onsdag 25 januari 2012

605 (superlångt inlägg)

Allt som hände när jag inte skrev:

4/11
Jag gråter när vi lägger på för han är så långt borta. Han är hård och kall och fräser och jag vet varför han gör så jag vet exakt exakt varför han gör det men jag undrar om han vet det själv

sen kommer han hit och jag får svaret:
- jag behandlar dig dåligt just nu josefin, den enda anledningen till att vi funkat dom senaste veckorna har varit för att du har anpassat dig
- ja. så är det. skönt att du också ser det.
- ja, men jag vet inte om jag kan förändra det. jag vet inte hur man gör, jag vet inte vad jag vill, jag vill inget och jag vill allt och fan, jag älskar dig men jag tror fortfarande inte på tvåsamhet

och jag går sönder för jag kommer aldrig kunna räcka till för honom

10/11

Jag undrar varför jag fungerar så. Allt eller inget. Svart eller vitt. I min värld existerar inga gråskalor. Jag vill umgås varje minut eller inte alls. Ser jag en serie existerar inga andra, jag ser hellre om min series avsnitt sju gånger i rad än att låta något annat komma in. Jag diskar efter varje gång jag ätit i en vecka för att följande två veckor inte diska alls. Jag pluggar 16 timmar om dagen eller inget. Allting är så. Hela min värld. Antingen eller. Extremer åt båda hållen. Samtidigt är jag så uttråkande timid och tam. Jag beskrivs som "sävlig". Jag önskar så desperat att jag inte fanns.

12/11

Han är i stan men ringer inte mig han ringer inte mig varför ringer han inte mig

13/11

Jag hittar honom utanför min dörr när jag ska hämta posten. Förvånat frågar jag honom varför han inte ringt på, varför han inte kommit in. Han är liten. Liten i rösten och liten i kroppen och jag vill bara krama och säga att snälla var inte rädd, var inte rädd för mig jag vill dig inget illa

och sen världen som går sönder:
- jag vill ha en paus, jag måste få tänka, jag vet inte vad jag ska göra
- okej, men om det tar slut så är det bara en omformation på vår relation, bara så du vet

och jag vet inte kan inte skriva någonting för det värker i hela mig hela jävla jag gör så ont för fan det är inte rättvist, det är inte rättvist, fattar ni att det inte är rättvist. Jag VET att han älskar mig men är rädd för att släppa någon inpå livet och det är allt, det är hela problemet. Att han tror att livet måste vara hemskt och därför skjuter bort alla som försöker motbevisa honom.

Jag lovar att han får duscha hemma hos mig medan jag åker till festen jag ska på, vi kramas i tio minuter och han viskar du är så fin in i mitt snagg. När jag kommer hem har han lämnat en lapp på mitt golv:
Du är verkligen världens bästa. Du har ett fint hjärta och är så klok och vettig. Allt kommer att bli bra

och jag tänker om du bara vågade lite skulle allt kanske kunna bli bra för dig med

23/11

Jag fyller år imorgon och han skickar sms som gör ont och har glömt att jag fyller år imorgon.

29/11

Allting jag attraheras av kan sammanfattas i en person. Victor. Victor Victor Victor. Någon med en jävligt olycklig sida, som är öppen men kritisk, som kan ha nagellack, som skrattar i falsett och jag tänker fan. Fan, för jag tror inte att han vill ha mig längre.

29/11 (igen)

Han ringer mig med sorgsen röst, säger att han mår sådär och när jag ber honom att gå djupare in på det skjuter han det sig ifrån det, äsch det är ingenting nej jag lovar det är verkligen ingenting. Kapitlet Victor är långt och komplicerat och det måste censureras här. Jag kan rea ut min egen själ, men inte hans. Det jag kan säga är att jag pratade länge, länge med min kära K som också känner honom. Hon såg på mig med dysterhet och sa att någon borde tvångsinlagt honom för längesedan. Att det inte finns något hopp. Inget hopp. Och jag älskar honom så.

6/12

För första gången på en hel vecka tar jag mig ut ur lägenheten. Jag kämpar mig till ica nära:t, där allt är superdyrt och man skäms över att köpa godis/chips/glass för personalen känner igen en. Luften tvingas in i min mun; blåsten andas åt mig. Jag slås av en överväldigande hemlängtan och låtsas förvirras av det. Jag står på platsen som är mitt hem mer än någon annan plats varit. Inte bara staden, utan platsen. Precis just där innan korsningen. Trähus och den minsta tänkbara parken där stadsdelens alla fyllon kommer på utflykt. Studenter som cyklar, barn på väg hem från skolan. Jag trivdes i min förra lägenhet också, men stadsdelen var tom på liv. Här andas jag ut samtidigt som ordet hemma liksom stämplas rakt in i mitt bröst. Precis där står jag och jag längtar hem utmattande mycket men egentligen vet jag EGENTLIGEN vet jag att det är honom jag längtar efter.

10/12

Hela november försvann i en sjukdimma. Den jagade mig till pappas lägenhet där jag smärtsamt tvingades inse igen igen att pappa aldrig kommer vara just precis det. Han är en person men ingen förälder och jag undrar i vem av oss det gör mest ont. Veckan efter min födelsedags/sjukvisit hos pappa kom hela hysteriska familjen (inklusive morbror, exklusive mormor och morfar) till min stad. Dagarna innan fyllde jag med telefonsamtal där jag försökte förklara att jag är sjuk, att jag sover hela tiden och inte kommer vara en bra värdinna. Att jag inte orkar göra massa saker. En tripp till skolan för att träffa studievägledaren gjorde mig så fullständigt utmattad att jag sen sov efterföljande eftermiddag, kväll samt natt. Desperata samtal i syfte att få förståelse. En subtilt men högljudd vädjan om att låta mig vara som mötte stängda öron. Dom kom ändå, så klart. Med stora paket (vilka jag är mycket tacksam över) och skrik in i hjärnan, jagandes min tacksamhet och kärlek. Och jag orkar inte. Jag orkar inte ha den här familjen.

Jag är egentligen så trött på att skriva om min familj. Jag är så trött på att skriva om min kropp som faller samman. Jag är så trött på att skriva om att inte ha några pengar. Jag är så trött på att skriva om att vara ledsen. Jag är så trött på att skriva om att missa allting på grund av en sjukdom. Jag är så trött på att skriva om att hata sig själv. Jag är så trött på att skriva om en Victor som försvinner bort från allt (livet sig själv mig mig mig). Jag är så trött. Jag är så fullständigt outhärdligt trött. Jag vill inte längre. Jag vill inte ha det här livet som tvingar mig att skriva allt i svart. Jag vill inte skylla ifrån mig. Jag vill inte vara jag. Jag vill inte vara personen som skriver en blogg om allt det svarta. Jag vill inte vara personen som börjat varje mening i detta stycke med ordet jag. Jag vill inte vandra världens alla gator i mina skor. Jag vill inte ta mina mediciner. Jag vill inte undra om jag är fin. Jag vill inte strunta i att tänka på framtiden eftersom jag vet att den är för stor för farlig. Jag vill inte leva i en tid som bereder mig att misslyckas i den. Jag vill inte.

13/12

Jag ser den här scenen för tusende gången:

och jag känner ingenting för Brittany och Santana men ändå gråter jag tills mina ögon är rödsprängda, precis som varje gång gråter gråter gråter jag

och jag undrar

jag undrar när jag ska våga berätta för henne vad som pågick i mig alla dom där åren och jag undrar när jag ska bli tillräckligt fri från frikyrkobojorna för att våga berätta för människor jag vet inte bryr sig

och jag gråter för det är ingen stor grej, inte egentligen, men i mig växer det och jag hatar mig själv, jag hatar mig själv så jävla mycket för att jag är så feg att jag inte kan berätta för min bästa vän att jag varit elak mot henne som försvarsmekanism, jag hatar mig själv för att jag inte kan acceptera mig själv samtidigt som jag skriker för andras rättigheter

och jag tänker på det här:
högstadiet och alla tjejer i min klass var kära i vikarien David. Han körde en ljusblå volkswagen och var liksom..19 och rätt snygg
alla tjejer var kära i honom och jag längtade också alltid efter en vikarie men hon hette inte David

och sen det långa kapitlet då jag fick min första pojkvän men bara kunde prata om henne, S, och han som blev ledsen för att han aldrig var nummer ett. Hur mina fingrar darrade när jag satt på tåget mot henne, hur hela min mage vändes utochin när vi äntligenäntligen kramades, hur vi sov i samma säng och jag bara ville närmre, hur jag lekte med hennes hår och önskade att jag kunde vara med henne alltid, hur jag såg min framtid i hennes ögon

hur hon var min första kärlek och första vän och hur jag inte förstod skillnaden och hur jag lurade mig själv att tro att jag inte var så fel som dom sa i kyrkan

hur ont det gjorde i mig när hon kysste min pojkväns bästa vän: hur jag önskade att det skulle göra ont i henne också: hur ont det gjorde i mig när hon sa att hon var glad över mitt och hans förhållande

hela det långa kapitlet: tre år av undertryckt trånande samtidigt som min klass alltid sa homoskämt om mig

och så gymnasiet och jag sa nåt om en tjej jag sett som jag ville hångla upp och alla runtomkring blev tysta och jag sa att men sånt tänker ju alla, ni vågar bara inte erkänna det, jag är straight jag är straight JAG ÄR STRAIGHT, men dom tänkte inte så för dom var faktiskt straight

och homoskämten som aldrig någonsin tog slut och det präntades in att det är fel att det är fel att det är fel och även om jag aldrig trodde på det så visste jag att jag var fel.

14/12

Jag vill byta ut mig själv. Det är ingen hemlighet, alla vet om det. Jag vill inte vara jag. Det är ett faktum jag desperat vill tatuera över hela mig för jag vet inte vad jag ska göra med det. Det är vad jag vill mer än något och det enda jag aldrig kommer kunna göra. Jag är hopplöst jag. Jag är onödig och awkward. Jag har inte tillräckligt fina kläder, lyssnar inte på tillräckligt bra musik, har dålig filmsmak, läser för lite, är för oambitiös, äter dåligt. Listan fortsätter in i evigheten. Jag vet ingenting bra om mig. Jag vet ingenting, ingenting, ingenting bra om mig. Därför vill jag byta ut mig. Jag ser ingen framtid i den här kroppen, med den här själen hjärtat hjärnan.

17/12

Jag skriver ett långt brev till Victor (som jag fortfarande inte riktigt pratar med). Det handlar om att växa upp och ta ansvar. Det handlar om min bottenlösa kärlek till honom. Det handlar om att se framåt med glädje och ge sig själv en ärlig chans att bli glad. I det skriver jag att jag tror att alla kan bli glada, stabila och tillfredsställda och jag vill bara hånskratta åt mina egna ord för jag tror ju inte alls på det. Jag tror inte på det för mig. Jag tror inte att jag kan bli glad, stabil och tillfredsställd. Jag tror att det här är livet såsom det är. Det har ALLTID ALLTID ALLTID varit såhär och varför skulle det ändras? Ett liv som från början varit fyllt av kaos vet inget annat.

Det värsta är att det inte är bara mig det rör. Jag tror det om honom också. Det är det värsta, värsta, värsta och jag fylls av självhat av att bara snudda vid tanken men den här hösten, det här livet, handlar om att vara rotlöst ärlig och det är sanningen: jag tror inte att han kommer bli glad, någonsin. Jag tror att han kommer att fortsätta fälla krokben för sig själv. Jag tror att han kommer att växa upp och bli precis lika rastlöst olycklig som min pappa. Det värsta, värsta, värsta. Jag älskar honom uppslitande mycket och jag ser inget hopp för honom. Jag avskyr mig själv för det.

18/12

Går på julfest i favoritkollektivet, drar in min lesbiska kompis i ett rum och låser dörren. Öppnar munnen men ingenting händer. Öppnar munnen igen och jag berättar allt. En förlösande första gång, ett första erkännande. Hon säger fuck them all och kramar mig hårt

senare på kvällen berättar jag för E, hon svarar bara haha jag vet?

och trots att jag igen igen råkar dricka en öl för mycket liksom flyger jag hem. Allting blir så mycket enklare om man bara är ärlig.

När jag sitter i kollektivtrafiken ser jag honom: det där håret dom armarna. Jag smyger fram, sätter mig bredvid och viskar ett hej. Han är fullare än jag någonsin sett honom. Han smeker min tumme och viskar: jag vill dig bara väl. Det är därför. Jag vill dig bara väl. Jag går av och väntar på gråten, den borde komma, det borde göra ont men det gör inte ont. Det gör inte ont alls. Jag vet varför han inte kan. Jag vet att han älskar mig. Jag vet att varje andetag han tar bara är en väntan på döden.

18/12

Jag undrar vad det är för gift jag planterat i mig själv. Varför jag är sådan här.

19/12

Mest av allt undrar jag hur jag lyckats få så fina relationer när jag ser mig själv med så svarta ögon. Dom säger att ingen kan älska en om man inte älskar sig själv, men det är inte sant. Jag har många som älskar mig. Jag tänker inte gå in på varför då det bara kommer få mig att ifrågasätta kärleken jag ändå får. Min poäng är att jag inte älskar mig. Jag känner ingen kärlek för mig. Ingen alls. Ändå har jag människor som älskar mig. Är jag manipulativ eller har jag bara råkat få världens mest lojala människor som mina vänner?

29/12

Jag är inte färdig med honom. Jag kommer aldrig att vara färdig med honom.

Jag är bara färdig med honom på..det viset. Jag orkar inte ha honom som min. Jag orkar inte ta det ansvaret. Jag borde vara uppslitande ledsen men jag är mest lättad. Vi är vänner, bra vänner, bästa vänner, och det känns rätt. Det är konstigt för han har varit min största (besvarade) kärlek. Ingen har fått mig att nå sådana höjder. Ingen har älskat mig så.

Jag har aldrig trott på kärlek som händer samtidigt som ögonen möts. Aldrig någonsin, men med honom var det så. Vi rusade framåt i ultrarapid. Jag blev förälskad då han skakade min hand och sa sitt namn, kär första gången vi sågs ensamma och jag visste att jag älskade honom den fjärde gången han sov hos mig. Det var explosivt och jag har aldrig upplevt något större. Aldrig upplevt något renare. Med honom var allt enkelt och jag borde kliva ur det här tåget i bitterhet, men jag kan inte det för jag vet att ingenting handlar om något vi gjort fel. Jag vet att vi hade varit ihop alltid alltid alltid om han bara hade varit frisk. Det finns ingen att skylla på. Han behöver mig på ett annat sätt än som flickvän och jag orkar inte ta flickvänsansvaret, det är för tungt. Det är för tungt. Jag känner ingen sorg. Jag är glad att vår relation fick vara ren och fri från anklagelser. Jag är glad över honom för utan honom hade jag inte vågat se ut över fälten, havet, jag hade aldrig vågat se stjärnorna utan honom. Jag kliver ur det här och jag vet att jag gjorde vad jag kunde men att det inte gick. Att han älskat mig nog för att ge allt han tycker är fel en chans. Att han inte längre vågar, men att han vågade en gång och att det är en kärleksförklaring som räcker tillräckligt långt.

Ingenting är någons fel. Jag önskar honom allt det bästa i livet. Allt, allt, allt det bästa. Jag önskar honom guld och gröna skogar. Jag önskar honom öppenhet. Jag önskar desperat att han ska våga låta människor komma läskigt nära. Jag önskar oss livslång vänskap.

Men var jag än åker, vems skor jag än tar på mig kommer detta alltid vara heligt för mig:

Jag tror inte på att kärlek gör en människa lycklig. Men jag vet vad vi har. Jag vet vad vi haft. Vad som än händer kommer det alltid, alltid, alltid vara heligt för mig. Med honom fick jag..inte allt, men honom. Och det räcker.

Jag kommer alltid att vara hans vän.

12/1

Träffar en kompis och fikar. Hon är ihop med en kille som spelar i samma band som Victor och dom sågs på nyår (hon och Victor alltså). Hon berättar att han hade börjat prata om mig, frågat hur det var med mig och sen sagt:
- jag älskar henne fortfarande. Det handlar inte om det. Jag älskar henne och jag fortfarande är kär. Jag kan bara inte. Jag tror att hon kan vara gladare utan mig som sin pojkvän och jag tror inte på tvåsamhet som institution. Men jag kommer alltid att älska henne. Jag kommer alltid att älska henne, var så säker.

när hon berättar det faller det som en sten från mitt bröst. Jag har vetat det hela tiden, men det är skönt att få det bekräftat. Han älskar mig. Jag kan aldrig förändra honom och jag är lättare utan det omfattande Victor-ansvaret. Jag blir inte desperat, vill inte ringa och fråga vad i helvete det är som är fel på honom, varför han inte bara kan vara med mig om han älskar mig. Jag vill låta allting vara. Jag vill bevara det där heliga i mig, i mitt hjärta, och aldrig låta det förändras.

Jag älskar honom också, men inte så. Aldrig mer så

och jag är faktiskt okej med det.

23/1

Jag är ledsen att jag lät det gå så lång tid innan jag berättade det här för er. Jag var tvungen att ta det i mig själv, i mitt eget huvud. Jag hoppas också att ni förstår att jag inte känner någon sorg över vad som hänt. Victor är psykiskt sjuk och därför stänger han in sig i sitt huvud. Han stänger ute alla som försöker komma nära. Jag har fått höra mer än någon annan. Till mig har han berättat hemligheter ingen annan fått höra. Till mig har han varit bekväm nog att komma när han har varit panisk och till mig har han viskat att han fortfarande vill dö. Jag tänker inte berätta hans historia, det är fel, men alla har svikit Victor. Alla han sträckt ut händerna till har svikit honom. Det är hemskt och därför kan han inte lita på mig. Jag förstår honom. I allt han gör förstår jag honom.

För mig känns det så oerhört skönt att vårt förhållande fick vara vackert och fint från början till slut. Att ingen har svikit den andre. Att vi båda vet att vi älskar varandra och det som varit. Att vi som par är över men att vi som vänner finns kvar. Det känns bra i mig.

Jag är också väldigt stolt över mig själv. Nog för att varje historia är sin egen och att det därför inte går att göra några jämförelser, men jag har vuxit så mycket. Trots all mitt självhat så har jag vuxit i mig själv och blivit en större person. Självklart har jag varit väldigt, väldigt ledsen över att jag och Victor inte kunde vara för alltid och alltid och alltid när jag vet att det hade gått om han inte varit så sjuk, men jag har genom hela processen hållit mig någorlunda sansad och logisk. Jag ser det fina i att kunna gå ur ett förhållande som borde varit så mycket längre än det blev men att vara tacksam över det som ändå var. Jag är tacksam för allt han lärt mig, för att han hjälpte mig att ta ansvar över mitt eget liv när jag fastnat i stackars mig-spiralen. Jag är tacksam för att ha fått komma honom så nära. Jag är tacksam för att alla kvällar nätter dagar jag fått ligga bredvid. Det finns ingen vrede, bara tacksamhet över det som varit och en stillsam insikt om att det inte blir mer. Förra gången ett förhållande tog slut kunde jag inte ta det såhär. Nu är jag mer jordad i mig själv, jag vet att jag har ben att stå på och att benen är mina. Jag vet vad jag har. Jag kan mer om mig själv.

Och jag har ju inte förlorat honom. Inte egentligen. Därför är det enkelt. Jag väntar hela tiden på slagen, på den stora stora sorgen som borde komma men den kommer inte. Jag är lättad och glad i det här beslutet. Det känns bra i mig.

5 kommentarer:

lina sa...

har mailat dig.

Anabanana sa...

<3

Madde sa...

Du är så otroligt stark och klok. Om jag någonsin kunde få ditt mod och vara så insiktsfull. Du är alldeles alldeles speciell, speciellt bra.

Världens Bästa Flickvän sa...

Speechless. Fan, vad ledsamt.

Fan, vad tråkigt!!! arghh.

Hoppas det blir bättre för dig, och det SNART.

Massa kärlek och värme.

josefin sa...

tack fina ni.