men just nu
alltså just NU så håller jag på att gå sönder av oro. På riktigt. Jag sover ingenting. Hela veckan har jag legat vaken till fem - halv sex och oroat oroat oroat gråtit oroat lite till oroat mig oroat mig oroat mig. Han vill inte prata om det med någon och därför kan jag inte vända mig någon vart. Mitt alibi (vet att det inte är det men kommer inte på något bättre ord) är att ni inte vet vem han är. Skulle ni träffas skulle ni inte veta att det var han, ni skulle inte kunna se in i honom
och jag måste få utlopp för jag kan inte bryta ihop hos honom. Jag kan inte göra mig liten. Inte i det här. I det här måste jag vara stor och omhändertagande. Jag menar inte att jag inte visar att det gör mig ledsen och orolig - det gör jag. Men jag kan inte visa vidden av det. Jag kan inte berätta att det är för honom jag ligger vaken timme efter timme - att det är för honom jag inte kan skriva något vettigt i min tenta. När han är över, på andra sidan, då kan jag berätta hur många timmar han cirkulerat i mig. Då kan jag visa hur förtvivlad jag är. Inte nu. Det skulle bara göra honom sluten och resultera i att han inte säger något till någon.
Jag går hellre sönder än att det ska hända.
Jag förlorar hellre mig själv än att låta hans tankemönster cirkulera i enbart honom själv.
Jag gör vad som helst.
Därför MÅSTE jag skriva här. Det känns inte rätt att använda något annat forum.
Om ni vet eller tagit reda på vem jag är och således också känner till honom: det här är vår hemlighet. Ni får inte yppa det, inte för någon. Inte någon endaste.
Jag är så jävla desperat. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att jag inte kan göra något alls. Jag är den enda han ringer, den enda som får veta och nu är vi i ett läge där det inte går längre. Där han pratar om att hoppa av skolan han sett som sin enda chans.
Jag är handfallen. Helt jävla handfallen.
3 kommentarer:
Fortsätt.
åh josefin. ja, det här är vår hemlighet. tycker inte du gör fel alls. hur skulle du kunna göra det annorlunda? jag önskar jag kunde hjälpa dig men det kan jag inte. vet inget om sådant här. men du är klok och modig och kommer göra rätt hur du än gör.
josefin, det är svårt, förbannat svårt.
men: du kan inte bära hans olycka själv; du kan inte laga det trasiga med kärlek. det kanske slutar med att båda faller, kanske med att ni inte orkar med varandra längre (jag vet, det är inte något någon som älskar vill höra, se).
även om han inte vill så behövs hjälp när det inte går att röra sig framåt längre. tala med någon. tala med honom. tala med en familjemedlem som kan tala med honom. tala med professionell hjälp. det kanske känns som ett svek, men vad är det att inte hjälpa när någon inte kan hjälpa sig själv?
det låter hårt och jag har svårt för att vara hård, svårt för att peka. jag känner för dig josefin, alla ord och stormar. jag känner för victor också. ni är vackra.
Skicka en kommentar