torsdag 19 januari 2012

602

Det är när jag åker till mammastaden (men bråkar så mycket med henne att jag bor hos mormor, bättre så) och rensar ur morfars rum på ålderdomshemmet som jag inser det. Han kommer inte tillbaka. Det här är ett definitivt slut. Det blir inte mer. Det är över för evigt. Hans kropp har blivit till aska som ska spridas på en hemlig plats. Jag kommer inte ens att få en gravsten att hälsa på.

Under hela utrensandet väntade jag bara på att han skulle komma och skälla på oss för att vi tog iväg hans saker. Han kom inte. Han kommer aldrig att komma. Vad ska man göra med den informationen? Hur ska den processas? Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör det här.

På söndagen var jag i kyrkan för första gången på många, många år. I frikyrkan använder man sig av parentation när någon dött - alltså att man läser upp en minnestext om en nyligen avliden församlingsmedlem och det var hans tur. Svartklädd gick jag in i kyrkan och hälsade på ansikten jag sett för många gånger. Jag svarade på frågor om vad jag gör nu och höll sedan min mormors hand genom hela gudstjänsten. Texten dom läste om honom var fin, speciellt delen om att han aldrig fick några barn men fick en familj när han gifte sig med min mormor. Att han tog oss som sina och hade ett speciellt band till oss. Det var fint. Det var jättefint, men jag vet ändå inte hur man gör. Jag vill inte prata om att saker som rör min morfars död som fina. Inga ord kan vara värdiga honom. Inga ord kan beskriva vem han var. Han går inte att förklara.

Efter gudstjänsten kom många fram och frågade om mitt liv och försökte hitta sätt att beklaga sorgen. Alla gjorde fel. Bara en enda person pratade om MIN sorg, alla andra sa att det måste vara tråkigt att se min mormor så ledsen. Jaha? Ja, det är väl klart att det är tråkigt att mormor är ledsen men JAG ÄR OCKSÅ LEDSEN. Det värsta är inte mormors sorg, det värsta är att min fadersgestalt och bästis och vackraste person är död och aldrig mer kommer att komma tillbaka. DET är vad som gör ont i mig, inte mormors tårar. Det är som om folk tänker att det inte gör mig någonting, för han var ju så gammal och han var ju så sjuk på slutet och förresten så delar vi ju inget blod och då är det ju självklart att jag inte sörjer, att det inte gör ont. Det gör ont. Det gör så helvetes jävla pissont, en del av mig har försvunnit för att aldrig aldrig komma tillbaka. Varje minut som går är bara ytterligare en utan honom, den för mig längre och längre från den person som gjorde min barndom uthärdlig.

Jag blir så arg mitt i allt detta, för en gammal människas död är inte lika högt värderad som en yngres. Förvisso förstår jag det; döden ÄR en del av livet och när en gammal människa dör kommer den inte att missa någonting. Den är färdig. Min morfar VAR klar med livet och jag vet det, jag vet det, men det hjälper inte min sorg. Det hjälper inte för jag kommer aldrig mer hålla hans hand och när jag inser det - då hjälper ingenting.

Jag vet inte om jag orkar skriva mer om detta - allt blir bara dåligt formulerat iallafall, men min mormor är änka och jag är morfarlös och min biologiska morfar leva vidare sitt svarta fula liv som bara skänker andra ilska och sorg samtidigt som min riktiga morfars hjärta, hjärtat där jag fick bo och som tillhörde den visaste och finaste mannen som någonsin funnits, inte längre slår och jag tycker att det är fel, det är inte logiskt.

Det gör ont i hela mig. Jag saknar honom så mycket. Jag kommer sakna honom tills jag också dör.

3 kommentarer:

lina sa...

döden är så jävla oresonlig.

belle sa...

om några år kan saknaden förvanlas till något fint. nästan. tröstande. så är det iallafall för mig. jag kan sakna med RO. vilket säkert inte alls känns som en tröst för dig just nu & låter bara dumt men ville bara säga. så du vet. & kanske kan tänka lite på det ibalnd när sorgen & saknaden känns alldeles för tung.

inte skyldig sa...

Åh. Blir alldeles tårögd av det du skriver. Tycker att du formulerar dig så väldigt väl.