566

Kuddkrigarna/tjejgänget.

Jag skriver för lite om mina kuddkrigare.

Dom som är min ryggrad. Lungorna jag andas med. Musklerna som tar mig uppåt, framåt. Dom är allt det.

Jag har inte ringt någon av dom under hela september. Dom har ringt mig några gånger, men det har alltid varit i dåliga tillfällen så jag har missat det utan att ringa upp igen. Jag har gått runt i min hjärna och hatat mig hatat mig för det, för att jag skapar mitt eget dåliga samvete och för att jag sviker dom på grund av min egen jävla stolthet. För att jag kreerar skam som får mig att inte ringa. För att jag är rädd. Rädd för att dom ska sluta älska mig, sluta orka.

Jag har haft en ganska skitig månad. Det har varit väldigt mycket som händer och jag är trött. Jag är helt jävla utmattad. Jag behöver dom. Gud, vad jag behöver dom. Jag behöver mina lungor, jag har syrebrist i hjärnan.

Så idag ringde jag en av dom. Det var ganska kort för hon var lite upptagen, men jag slogs nästan i bitar av kärleken hon hann skicka mig under dom få minuter vi pratade. Hennes glädje när hon svarade, bristen på varförharduinteringtmigdubordevarabättre!, hennes stora kärlek till mig som slår mig i bitar just precis idag när jag behöver slås i bitar, när jag behöver vara trasig.

Mitt älskade, älskade gäng.

Ni är dom enda till vilka jag får komma helt bruten. Inga har gjort det så tydligt för mig att jag inte får finnas hos er på nåder. Ingenting är prestationsbundet. Det är bara ren jävla kärlek. Jag får vara jag hos er. Jag får springa ifrån er, slå mig matt och sedan komma tillbaka och bara mötas av jag har längtat efter dig. Jag får vara hur liten eller stor jag än känner mig. Jag får komma precis som jag är.

Jag inser det om och om, men lyckas ändå aldrig riktigt förstå det. Det är för stort, för mycket. Jag är inte värd er kärlek just nu men det spelar ingen roll. Inga kan stå kvar som ni. Inga kan ha min rygg på avstånd som ni. Inga andra. Inga kan ge mig det jag behöver genom tystnad. Inga andra än ni.

Det är ni som är min ryggrad. Det är ni som är mina lungor. Inte bara när jag behöver er utan alltid, alltid, alltid. Det är ni som kände mig när jag var på jävla botten, ni som lät mig utvecklas i min egen takt. Ni som funnits i mitt liv längre än nästan någon annan. Ni som tålmodigt och längtande står kvar. Ni är människor men kärleken ni ger mig är gudomlig.

Ni är villkorslös kärlek.

Ni är min familj.

Ni är min familj.

Ni är min familj.

NI

ÄR

MIN

FAMILJ

och det kommer alltid att vara så.

Tack.