Det är också svårt att försöka få tillbaka sitt liv, för det är så stressigt runtomkring. Medan jag har legat i min säng i tre dagar (har lämnat den för att gå till toaletten och för att gå till ica en gång) fortsätter världen att leva. Jag blev smärtsamt medveten om det när jag hamnade på ica mitt i rusningstid. Jag insåg att visstja, människor går fortfarande till sina jobb. Världen fortsätter snurra medan jag samlat energi i tre timmar för att ta mig hit.
Ingen behöver mig. Ingenting vilar på mig.
Det är både skönt och så fruktansvärt hjärteslitande.
Nåväl. Jag försöker vara konstruktiv. Jag inser faktiskt att jag gräver min egen grav. Att ligga i sängen gör mig varken gladare eller friskare. Det är väldigt komplicerat att försöka hitta en gräns, där det slutar vara energisamlande och istället är en ond spiral. Jag vet inte var den går. Jag har varit sjuk i så många år och famlar fortfarande i dess mörker. Jag vet hur min kropp reagerar, men jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är också väldigt svårt att försöka få någon rätsida i det där med det fysiska och psykiska jaget. Vad är egentligen vad? Har jag jätteont i kroppen för att jag är så ledsen, är jag så ledsen för att jag har så ont i kroppen? Finns det över huvud taget någon korrelation eller är det bara två separata delar som råkat samlas i mig? Kanske beror ingen av dom på varandra men hejar ivrigt på one another (kom inte på någon synonym till varandra, hence the english).
Var var jag? Konstruktivitet. Jag försöker intala mig att skolan är sekundär. Den är sekundär, sekundär, sekundär. Att jag kommer kugga den här kursen så jävla hårt betyder ingenting så länge jag är uppmärksam på min kropps signaler. Jag skulle kunna dra mig iväg till skolan. Jag har gjort det då jag mått ungefär såhär. Det har lett mig åt ett och bara ett håll: nedåt. Jag har blivit sjukare. Sjukdomsförnekelse tar en ingen annanstans till ett djupare sjukdomshål.
Skolan är sekundär.
Skolan är sekundär.
Skolan är sekundär.
Jag pratade med min syster förra veckan. Konstigt nog kan jag faktiskt vända mig till min familj när det handlar om min sjukdom. Dom var där. Dom kan inte förneka den. Dom har hört mig skrika av smärta, dom har sett mig i mina värsta tillstånd. Sedan har dom onekligen sagt väldigt konstiga och elaka saker om min sjukdom också, men ja. Det finns delar av mig som är tacksam över att ha blivit sjuk, efter som det är den enda delen av mitt liv där jag funnit tröst och bekräftelse hos mina föräldrar. Iallafall, jag pratade med min syster och hon sa ungefär
ja, men man får bara säga till sig själv att det här suger, det är sämst, det är jätteorättvist, jag hatar att jag är här. Men jag är här och jag kan inte göra något åt det. Då får jag göra vad jag kan för att bli bättre. En ostädad lägenhet kan städas sen, kurslitteratur försvinner inte bara för att den inte läses på en gång. Därför SKA du ligga hemma. Och sen får man göra det mot sina vänner också. Dom som är bra försöker förstå och stannar trots att man säger nej, och med resten..ja men då är det tråkigt att dom inte fattar, men antagligen inga djupare vänskaper. Skit i allt annat än din kropp. Stressa inte upp dig för då blir du bara sämre. Du får acceptera att du är i ett skov och att det suger. Tyvärr är det så
och det har hon ju väldigt rätt i, så nu ska jag placera skolan i bakhuvudet. Den är inte viktigast. Jag KAN missa en kurs. Imorgon ska jag ringa min syokonsulent och fråga om det finns något sätt att hjälpa mig på och sedan tror jag att jag ska åka till staden där pappa, min syster och hennes fästman bor. På torsdag ska jag gå på konsert och i övrigt ska jag bara vila. Ligga i en soffa och få allt serverat. Titta på tv. Försöka ta mig ut i korta stunder. Kanske, kanske läsa några sidor kurslitteratur. Jag vet inte hur länge jag ska stanna eftersom jag bestämde mig alldeles nyss.
Jag hatar positivt tänkande. Jag tycker inte att "det är hur man har det, inte hur man tar det". Jag tycker att det är legitimt att hata sin situation när den är orättvis. En "optimistisk" livssyn tenderar många gånger att bli hån mot människor som upplever sig vara på botten. Dock måste jag personligen försöka att vara rättvis mot mig själv, i denna orättvisa situation. Alla små steg framåt ÄR framsteg, hur många steg bakåt man än tar. Idag har jag legat i min säng nästan hela dagen, men jag har faktiskt tagit mig till ica och handlat några små varor och jag har orkar göra i ordning små portioner mat (fil och rester men jag har också stekt ost och skurit upp lite bröd) och jag måste se det som något bra, att jag orkat något jag inte orkade igår.
Jag vet inte. Det är förvirrande att vara sjuk och så himla ledsen samtidigt. Det är svårt att vara sjuk och göra alla runtomkring sig, och då främst sig själv, besvikna. Jag måste få vila från det. Jag kan inte ha några villkor eller krav kring mig. Inte från skolan, inte från mig själv, inte från någon eller något.
Vet inte hur jag ska avsluta detta. Det jag ville säga var väl det jag skrev i förra stycket, att det är svårt och att jag inte klarar det och att jag är så himla sjuk och att jag sjukskriver mig själv lite. Blablabla. Kram.
2 kommentarer:
ta dig all tid du behöver!!
du skriver så fint och så fruktansvärt att man blir alldeles andlös.
Skicka en kommentar