582

Möglande diskberg, orkar inte diska den.

Sex långa kapitel kurslitteratur till kursen som tydligen är riktigt, riktigt jobbig, dom flesta klarar inte tentan samt den viktigaste kursen på er utbildning, lär ni er inte dom här begreppen kommer ni aldrig att kunna arbeta inom området, orkar inte läsa.

Klädhögar och gammal post överallt, orkar inte plocka undan.

Toalett som inte städats på tre veckor, orkar inte rengöra.

Quizkväll med vänner om en halvtimme, ligger i pyjamas i sängen.

Hela tiden: malande tankar om att jag inte förtjänar allt det här. Dom här människorna, det här sammanhanget, betygen som fick mig in på det här programmet, den här fina fina lägenheten i det bästa bästa området, den här kroppen. Jag kan inte förvalta det, jag bara slösar bort mitt liv, jag bara ligger i sängen och ser dagarna fucking gå och vet: det här är mitt val. Jag är orsaken till min passivitet, jag skulle kunna välja att gå upp ur sängen och bara GÖRA allt det där och jag vet att jag skulle må bra av det men jag orkar inte. Jag bara ligger kvar. I en orkeslös bubbla jag inte vill vara i, med sprängande tomhet jag inte vill ha och jag vet att makten ligger hos mig, jag är så oerhört priviligerad och jag slänger bara bort det. Jag förbrukar allt förtroende. Jag bränner mina broar. Jag är på god väg att bli en riktigt dålig människa och jag har bara mig själv att skylla.

I helgen skulle jag ha åkt till staden där största delen (alltså två/tre (beroende på hur man räknar) personer, lol) av min familj bor. Jag tänkte umgås med dom och med vännerna jag har där. Jag hörde av mig, sa det är 95 % säkert att vi kommer! men det blev inte av. Pappa ringde mig klockan åtta på fredagen och frågade om jag skulle komma. En vän hörde av sig idag och undrade varför jag inte kommit. Jag ignorerar, struntar i att svara på sms, är exakt den vännen man inte vill ha. Sådan är jag och det känns för jävligt. Jag orkar inte ta något ansvar, jag orkar inte vara bra och snäll och sedan gnäller jag för att jag inte är bra och snäll. Jag är så otroligt jävla trött på mig själv, jag vill fan bara slänga mig i papperskorgen och..slippa mig.

I söndags var jag och Victor på (ocreddig) restaurang och han sa då att om han innan sin födelse fått välja mellan att leva eller inte hade han troligtvis valt bort det. Han menar att nu fick han inte det valet och får därför göra det bästa av sitt liv, men att han inte kan se meningen i att leva. Jag känner ungefär samma sak. Det är för svårt. Samtidigt är jag extremt rädd för döden, vill inte tänka på det där stora svarta okända som onekligen kommer närmare för varje dag. Men ändå. Jag ser inte varför man ska leva, förlåt men jag gör faktiskt inte det. För andra som kan njuta av det och tycka att det är fint och meningsfullt: självklart! men för mig? Nä. Mitt liv hittills har varit en kamp för att överleva och jag ser inte hur det skulle kunna sluta vara så. Jag har så otroligt mycket fint I mitt liv, men själva livet i sig..nä. Det fungerar inte. Jag fungerar inte i det och jag kommer fortsätta kämpa för att dra nästa andetag och nästa och nästa och till slut kommer jag inte andas längre och hela mitt liv kommer ha varit en instabil kamp.

Nu blir det väldigt förvirrat här, men jag fortsätter ändå.

Vi pratade mycket om att vara stabil, vad det är som gör en människa stabil eller instabil. Victor tyckte att stabiliteten finns även i faser där man gör till synes instabila val, vad jag tycker vet jag inte riktigt. Vi enades iallafall om att jag är en instabil person, Victor med blicken vänd bort och genom meningen alltså för att vara ärlig, du är inte så stabil men samtidigt får ju jag se mycket mer av dig än av andra och jag genom att referera till mig själv som detta paket av kaos. Det är lite så jag känner. Andra människor ser på sitt liv och ser en genomgående röd tråd, kan liksom se ett grundjag. När jag ser på mig själv och mitt liv har dom enda konstanterna varit tvivlande och ledsen. Samtidigt vet jag att jag inte kan se rationellt på något, alla känslor jag känner upplever jag som eviga.

(ÅH GUD JÄVLA SJÄLVCENTRERADE MÄNNISKA, LYFT BLICKEN AND GET OVER YOUR FUCKING SELF)

Önskar lite att någon skulle droga ner mig i fem månader för jag har ingen lust att leva genom vintern. Jag vet att jag måste ta den här kampen, att jag måste gå i terapi men jag orkar inte. Jag orkar inte kämpa mer, jag tycker att jag gjort det tillräckligt. Det borde vara nog.

Mitt mål med samtalsterapin är att lära mig att hantera mina känslor. Jag har inga lyckokrav, jag vet att livet inte är sådant. Det kommer med all säkerhet komma fler liknande perioder där jag inte vill längre. Jag har (nog) många år kvar att leva och det kommer hinna hända mycket, både bra och dåliga saker. Därför försöker jag att inte vara naiv och tänka att om jag bara genomgår den här perioden kommer jag att bli lycklig sen. Det är inte vad jag vill. Jag vill kunna gå in i en sån här period igen och kunna hantera det. Jag vill kunna se på mina känslor och veta att det är övergående, att mina broar inte är brända, att det fortfarande finns en kärna av trygghet och stabilitet. Jag vill inte göra som jag gör nu och ge upp så totalt. Jag har slutat sova, slutat äta, typ slutat plugga och framför allt har jag slutat ha roligt. Alla gånger jag festat dom senaste två månaderna har jag skrattat pliktskyldigt, druckit utan mening och mål och slutligen tröttnat och gått hem utan att säga hejdå till någon. Några gånger har jag blivit för full, somnat på toaletten på en hemmafest eller gått av fem hållplatser för tidigt för att spy på vägen hem. En gång kom Victor hem och hittade mig avsvimmad i duschen. Jag hade lämnat toalettdörren öppen, dragit igen duschdraperiet och svimmat med ena handen utstickandes så det första han såg var min hand. Det är inte så jävla stabilt gjort. Terapin går jag för att bli stabil men jag vågar inte tro på att det är möjligt för mig. Jag har liksom alltid utagerat mina känslor utan hinder. Har aldrig ens haft några hinder.

Fan jävla jag.

Det jag egentligen tänkte skriva i det här inlägget var att min pappa skrev ut min systers inbjudningskort till hennes bröllop på sitt (alltså pappas) jobb förra veckan. Hans kollega kom fram och sa typ åh ska din dotter gifta sig vad rooooligt, varpå pappa svarade att han inte tycker att det är så kul: hon är bara sjutton..men vad ska man göra, vi var ju tvungna att tillåta det..ja och så har dom ju bara känt varandra i några månader också, men hon hotar med att säga upp kontakten med oss om vi inte låter henne gifta sig...så det är ju en lite jobbig situation...

sen höll han på så resten av arbetsdagen. Precis innan han skulle åka hem gick han förbi hennes skrivbord och berättade att han skämtat, att min syster är ganska långt från att vara tonåring och varit ihop med sin blivande man i sex och ett halvt år.

Pappa är ganska rolig och jag ser fram emot att få inbjudan till mitt enda syskons bröllop. Det blir nog en fin dag.