onsdag 30 november 2011

593

Min hälsa. Min jävla hälsa.
Jag börjar känna mig bitter. Igen. Jag orkar inte. JAG ORKAR INTE. Jag är trött på situationen och jag är trött rent allmänt.

Jag orkar fortfarande ingenting. Jag åkte hem från pappa i måndags och tar mig fortfarande inte ur sängen. Jag släpar runt mig själv och försöker att inte känna hur illa jag luktar. När jag reser mig upp svartnar det framför ögonen. Jag kan inte ligga stilla, för det gör för ont, jag orkar inte röra mig, för det gör för ont, jag kan ingenting, för det gör för ont. Jag orkar inte gå till ica femtio meter bort, jag orkar inte plugga och fuck, jag orkar knappt betala mina jävla räkningar.

Idag fick jag äntligen tag i min studievägledare (eller vad det nu heter på universitetet). Jag ska träffa honom på fredag men redan i telefonsamtalet tog han upp sjukskrivning och jag vet vet vet att det är en MÖJLIGHET, jag vet att jag borde se det som en tillgång men fan, NÄE, jag gör inte det. Jag blir så jävla arg. JAG VILL INTE. Jag vill ta min examen med MIN klass, jag vill orka gå till skolan, JAG VILL INTE HA DET SÅHÄR. Jag vill inte vara för orkeslös för att träffa mina vänner, jag vill inte vara för orkeslös för att ta hand om lägenhet studier liv. Fan. FAAAAAAAAAAAAAAN.

Jag HATAR att känna mig "annorlunda" på detta sätt. Jag hatar att behöva gå igenom sjukskrivningar om och om igen, jag hatar att tvinga pausa mitt liv, jag hatar att ligga i min säng medan världen fortsätter leva där på andra sidan rutan, jag hatar att den verkar utan mig att jag inte behövs att fan fan fan alltihop

och framför allt är jag så jävla, jävla rädd för framtiden. Ingen kommer vilja anställa någon som sjukskrivs hela tiden. Med denna regering anses jag fullt arbetsför och kommer ha väldigt, väldigt svårt att sjukskrivas om jag nu på något sätt skulle lyckas ta mig in på arbetsmarknaden.

Jag orkar inte skriva ett fint inlägg, orkar inte vända på orden, jag gör såhär: upprepar varje jävla svordom jag har och hej oläslig blogg jag skiter i dig, jag skiter i dig för hela mitt liv faller i fucking bitar.

Det här är min framtid och jag kan inte, vill inte, acceptera det.

Jag vill inte sjukskrivas. Inte igen. Varför kan jag inte bara få vara frisk. Varför kan jag inte bara få vara ung och normal och ORKA. Jag vill inte det här, jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag får panik jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte.

2 kommentarer:

Hanna sa...

Gråter. Jag vill också att du ska orka med.

Och WORD på regeringsdelen.

josefin sa...

Tack, du är alltid så himla snäll.

Jag skulle kunna skriva så jävla långt om regeringsdelen, men det blir alltid fel. När dom tog över makten 2006 grät jag av många anledningar, bland annat för mig själv. Helt egoistiskt. Jag visste att det var över med mig, att mina redan minimala möjligheter för framtiden blivit ännu mindre. Jag såg med skräck på medan mina föräldrars bekanta blev tvingade till att arbeta heltid trots att 75% var absolut max för dom. När jag sjukskrivits tidigare har jag kunnat gömma mig bakom rätten att gå i gymnasiet i fyra år och därför sluppit mötas med försäkringskassan. Hela diskursen kring sjukskrivning gjorde mig så extremt ledsen, för det talades bara om lathet och ovilja. Hallå, jag vill ju. Det finns inget jag hellre vill. Jag brinner för vad jag studerar och senare förhoppningsvis kommer att arbeta med, jag VILL. Det är bara det att jag inte KAN. Jag är för sjuk för att orka gå till duschen och därför beskrivs jag som en lat börda på samhällskroppen. Arbetslinjen är ingen möjlighet för människor som är så sjuka att dom inte orkar stå. Arbetsmarknaden är inte rätt plats för dom (oss). Självklart ska sjukskrivnas rätt att arbeta prioriteras, men det ska säkerställas genom LAS, rätten till deltidssjukskrivning (vilken faktiskt är i princip borttagen) och en bra sjukvård. Som det är just nu bryts människor ned och jag känner själv en så himla stor hopplöshet angående min framtid. Inte riktigt vad man vill när man är ung och med det mesta framför sig. Suck. Lång utläggning. Kram!