616

Det är den sjätte mars och jag har levt utan min morfar i två månader nu. För två månader sedan höll jag handen på hjärtat och önskade att han skulle orka fortsätta. Jag tittade på tågbiljetter för att åka dit och säga hejdå men jag hann inte. Jag hann inte för han dog och nu har jag levt utan honom i två månader.

Jag tycker att det är konstigt att varje månadsdag kommer över mig med sådan total sorg. Jag var ledsen när jag vaknade utan att riktigt veta varför. Hjärtat var tungt och jag hade drömt mardrömmar hela natten. Sedan insåg jag vilket datum det är. Den sjätte. Sjätte sjätte sjätte. Det sitter inpräntat i mitt undermedvetna. Hjärtat reagerar innan hjärnan hinner förstå.

Jag saknar honom så mycket. Jag saknar honom så jävla mycket och det finns ingenting jag ångrar mer än att jag inte hann dit. Att jag inte hann säga hejdå. Att sista gången jag såg honom blev på julafton när jag inte förstod. Han var jättedålig då och självklart visste jag att det var en av dom sista gångerna, precis som jag vetat det varje gång jag träffat honom dom senaste åren: det kan vara sista gången det kan vara sista gången det kan vara sista gången. Men jag visste det inte säkert. Det har alltid varit kan. Inte nu är det sista gången och jag kommer sakna dig så mycket men jag ska hålla din hand för sista gången sista gången sista gången och jag kommer suga in allt ditt dna och spara det i mitt hjärta för evigt.

Sista gången jag träffade honom var en gång jag vill förtränga. Han satt vid ett bord på demensboendet. Han hade spillt kaffe på kläderna och jag var tvungen att titta på honom fyra gånger innan jag förstod att det var han. Han hade gått ner så mycket i vikt, blivit så smal och hade en så jagad blick. Han mindes inte vem jag var. Alltid tidigare har poletten till slut fallit, han har lyst upp och tittat på mig med en blick som sa dig känner jag, dig har jag skyddat, dig älskar jag men nu: tom och jagad blick. Tom och ledsen och plågad och han förstod inte hur han skulle öppna paketet jag gav honom, han förstod inte att han skulle äta godiset som var i, han kunde inte tugga chokladen. Jag satte mig bredvid och tog hans hand men egentligen ville jag bara bort. Jag ville inte vara där, jag ville inte se honom så förstörd av sin sjukdom. Jag ville bara ha honom tillbaka. Min morfar, min finaste mest älskade person i hela vida världen, var inte kvar. Det var bara ett skelett, ett skal helt utan minnen av allt som varit.

När vi gick därifrån började jag gråta häftigt. Mamma och min syster pratade om något jag inte minns och jag ville bara skrika: hur kan ni gå så oberörda därifrån? Varför tar det inte sönder er att se honom så, hur kan ni bara gå därifrån och prata om saker som inte spelar någon roll? Varför gråter inte ni? men istället för att skrika höll jag handen för munnen för att kväva mina hulkningar.

Det finns ingenting jag ångrar mer än att det var sista gången. Att sista gången blev så smutsig och ful och inget egentligt avslut. Mormor har sagt att när han till sist somnat in såg han fridfull och lugn ut. Han hade inte dom där jagade skuggorna över sig, han såg till sist ut som sig själv igen. Jag fick inte det. Jag fick inte se honom så. Jag fick inte säga hejdå och det gör så ont i mig.

Jag vill radera alla sjukdomsår. Jag vill ta bort dom ur mitt minne. Jag vill ta bort allt som inte är hans leende, jag vill ta bort allt fult och hemskt. Jag vill inte att vårt avslut ska vara så fult och nersolkat av jävla fucking alzheimers. Jag vill inte veta att hans rum på äldreboendet nu står tomt eller är inflyttat av någon annan JAG VILL BARA ATT HAN SKA FINNAS KVAR. Jag vill inte att min mormor ska vara en änka, jag vill inte vara morfarlös.

Det är den sjätte mars och jag har levt utan min morfar i två månader precis som jag kommer leva utan honom resten av mitt liv och ingenting, ingenting, ingenting gör ondare än att veta det.