidning, kollar inte upp

jag kramar min syster, kramar min systers kille, tar med mig pappa till busstationen

och mamma kollar inte upp
hon kollar inte upp när jag säger jag måste gå, ha det så bra, tack för helgen
hon mumlar till svar kollar inte upp kramar mig inte hejdå
.

På väg till stationen frågar jag pappa vad han ska göra idag, han svarar att han ska sova ruset av sig och jag går itu inuti itu inuti
.

På bussen på väg hem ringer mamma mig och säger det var ju synd att du blev så arg på mig när vi haft en så bra helg, eller hur?
jag ger henne tystnad
eller hur, det var synd?
tystnad ger jag henne
josefin visst var det synd?
mm..ja, det var synd

och jag orkar inte be om ursäkt mer. Jag orkar inte be om ursäkt. När jag var yngre och fortfarande bodde hos henne och fortfarande inte kommit så långt i ge upp-processen sa jag ofta till henne när hon gjorde mig ledsen. Jag ville få en fri och givande relation, så jag sa: mamma när du säger så blir jag faktiskt ledsen! och jag kämpade mitt allra bästa

men det slutade bara med att jag satt på hennes säng medan hon sa att jag var elak som sa så, medan hon sa att jag förstörde, medan hon sa att jag borde vara tacksam, medan hon medan hon medan hon

och det är inte så längre. Det är bättre nu än det varit förut, kanske mest för att jag inte orkar längre och för att vi bor långt från varandra, men vi har det bättre och jag tänker aldrig avsäga mig allt ansvar, jag har inte varit en bra och perfekt och god dotter. Jag har smällt dörrar, jag har blivit irriterad med för lite underlag, jag har varit dum. Jag är inte skuldfri

men jag har aldrig någonsin fått ett förlåt från henne. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv fått en ärlig ursäkt. Hon har skrikit att jag förstör vår familj till mig. Hon har gått förbi mitt rum när jag har slagit mig på benen med en hammare. Hon har bett mig att åka till pappa för att hon inte orkar med mig. Hon har sett förbi mig medan jag sprungit bort all mat jag inte ätit. Hon har sagt att jag aldrig kommer få mer än G på ett arbete när jag suttit och gråtit eftersom MVG var det enda som betydde något för mig då.

Hon har lämnat djupare sår i mig än någon annan har gjort och jag har aldrig någonsin i hela mitt liv fått ett ärligt förlåt från henne.

Hon vill ha ett perfekt liv med en perfekt familj och ett perfekt arbete och när något krackelerar är det viktigare att upprätthålla fasaden än att laga det som gått sönder. Nu står vi här med tusen hål i hjärtat och allt är sönder, allt är sönder, allt är sönder och hon ringer mig och fiskar ursäkter efter att hon har bett mig gå. Hon ringer mig och begär att jag ska laga det som är sönder, att jag ska kämpa för något som redan är dött. Hon ringer mig och jag ber inte om ursäkt,

jag lägger på, åker hem och är så jävla ledsen att jag inte vet hur jag ska orka andas.

1 kommentar:

belle sa...

<3 familj är kanske det svåraste som finns.