Mitt namn har aldrig stått i en dödsannons. Förutom mormors och farfars syskon känner jag ingen som dött. Jag har varit ovanligt förskonad och alltid, alltid, alltid fruktansvärt rädd för den. Döden. Döden som stirrade min mamma i ögonen i så många år, döden som jagat mitt väsen hela livet och nu slutligen kommit ikapp.
Men ni vet när man läser dödsannonserna, man hoppar över dom gamla? Man tänker att det är livets gång, även om det är tråkigt för närstående så är det naturligt. Nu är det en helt annan sak och det gör obegripligt ont i mig att morfar ska förminskas till en i raden av dödsannonser som hoppas över.
Min morfar ville dö. Han sa till både personalen och mormor att nu väntar jag bara på tåget hem. Han slutade både äta och dricka och han dog i sömnen. Han är fri från plågor, fri från sin sjukdom och trots att jag gjort slut med kristendomen vilar jag i hans tro på gud. Guden jag inte klarar av att se som verklig men som jag desperat hoppas att han är hos.
Han fick det bästa slutet en människa kan få. Han var färdig med livet och hur konstigt det än känns för mig så är döden naturlig. Den ska komma.
Alla, inklusive jag själv, säger det här till mig. Förlåt allihop, men det tröstar mig inte. Jag vet redan allt det där. Att han fick avslutet han borde fått, att hans plågor är över nu. Jag pratade i telefonen med mormor igår och medan jag hulkade sa hon han är framme nu, han är framme nu om och om igen. Jag vet att det är sant. Jag vet att det var hans tid. Men det hjälper inte, för jag har aldrig levt utan honom och jag vet inte hur man gör.
Jag och morfar hade något speciellt. Alla vet om det. Till och med mormor sa det igår, han älskade alla, sådan var han. Mest älskade han dig och din syster. Jag tycker inte om att favorisera, och det är inte något sådant, men med dig och honom så var det mer än så. Ni var varandras bästisar och på slutet när han hade glömt bort alla andra kom han fortfarande ihåg dig. Du var det sista som fortfarande kunde göra honom glad. Exakt så är det. Det är något i mig som tillhör honom, trots att vi varken delar gener eller blod, trots att vi aldrig kan klassas som släkt, så är det en stor del av mig som tillhör honom. Något han har planterat, vattnat och låtit gro. Det finns något i mig som är han.
När jag var liten tog han med mig överallt. Vi åkte på utflykter, gick på promenader och lekte. Han var ostoppbar. När vi åkte skidor var det jag som tröttnade först och bad om att gå hem. När jag drömde mardrömmar kände han det på sig och kom upp till mitt rum (vi bodde hos mormor och morfar ett tag, och även efter att vi flyttat hade jag ett eget rum där) och hämtade ner mig till deras säng. Sedan låg han sömnlös medan jag spann runt och sparkade honom om och om igen.
Ibland bråkade vi och då brakade hela helvetet lös. En gång sa jag till mormor att vet du hur jag vet att jag och morfar är släkt? Vi är lika envisa. Båda två ville envetet ha rätt och han var den enda som inte kollade bort när jag fuskade i olika spel. Han lät mig inte hållas. Jag minns en gång när jag satt i trappen och grät av ilska. Han hade stängt in sig i hobbyrummet. Till slut orkade jag inte längre, jag längtade så mycket efter honom, så jag smög upp och knackade på. Viskande frågade jag om vi inte kunde bli vänner igen. Hans svar var vi är vänner, bästa vänner, även när vi bråkar.
Sådan var han. Den vackraste, envisaste och bästa mannen jag mött. Han som alltid burit mig på sina axlar och som även i sin sjukdom alltid var god mot mig. Som kom ihåg mig längre än han borde ha gjort. Vatten är starkare än blod ibland, men starkast av allt är min morfar.
Jag vet inte hur man överlever det här. Det kanske är patetiskt att ta en gammal mans död så hårt, men morfar har uppfostrat mig. Jag har bott hos honom. Han har stått kvar när allting annat har rämnat omkring mig. Det är så konstigt att världen fortsätter snurra när hans hjärta har slutat slå, för på något naivt sätt har jag trott att det är hans hjärta som håller världen någorlunda vettig.
Allting känns så främmande nu. Utan honom. Det är svart överallt och jag kan inte förstå vad som skett. Kan inte förstå att jag idag suttit och letat psalmer som jag vill ska spelas på hans begravning. Kan inte förstå att jag sett honom för sista gången. Att jag hållit hans hand för sista gången. Att allt som kan ske mellan oss redan har skett. Kan inte förstå att jag ska gå in i en kyrka och säga mitt sista avgörande farväl. Jag kan inte ta in det.
Jag saknar dig så mycket morfar. Så mycket. Inga ord kan någonsin räcka.
****
Tack för era kommentarer. Er ombrysamhet värmer mig.
6 kommentarer:
gråter nu. vet inte ens vad jag ska säga <3
Du klarar det. Inte för att någon vet hur, men på något sätt går dagarna och vi lever vidare. I det svåraste svåra. För att det är det vi gör. Men lätt är det inte och en sådan här sorg bär man med sig för alltid.
Jag tänker på dig och skickar all värme jag har.
åh josefin
ni är så fina, du och din morfar, sådär så det skär i bröstet när jag läser och tårvätskan envisas med att svämma över.
jag tänker att det är fint hur ni hade det, att du hade någon som din morfar att dela något som ingen annan hade. jag tänker att tomheten gör så jävla ont. jag tänker att den förbannade tiden, som alla talar om, ändå fortsätter att röra sig i någon sfär. och det finns ingen tröst.
Det är sällan jag gråter av bloggar, men nu tåras mina ögon. Din text är nog det finaste avsked din morfar kunde få.
Åh hjärtat. Jag kan inte säga något uppmuntrande utan bara: Hatar döden. Hatar.
inatt drömde jag att du uppdaterade din blogg. känns som ett tecken på att jag saknar att läsa dina fina ord <3 men ta den tid du behöver! vi väntar :)
Skicka en kommentar