fredag 4 november 2011

579

Igår:
Jag sitter och "skriver tenta", vilket innebär att jag slösurfar medan mitt hem och min hygien förfaller. Det är lika bra. Plötsligt ser jag ut genom fönstret och inser att alla träd är nakna. Löven är en brungul sörja på marken och jag undrar varför vi utsätter oss för det här. Jag orkar inte se allting dö varje år. Det spelar ingen roll att det så storslaget börjar leva igen, för det dör ändå. Varje år. Och varje år häpnar jag samtidigt som jag missat det fina i hösten. Jag har inte gått några långpromenader genom skogen. Jag har inte plockat svamp, förvisso skönt eftersom jag hatar att plocka svamp, men ni förstår. Den här hösten har gått förbi mig totalt. Jag har varit för ledsen för att orka uppskatta den. Jag har varit för ledsen för det mesta och även om jag skriver mycket här så har jag inte kunnat skriva det. Jag har många utkast som handlar om det. Som handlar om hitta sig själv gråtande överallt. Som handlar om hålen och alla frågor. Hur oändligt ont det kan göra. Hur oändligt ont det gör. Jag har inte orkat. Jag orkar inte.

Jag var i samtalsterapi i tisdags. Det var ett inledande samtal och jag fick återigen gå igenom mina problem. Jag grät när jag berättade om hur det känns nu. Att jag är onödig. Att jag inte tillför någonting. Att jag oftast stannar hemma eftersom jag tycker mig vara fel och i vägen. Att jag när jag umgås känner mig nervös och bortgjord. Att jag är lat. Att jag inte orkar någonting. Att jag inte riktigt vill leva, just nu. När hon frågade mig frågor om min historia rabblade jag det oberört. Jag kan berätta det för vem som helst, det spelar ingen roll längre. Det är färdigältat. Vad som har hänt är ingen sorg för mig, sorgen ligger i vad det har gjort med mig. Personen jag blivit efter alla dessa år.

I slutet av timman frågade hon mig om jag har självmordstankar. Den frågan var läskig, inte för att jag har tankar på att ta mitt liv utan för att hon formulerade det läskigt. Det blev påtagligt nära. Det finns många människor som planerar sin död. Jag har varit en av dom, men jag är inte där längre. Jag upplever mig vara nära botten just nu, men jag är inte där. Jag vill leva. Jag vill faktiskt leva. Jag vill bara inte leva såhär. Jag vill bara inte känna såhär, såsom jag gör.

Efter samtalet kände jag mig fysiskt lättare. Det var otroligt skönt. En undran stannar dock kvar i mig. Jag undrar om hon tror att jag är psykiskt sjuk. Jag undrar om jag är psykiskt sjuk. Jag tror inte det, jag tror att jag mest är mänsklig, men ändå. Om jag var psykiskt sjuk, hur skulle jag då berätta det för min familj? Det skulle inte gå. Det skulle faktiskt inte gå. Jag vet inte varför. Jag kan inte prata med mina föräldrar, bara. När jag och M gjorde slut mailade jag min familj. Att jag var ihop med Victor fick dom reda på genom facebook.

Jag oroar mig för hur jag ska ha råd att betala terapin. Det kostar 300 kronor varje gång, det är rabatterat eftersom jag är student. Hon vill träffa mig varje vecka. Det blir 1200 kronor varje månad. Min inkomst är 8100 kronor. Varje månad har jag räkningar uppåt 6000. Sedan ska jag äta. Och leva. Jag har inte 1200 kronor över. Jag har verkligen inte det. Hej, kronofogden. Men det får vara värt det. Jag behöver hjälp med livet. Det får vara värt det.

Sen tänker jag på min kille, förstås. Hur speciell han är. Hur glad jag är för honom. Han får mig ofta att skratta. Idag har jag tänkt på att han varit med i Hare Krishna en kort period. Han var nog världens sämsta hare. Dom lever sunt, går och lägger sig tidigt, dricker ingen alkohol och så. Victor tycker att han lägger sig tidigt om han gör det vid ett på natten. Han har nog inte haft en vit vecka på typ fem år. Han röker OCH snusar. Han hoppade av Hare Krishna ganska fort..

Jag blir alltid kär i människor som röker och snusar. Varenda en. Inte den första då, men han började med det sen. Jag har aldrig haft ens den minsta crush på någon som inte brukar nikotin. Lite konstigt.

Igår när jag skulle sova fick jag en fras på hjärnan. Jag lämnar er med den, så ska jag skriva (helvetes jävla fitt-)tentan sen.

Älska personen mer än situationen.

Idag:
I grund och botten.
Jag är så trött på att vara ledsen. Jag orkar inte längre räkna alla tysta minuter, att det är dom som spelar roll. När jag är ledsen drar jag mig nästan alltid undan, vill inte vara med folk. När jag är ensam gräver jag hål i hjärtat för varje sms som inte kommer.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka. För just nu orkar jag inte. Inte alls.

7 kommentarer:

anagoesbananas. sa...

Jag hör dig. Jag är så förbannat trött.

josefin sa...

Åh. Blök. Kram.
Går det någonsin över? Alla säger att det gör det, men jag tvivlar. Varför skulle man växa ifrån sorg?

belle sa...

borde du inte kunna få något slags bidrag till terapin? i skåne betalar vi bara upp till niohundra kronor & sedan får vi ett frikort som räcker i ett år. inom allt som har med sjukvård att göra. akuten & samtalsterapi & ja, du vet. fråga! leta! för det känns som att du måste göra det här. det känns som något du inte kan 'vänta' med för att det är för dyrt. hoppas att det löser sig. & att det går bra. åh. puss & kram & allt

josefin sa...

nej, jag går till en privatägd terapiklinik..alltså går det inte genom vårdcentralen och landstinget - jag får betala själv. surt, men så är det. jag känner absolut inte för att gå till vc för det går sååå långsamt där. om jag skulle få en plats skulle jag inte ha hjärta att ta den heller, det finns andra som behöver det mer och jag är rädd för vad köerna skulle göra med mig. eftersom jag är ganska benägen till självdestruktivitet (tyvärr) så tror jag att det finns en stor risk i att stå i kö. iofs skadar det ju inte att fråga om det går att få högkostnadsskydd om man går privat.

jag ska gå den här terapin, för jag kan inte vänta. jag går under då. jag har ett sparkonto och jag får använda lite ur det (men inte för mycket för isåfall går jag i konkurs i sommar). jag funderar faktiskt på att berätta för mina föräldrar om hur det ligger till och be om bidrag. det känns sjukt jävla jobbigt, men..ja. man kanske måste. jag ser inga andra vägar ut egentligen.

Jeanette sa...

Alltså, det här med psykiskt sjuk. Jag går för det mesta runt och tänker att det egentligen inte finns någon psykisk sjukdom. Eller, fel; det finns ingen psykisk friskhet. Därför finns det inte heller psykisk sjukdom eftersom ingen riktigt kan ses som "normal". Sen är alla människor mer eller mindre psykiskt stabila och pendlar uppåt och neråt oftare/djupare/högre. Om man klassar personer som psykiskt sjuka blir det lätt att personen blir sin sjukdom, att man glömmer bort att se att det finns så mycket mer. Det finns ju alltid stabila perioder också.

josefin sa...

Vet du, jag läste precis om inlägget och störde mig en del på det där själv. Som om det inte vore mänskligt att ha en psykiskt sjukdom och som, precis som du säger, om en person bara var sin psykiska sjukdom. Det är ju helt fel och inte alls vad jag menade. Det finns en del psykiskt sjuka i min närhet och det är för att vara helt ärligt inget jag tänker på. Människa som människa.

Dock finns det onekligen människor med psykiska sjukdomar och även om definierandet kan vara farligt tror jag att det kan behövas. På samma sätt som fysiskt sjuka behöver hjälp behöver också psykiskt sjuka hjälp och då krävs tyvärr en sjukdomsstämpel. Det handlar inte om att vara fel eller onormal på något sätt, men jag tror att det är lika farligt att göra en människa till sin sjukdom som att frånta denne sin rätt till hjälp, vilket tyvärr riskerar hända.

För mig skulle det vara svårt att få en diagnos och det har ett flertal faktorer. Samtidigt är en av mina nära vänner bipolär (manodepressiv) och hon har kämpat SÅ mycket för att få en diagnos - en diagnos hon behövt för att kunna få ordentliga mediciner. Med dom medicinerna kan hon nu vara stabil på ett helt annat sätt än tidigare.

Jag vet inte, eftersom min krets är så pass fylld av psykisk sjukdom kanske jag ser det på ett annat sätt. Det är så pass normalt för oss att det är en avväpnad ickefråga, alla pratar om sina mediciner på ett helt normaliserat sätt och vi har på något sätt lyckats se förbi diagnosen, in i människan.

Jag håller med dig till hög grad men jag tror ändå att diagnoser är nödvändiga. Jag tror att det är samhällets normer som behöver förändras, inte att diagnosticerade ska fråntas sina diagnoser för att få vara "normala". Jag tror inte att det var så du menade, men ändå.

Jeanette sa...

Formulerat sådär håller jag helt med dig. För att kunna få den hjälp som krävs behövs ett definierat problem, och då måste en diagnos ställas. Det är väl mest det som ibland medföljer med diagnosen, att personer runtom kan se personen på ett annat sätt som inte hjälper den att leva ett vanligt liv under de stabila perioderna, som jag tycker är dåligt. I grunden är allt som krävs bara förståelse och respekt för människor oavsett vad för olika sidor de har.