606

Ikväll maxar jag patetiken genom att dricka whisky ensam. Jag hatar whisky, jag vet ju inte ens hur det stavas.

Idag var min morfars begravning. Jag minns den inte. Det enda jag minns är paniken. Jag fick kämpa mitt allra bästa för att inte springa ut ur kyrkan, för att inte skrika rakt ut. Aldrig i hela mitt jävla liv har jag velat vara på en plats mindre än vad jag ville vara precis där precis då. Det värsta, värsta, värsta.

Han kommer inte tillbaka.

(vill radera den meningen, vill radera och slippa inse och varför måste det vara sant varför varför varför måste det vara sant)

(jag minns det här från begravningen också: jag frågade min syster om kistan var tom och hon sa nej och jag insåg att hon sa nej eftersom vår morfar låg där och sen kunde jag inte andas normalt på flera timmar)

Jag åkte hem ganska snart efter begravningen, hade egentligen tänkt att åka imorn men det gick så få tåg då. Så jag åkte hem idag och det är bättre än att vara med min familj men jag känner mig ändå så jävla jävla jävla jävla jävla ensam.

Så jag dricker whisky i den jävla ensamheten för ingenting spelar längre någon roll. Vad jag än gör kommer han ändå aldrig komma tillbaka. Varje andetag jag tar är ett längre bort från honom och jag kan över huvud taget inte acceptera det som ett faktum. Whisky är bättre än insikt.