624

Det var ju mors dag i söndags. Jag försöker alltid låtsas som att det inte påverkar mig ett dugg, krossa hela jävla etablissimanget etc! men jag bryr mig. Självklart bryr jag mig. Jag är fortfarande ledsen över att inte vara vän med min mamma. Jag är fortfarande ledsen över hur vår relation är. Den gör ont i mig och därför gör också mors dag ont i mig.

Eftersom min familj är kaosig och katastrofal och fylld av komplicerade och smärtfyllda relationer men som aldrig aldrig skulle prata om det ringde jag så klart och sa grattis ändå. Ett låtsas-grattis och ett låtsas-tack för att hon är min mamma och det störde mig så himla mycket. Det senaste året (om inte längre) har jag försökt frisätta min mamma från mammarollen och istället se henne som en person. Jag har försökt strunta i vår relation, strunta i vad hon säger, strunta i att låta det påverka mig men det går inte. Jag vill fortfarande ha en okej relation med henne. Jag vill kunna tacka henne och mena det en dag. Därför gör det ont att tacka henne utan att mena det. Allting påminner hela tiden om hur lite som finns där. Jag tycker inte om att ringa och prata i tio minuter. Tio minuter fyllda av pinsamma tystnader och ett jag som försöker greppa efter vadsomhelst att prata om.

Jag vill att min mamma ska heja på mig! Jag vill att hon ska stå i mitt hörn och jag vill att hon ska ha min rygg och jag vill att hon ska vara stolt över det jag gör, men allra allra mest vill jag att hon ska se ett värde i min person. Jag vill att hon ska tycka om mig för att jag är jag och jag vill inte att hennes kärlek ska vara på villkoret att jag sköter mig okej i mitt liv. Jag vill att hon ska se min sorg. Jag vill att hon ska be om ursäkt för det som varit. Jag vill aldrig mer att hon ska berömma mig för ett vg jag fått i skolan för att i nästa andetag påminna mig om att min syster alltid presterar bättre. Jag vill att mamma ska gilla mig för att jag är jag. Jag vill att hon ska kunna se att det finns något fint i mig med.

Det finns många som bara ser den där polerade ytan min mamma är så väldigt mån om. Det finns många som hör mig gnälla och gråta över relationen och sen hör henne säga jag älskar dig josefin! och därefter tror att jag ljuger. Det gör mig ganska ledsen. Min mamma säger ofta att hon älskar mig, men varje gång hon gör det vet jag att det är för att hon vet att hon borde. Hon vet att det är så man gör och därför gör hon det. Hon säger det på samma sätt som hade hon sagt jag åt potatis till middag. Det betyder ingenting. Det är bara yta.

En av mina vänner som också har svåra familjerelationer träffade mamma en gång. Mamma var sin vana trogen och var gullig och snäll och sa att hon längtat efter mig. När vi pratade senare sa hon
jag tyckte det var så obehagligt. Hon sa allt det där men i ögonen var hon kall och jag visste hur hon beter sig egentligen, vad hon säger till dig när det är bara ni två eller något liknande och det var som en sten föll från mina axlar. Någon annan såg. Någon annan bekräftade. Mamma spelar.

Jag tror egentligen att jag och mamma skulle kunna ha en bra relation. Jag tror att vi skulle kunna hjälpa varandra, jag tror att hon skulle kunna vara mitt stöd. Grejen är bara att vi alltid har låtsas. Det är inte på riktigt och det har aldrig varit på riktigt. För att kunna laga något måste man också våga erkänna att det är sönder och det kan inte min mamma göra. Hon vågar inte se alla sprickor och hon vågar inte be om ursäkt för det hon gjort som fortfarande gör ont i mig. Därför kommer det alltid vara såhär. Därför kommer det alltid göra ont. Därför kommer vi aldrig kunna se varandra för det vi är. Det är för mycket skit emellan. Det är för mycket som är olöst och mamma är nu den sista jag berättar saker för. Jag kan inte minnas en enda gång jag vänt mig till henne om råd

och det gör ont. Det är svårt. Det är svårt på en dag som mors dag, då jag borde fyllas av tacksamhet och kärlek gentemot personen som bar mig i nio månader. Jag borde, men jag gör inte. Jag ringer ett telefonsamtal och krystar fram ett grattis eftersom jag vet att jag borde. Det ingår i spelet och jag spelar med, jag gör det, jag låter det vara såhär. Jag har försökt gå ifrån, har försökt göra något på riktigt men det går inte i min familj. Så jag ringer och säger tack för att du är min mamma och menar inte en enda stavelse av det och det gör ont, det gör så jävla ont.

På kvällen åkte jag till Meteorologen. Meteorologen som är mamma-lös.

Jag förstår dagens syfte och jag tycker alla mamma-inlägg på olika bloggar är fina. Men den gör ändå ont. Den påminner om min stora stora sorg. Den stigmatiserar alla som inte kan känna det man borde känna på mammadagen.