tisdag 3 april 2012

620

Jag sitter här med blogger-fönstret uppe och orden flödar inte som dom borde. Det finns så mycket i mig som aldrig kommer ur. Det finns så många blogginlägg jag skriver men aldrig publicerar. Jag känner mig förljugen och oärlig och kan faktiskt inte förstå varför. Orden brinner inte längre, dom finns där men liksom krystas fram.

Kanske är det för att jag känner mig så förvirrad. I en del av mig känns det som att jag börjar få koll på mig själv, att jag lär mig stabilitet och upplever glädje på ett sätt jag aldrig tidigare gjort men andra delar av detta jag är fortfarande fast i femtonårs-tänket och jag undrar om jag någonsin kommer komma ur det, om jag någonsin kommer växa upp. Jag uppfylls inte längre av mina känslor och därför kan jag inte heller förstå vad det är jag egentligen känner. Vad är på riktigt? Vad är tillfälligt och vad kommer jag aldrig någonsin komma över? Jag kan inte svara på det.

För ungefär en vecka sen var jag hemma hos Sibylla. Jag tittade på medan hon skötte sin tvätt, bjöd mig själv på kaffe och åt av hennes rester. Vi pratade om livet. Det som varit, det som är och det som kommer att bli. Jag berättade saker hon egentligen redan vet men kanske glömt eftersom vi oftast pratar allvar när vi är fulla och hon sa något om att mitt liv varit en jävla tragedi. Jag svarade att ja, jo, det har det varit men jag har kommit till punkten där det inte är hela mig, där jag inte MÅSTE berätta utan där jag äger min historia och kan behandla den istället för att den äger och behandlar mig. Samma stund som jag sagt det ändrar jag mig, för är det verkligen så? Nja. Jag kan fortfarande bli helt utom mig av sorg över min barndom. Till viss del kommer jag nog aldrig över att den blev så fylld av trauman som den faktiskt blev.

Överlag mår jag nog ändå ganska bra. Ibland börjar jag gråta av tacksamhet över att livet till slut fick en vändpunkt, att jag fått börja bearbeta det som varit istället för att bara försöka hantera det som sker. Det känns så stort att få ha ett så stort nätverk av vänner här där jag bor. Det har jag aldrig haft innan. I högstadiet hade jag typ tre kompisar men vi kunde inte prata med varandra. Mitt liv brast i tusen bitar varje dag och jag hade ingen att vända mig till. I gymnasiet hade jag två vänner och även om vi kunde prata om saker som var svåra så var jag ändå fruktansvärt ensam eftersom jag var väldigt sjuk och mest låg i min säng och grät av smärta. I början av gymnasiet lyckades jag dock finna några fantastiska människor som blev mina extremt nära vänner, men dom bodde så förbannat långt bort. När jag behövde närhet fanns bara telefoner tillgängliga. Innan högstadiet hade jag typ ingen utöver mormor och morfar och efter gymnasiet fortsatte jag vara en egen liten ö.

Jag har varit ganska ensam, alltså. Det är hemskt att vara det. Det är hemskt att känna att man lever i isolering, det är hemskt att i princip inte ha något socialt liv. Och nu. Nu dansar jag mellan vänner. Jag har ett GÄNG. Jag har stadiga relationer i staden jag bor. Det är helt sjukt. Om jag vill hänga finns det alltid någon som har tid. Jag kan liksom inte ta in det, det är för mäktigt. För stort. Ibland sköljer vågor av kärlek till livet över mig och det kan göra mig så himla förvirrad - när blev livet något att vara tacksam över?! Ska det inte vara svårt att andas, ska jag inte stappla fram och bara önska mig överlevnad? Herregud, kan det vara B R A?! Tydligen, men ändå:

i mitt bröst bor en liksom..klump av ångest. Den sitter där mellan revbenen och skaver. Jag känner tacksamhet och lycka och vill samtidigt gråta för att allting är så jävla svårt och ledsamhet. Det gör ont och jag är skitledsen och samtidigt så jävla glad över hur livet till slut tedde sig. Det gör mig så jävla förvirrad - hur kan man vara lycklig och olycklig på samma gång? Jag fattar inte det. Ibland vill jag krossa varenda jävla spegelbild jag ser för jag vantrivs så jävla mycket med mig själv. Jag vill inte ha den här huden dom här tankarna. Jag är skitsmal men saknar att kunna se mina revben och ja jag vet det är sjukt men jag saknar det ändå. Det pågår en konstant självrannsakan i mig och jag gör jämt en massa utvärderingar över hur jag beter mig. Det leder alltid till självångest + -hat. Jag kan inte mota bort det. Jag försöker men det går inte, går inte, går inte.

Jag skulle skriva längre på detta men min lunch är färdig, så nu ska jag äta majskolv och skriva en skoluppgift och sen ska jag hänga med Essy.

3 kommentarer:

Jojjo sa...

känner igen mig i växla mellan ångest och ingenting fungerar och jag är så himla trasig att jag aldrig kommer fungera

...och att allt är bra och jag är så lycklig och mitt liv är i ordning nu.

Försöker släppa det där med att klanka ner på mig själv och skuld och skam. Inte lätt, men försöker i alla fall.

Puss <3

Sofia sa...

Jag hoppas kunna komma till ett sådan läge du är i nu. Jag har så mycket jag mår dåligt över och jag ser inte hur det någonsin skulle försvinna, men saker håller ändå kanske på att ändras även i mitt liv. Jag kommer nog aldrig kunna erkänna det för mig själv, men sakta men säkert kanske vissa saker kan bli mindre svarta, mindre dödligt hemska. Kanske är man inte förevigt ensam, det hade varit tryggt att veta att alla kan åstadkomma en sådan förändring. Jag hoppas på det. Du förtjänar iaf allt gott! Behåll känslan, även när den känns obekant, kanske till och med fientlig, för den är bra. På riktigt.

belle sa...

bra. fint. fortsätt kämpa