onsdag 28 september 2011

564

okej jag vill bara säga en sak:
att mitt liv inte är urholkat att det inte är en serie i tragedier att det inte är synd om mig det är inte det

den här bloggen får agera slasktratt och ibland när jag tänker på att den finns känns det som att jag bara publicerar lögner här för det är antingen överväldigande kärlek eller avgrundsdjup avgrundsdjup avgrundsdjup
och hade jag själv läst här hade jag nog tänkt sluta vara så melodramatisk

men jag hatar när jag kommer på mig själv med att bedöma min blogg för jag vill inte sälja in den hos någon, den ska inte vara något litterärt mästerverk den ska vara precis den slasktratten som den är

så därför:
nu ska jag sluta vara dum mot den, sluta skriva om hur fel jag tycker att den är

helt enkelt eftersom jag måste sluta döma mig själv döma döma döma ner mig i passivitet i självhat i tankar

som på något vis börjat bli frågor om varför jag aldrig






slog hårdare då när jag var femton, varför jag aldrig våga använda några rakblad

men shhh, det är hemligheter hemligheter säg det inte till någon
det är frågor som inte ska ges någon uppmärksamhet.




Jag har en ganska tung vecka. Det är mycket i skolan och jag kan inte somna. Jag ligger vaken i en timme i två i tre i hundra, somnar till slut halv sex på morgonen och dagen efter orkar jag inte ta tag i allt det där som jag borde ta tag i. Därför sitter jag nu och skriver det här, två timmar innan en deadline, en dag innan hemtentan som kommer komma utan att jag har läst allt

så som jag sa att jag inte skulle göra, för det här året skulle jag vara alert och i fas och prioritera mina vänner bättre och aldrig låta min lägenhet bli en sunkig jävla grotta

.

Well. Jag misslyckades med det, kan vi ju säga. Jag har inte ringt mina vänner på alldeles för länge och dom borde tröttna nu, förstår ni inte att ni borde tröttnat för så länge sedan? Jag har liksom börjat ge upp hoppet om mig själv, vill stänga in mig i mitt badrum och bara sitta och stirra.

Tröttheten svämmar över, den gör att jag inte kan se annat än tredubbelt och jag äter för dåligt eftersom jag inte orkar ta matlådor ur frysen och lägga in dom i micron. Det är patetiskt jävla dåligt.


Jag träffade en kär vän igår. Vi har inte träffats på ganska länge (iallafall om man tänker in att vi bor typ en kvarts kollektivtrafikresande från varandra) och hon sa samma sak som Klassbästa säger, som jag säger, som nästan alla säger:
trött. Trött, trött, trött, orkar inga sociala sammanhang. Ligger efter i skolan, tar inte tag i sig själv, orkar ingenting

och självklart självklart vill jag att hon ska må BRA för hell, jag älskar henne hon är så jävla fin och snäll, men det kändes skönt för mitt ego att höra det. Att jag inte är ensam i att inte riktigt orka. På något vis blir det då lättare att säga att det kanske är hösten, att man måste ställa om sig och det är lite svårt, att snart snart igen kommer det att gå över och livet kommer kännas KUL igen

när flera personer har samma känslor går det inte att omvandla tröttheten till självhat, vända det inåt och tänka
vad fan är det för fel på mig?

Jag vet att jag har skrivit ordet trött ungefär trettio gånger i det här inlägget, men: jag är så trött på att tänka att det är fel på mig. Jag är trött på att känna mig missanpassad, jag är trött på att vara trött på mig själv.

Jag är så innerligt jävla trött på att ha dåligt samvete över att jag inte vårdar mina relationer till människor som räddat livet på mig, människor som är värda så otroligt mycket mer än vad jag ger dom, och att det dåliga samvetet leder till skam leder till att jag inte vågar ringa.



Igen:
mitt liv är inte på botten, jag vet själv att jag har det så otroligt jävla bra. Jag är bara trött och lite ledsen och det finns ingen sans i mig, alla känslor jag har blir sådana YTTERLIGHETER, allt i mig är extremer. Är jag kär krullar sig tårna på mig, älskar jag gör jag det besinningslöst utan stopp. Är jag arg skriker jag högt högt, slår händerna i väggen. Saknar jag någon gör jag det så mycket att jag inte kan andas. Om jag är passiv ligger jag i sängen i inte bara en dag utan två, tre och gör ingenting; bara ligger där andas äter lite chips kollar kanske på någon värdelös jävla tv-serie men allra mest: bara ligger där. Jag kan strunta i att diska i över en vecka, samtidigt som jag när jag väl städar och diskar blir helt rabiat och står och skrubbar mina lister intensivt intensivt.

Ja, ni förstår. Jag har inga mellanting och det är väl normalt när man är tonåring, men jag är ingen tonåring längre och jag är så satans jävla utled på att hela tiden pendla mellan superhögt eller superlågt. Jag längtar efter rutiner, efter ett vanligt vardagsliv. Att gå upp halv åtta varje morgon, göra samma morgonrutiner, ha det inrutat och stelt och sådär som jag alltid hatat, sådär som jag aldrig klarat av att ha det. Jag längtar på något vis efter det men förmår mig inte att uppnå det. Klockan är två en vanlig onsdag, jag har sovkläder och har fortfarande inte gjort något av det där viktiga jag egentligen ska och egentligen verkligen vill göra.

Fan vet varför.




Nåja.
Jag klarar mig alltid och om en vecka kommer jag kanske se tillbaka på det här och inte känna igen mig.


Nu extrem-måste jag skriva en debattartikel. Ta tag i mig själv, dra upp mig ur min passivitet.




Jag saknar Victor.

3 kommentarer:

Bella sa...

Du är duktig som försöker att kämpa med skolan trots att du inte orkar. och du är inte ensam i att känna dig så hopplöst trött och less på allting. Skolan orkar man inte med, relationer innebär mest bråk och helst av allt känner man för att dra täcket över hudvudet på morgonen när man egentligen ska gå upp för att åka till skolan. Så jag förstår precis vad du menar. Ibland måste man bara få vara låg och finna motivation, för att kunna ta sig upp till ytan igen! Ta hand om dig nu, kramar!

belle sa...

det är slut mellan mig & beata. jag har inte orkat skriva det. men. jag ville ändå berätta det för dig. jag vet inte riktigt varför. men jag är så ledsen, josefin. så ledsen. det känns som att jag inte har något hjärta längre. inte för att jag förlorat henne. det har jag inte. vi bor fortfarande ihop & hon är min bästa vän. men mer för att det inte funkade. för att det faktiskt inte VAR vi. som jag trott. som vi sagt. det gör så jävla jävla jävla ont.

belle sa...

åh. blev alldeles varm i hjärtat. detsamma detsamma detsamma x 10008098080. & nej men gud kan man inte????? det ska jag försöka fixa ikväll innan läggdags! annars kan du om du vill smsa ditt namn till 0762501132, min mobil för jag antar att du vill fortsätta vara anonym på bloggen, & så lägger jag till dig. å. hade varit asfint. verkligen. väntar på sms! PUSS: PUSS PUSS PUSS