onsdag 20 juni 2012

627

jag är i gamla tonårsrummet; är här sex dagar för att undvika förra årets tre dagars-katastrof, sitter i min gamla säng mitt gamla liv mitt gamla jag. känner mig alltid så jagad här, så spänd här, har så obehaglig känsla i bröstet här. hjärtat låter sig inte banka lugnt och stillsamt här, det bankar slår fortare fortare här. är alltid så orolig här, finner ingen frid här


väggarna här har ju sett allt. dom har sett mig gå i tusen bitar, dom har sett mig försvinna. allting finns kvar här. allting. jag förstår inte hur mamma orkar bo kvar i ett hus fyllt av så mycket sorg, men samtidigt förstår jag varför hon renoverar allt möblerar om allt gör om allt. det får inte synas, får inte märkas hur många människor som suttit just precis här och gått itu

men väggarna här minns allting. det är inte ens en metafor, inte ens någon symbolik, nej jag menar det bokstavligt. det känns som att dom minns. badrummet minns min kropp, det minns hur jag satt där i timmar och bara väntade på att orka dö. duschen minns mina fötter mot golvet, den minns hur nätterna försvann medan jag duschade först kokande hett och sedan iskallt. i köket satt jag en gång och lyssnade på mina föräldrars allra värsta gräl. det slutade seden trogen med en bil som rivstartade på uppfarten och sedan försvann i flera dagar men det innan. det innan. det innan var nog för att fullständigt ta sönder mig. i köket satt jag medan livet gick sönder minst två gånger det är för många. i hallen kollapsade jag en gång efter att inte ha ätit på två dygn och det förföljer mig. mitt förflutna bor i dom här väggarna, i det här huset och jag vill inget annat än att bara springa bort bort bort. 

kan inte sova på nätterna så jag går igenom gamla dagböcker och word-document. hittar otaliga dikter;

"vattnet här på jorden är samma vatten som när planeten blev till
ett evigt kretslopp jag minns att när jag lärde mig det fick jag panik
för det innebär att vattnet jag dricker är detsamma som plågade mig
det är samma vatten som det jag satt i elva år gammal och lyssnade på när mamma förklarade varför pappa slog varför han var tvungen att slå elva år jag var elva år"

"Det är en stor skillnad på att
leva och på att
överleva och jag

flyr så himla mycket hela tiden
helt utan planering
utan organisering och

undrar vad mamma skulle säga?

Telefonerna har
slutat ringa nu
trots att jag skaffade mig två
nummer
två olika
mobiler och
abonnemang
Det är ingen som ringer hit längre

och jag har ingen flyktplan
ingen egen jet
jag tar mig inte härifrån

det är
kvicksand överallt och
skrik och

någon tar tag i mig och
ruskar
länge ruskar hårt och
länge och
det gör ont och jag
skriker tillbaka och
springer in genom en vit dörr och

kanske att jag kan skrubba bort
allt?"

och jag läser läser läser, återupplever gamla känslor, ser allt som brann i mig i floder av bokstäver och radbrytningar och jag förstår inte, kommer aldrig förstå, hur ingen förutom S kunde se. jag vet inte när jag ska orka förlåta min familj för att dom lät allting gå alldeles för långt. vet inte hur jag ska smälta allt när det slår mig i ansiktet varje gång jag kommer tillbaka hit. 

en dag tar jag bussen till mormor. vi handlar på ica och halvvägs hem börjar det regna mycket, mycket. mormor säger nåt om hur mycket jag älskade regnet när jag var barn - hur jag skyndade mig ut och sprang omkring i det. jag svarar att jag minns det, att jag glömt det mesta andra, men min kärlek till regnet - jag minns det. jag minns hur jag kastade av mig alla ytterkläder och bara stod, plötsligt fylld av frid och lugn. efter åren i öknen var regnet något exostiskt och häftigt. alla lukter blev så nya, det kändes som ett dop; en omstart. 

jag älskar fortfarande sommarregn.


mormor lär mig att laga pitepalt. vi pratar om släkten, om min utbildning och det är något i min mormor som kommit till ro. hon har länge varit mycket, mycket stressad och hela hennes väsen har varit fylld av oro. så är det inte längre. inte en enda gång säger hon att hon är gammal, att hon nog snart dör, eller något i den stilen. det har hon hållit på med så länge jag kan minnas - överdrivit sin ålderdom. jag var tolv år första gången jag hjälpte henne att dödsrensa hennes och morfars hem. hennes liv har varit som en serie i olyckliga katastrofer och jag har alltid förstått henne, alltid försvarat henne när mamma suckat över hur hon beter sig, men nu. det är som en ny person. hon är lugn och avslappnad och full av harmoni. hon säger till och med nå inte är jag så gammal och hon berättar om en flirt hon hade när hon var i min ålder och jag bara häpnar. för första gången på mycket länge känns det som att hon uppskattar sitt liv för vad det är och förlåter sig själv istället för att fortsätta straffa. jag tycker väldigt mycket om den utvecklingen och jag älskar, älskar, älskar min mormor.

jag avskyr stället hon bor på men kommer ändå på mig själv med en tanke om att flytta tillbaka, bara för att få vara nära. jag vill träffa henne jämt. jag vill inte att hon ska vara ensam. jag vill bo nära och jag vill sova över och jag vill leva i stillhet med henne. framför allt vill jag inte att hon ska dö och att jag ska ångra all tid vi inte tillbringade med varandra. hon är åttiofem år och trots att alla hennes släktingar lever länge lever dom i regel inte över hundra år, hon kommer inte leva föralltid. hon kanske dör innan jag hinner bli trettio. det är en verklighet jag måste acceptera, men jag tänker inte acceptera det utan att försöka få henne att förstå hur viktig hon är för mig och hur gärna jag vill vara med henne. jag vill inte att hon ska dö ovetande om hur stor del av mitt hjärta som är hennes. 

när vi ätit palten och jag diskat följer jag henne till ett möte som handlar om en hyreshöjning hennes lägenhetskomplex ska få. efter det går jag till minneslunden för första gången sedan begravningen. då var det snö överallt. jag hade vinterjacka men frös ändå. det finns en bild därifrån. på den är jag väldigt, väldigt blek och blicken är ihålig. nu är det grönt. det blommar i området och det finns en damm som inte är frusen.


det är en minneslund. min morfars aska ligger utspridd någonstans på gräsmattan. jag plockar hundkex och smörblommor och sätter i en ställning där ungefär tio andra buketter finns. det känns surrealistiskt. det kan inte vara på riktigt. det får inte vara på riktigt. det här är allt som finns kvar. 

jag tycker inte om det. jag sätter mig på en bänk fylld av fågelskit och undrar vad jag gör där. vad jag ska göra där. hur jag ska bete mig, hur det är tänkt att jag ska känna. jag vet inte vad jag ska göra. kan inte göra något, så jag ställer mig upp och börjar vandra omkring på kyrkogården. ser gravstenar med olika namn och olika dödsdatum och jag känner mig orättvist behandlad. trots att jag vet att morfar ville bli utspridd på en minneslund, att han inte ville ha en gravsten så vill jag det. jag vill inte sitta på en superanonym gräsmatta. jag kan inte minnas honom tillräckligt där, mina känslor blir spretiga och jag känner mig väldigt, väldigt besviken. jag vill se hans namn på en gravsten. jag vill veta att han inte kan bli helt bortglömd, att iallafall någonting kommer att finnas kvar.

jag går ut genom grinden och kommer till ett fält. sätter mig ned i gräset och hulk-gråter. det känns ovärdigt. allt med hans död är ovärdigt för mig. jag kommer inte över det. jag vet inte hur jag ska göra för att komma över det.

det var förresten mormor och morfars bröllopsdag igår. så konstigt att tänka på.  på något vis känns det främmande. jag kan inte acceptera att han är död men samtidigt är det som om han aldrig funnits. som att allt bara var en fin dröm, men inget mer. han känns som något jag hittat på för att stå ut med livet. 

efter ett tag kommer mamma och min syster också dit. dom går omkring lite, säger att minneslunden är fin och pratar om sina jobbdagar. jag är redan låg men nu blir jag arg. varför bryr dom sig inte? fattar dom inte att morfar ligger där, morfar som räddade oss alla när ingen annan fanns? fattar dom inte det? att det är våra liv som ligger där, vår älskade älskade älskade person? hur kan dom inte påverkas, hur kan dom hålla sig så lugna och distansierade? hur fan klarar dom av att prata om vad dom åt till lunch när morfar inte längre finns, när allt som finns kvar är en anonym jäkla gräsplätt? hur i helvete? 
när vi kommer hem går jag direkt upp till mitt rum.
jag förstår inte varför jag känner mig som den enda som är oförmögen att gå vidare. jag förstår inte hur alla bara kunde gråta en del där i januari men sen snabbt återgå till sina vanliga liv. jag v e t att han var sjuk länge innan han dog, jag vet att alla redan fått en lång tid på sig att sörja, men han fanns ju fortfarande kvar då. jag saknar allt med honom, allt allt allt, till och med skalet han var på slutet. jag vill hålla hans hand och stryka honom över håret. jag behöver inga långa samtal, behöver inte gå på promenad, jag vill bara bara bara hålla hans hand och stryka honom över håret. det är det enda. och jag kan inte släppa det. det går inte.

idag umgicks jag med mamma. hon provade en kjol. den satt tight och hon sa att hon tyckte att hon såg tjock ut. jag är orimligt trött på min mammas bekräftelsesökande kommentarer och suckade mest och fräste men mamma du väger typ trettio kilo INGEN kommer tycka att du ser tjock ut, när hon bara fortsatte sa jag jag är mycket mycket bredare och "fläskigare" än dig och folk tycker överlag att jag är smal. hon svarade ja det har du rätt i, du är ju väldigt mycket bredare än mig.... sen följde en tystnad som fick tala för sig själv. jag tackar mig själv innerligt för allt jobb jag lagt ned på att bli okej med min kropp samt på att inte lyssna på vad mamma säger. nu blir jag mest arg och väldigt, väldigt trött. innerst inne blir jag ledsen och ångrar den tidigare glassen men nej nej nej nej nej, jag tänker inte låta mitt sinne vandra dit, tänker inte låta det rota sig i mig igen. kanske borde jag bli ledsen över min mammas självbild men fan vad jag inte orkar det. jag tänker inte ge henne någon sympati när hon om och om igen påpekar att jag har för breda höfter eller att jag har fått en mage eller att mina lår har blivit för tjocka - du vet hur viktigt det är att träna, josefin! var glad över att vi gav dig en sådan bra grund med bra och nyttig mat - ta hand om det! du äter väl nyttigt josefin?låt det inte spåra ur josefin!

ibland undrar jag hur i helvete jag lyckades med att inte bli mer ätstörd än jag blev.

min "breda och fläskiga" kropp
på fredag åker jag till mina flesta vänners hemstad. jag ser fram till det nästan onaturligt mycket. jag känner mig jagad och utmattad efter den här veckan.
önskar fortfarande att saker skulle vara annorlunda. att jag skulle vara en annan.

5 kommentarer:

inte skyldig sa...

Josefin, du är så bra. Du skriver så otroligt vackert och enkelt och grymt. Och du verkar så stark och smart.

Bella sa...

Hej finaste Josefin!
Vill bara säga att i sommar när jag flyttar hemifrån, så tänker jag fan aldrig åka tillbaka. Så verkligen creeds till dig, för att du står ut, för att du åker hem ändå. Även om de inte fattar hur jobbigt det är för dig! Det är sjukt jävla starkt!

johan sa...

josefin. ord från en främling, vad kan de betyda? jag vet inte. vill ändå säga att du är fantastisk i ditt handlag med ord, i dina känslostormar och i din sorg. jag vet vad sorg innebär fast jag aldrig kan veta Din sorg. jag kan se att du har ont men aldrig förstå helt. precis som ingen kunde förstå när min far dog. man är hudlös och helt försvarslös.

en sak jag aldrig trodde skulle inträffa var att det skulle lägga sig. liksom du trodde jag att jag vilken sekund som helst skulle sluta andas. att jag aldrig skulle komma runt det. att jag skulle självantända av saknad, sorg, uppgivenhet och förtvivlan. över förlusten. över de andras lättja och likgiltighet. över att bussarna fortsatte rulla trots att världens största svåraste sak hänt.

tillåt dig vara förstörd. tillåt dig hulka och se världen som svartvit bebodd av själlösa skuggfigurer. tillåt dig gå sönder varje dag om du behöver. tillåt dig känna den totala meningslösheten.

det går inte att tro det när man är inne i det, men vågar du gå sönder kommer du bli hel igen. då kommer det en dag när världen får färg.
jag lovar. det kommer vända.

J

Christel sa...

Dina texter går verkligen rakt in i själen. Så sorgliga, men så vackra. Stor kram till dig.

josefin sa...

jag känner mig lite dum som alltid svarar så fattigt och sent. ni ska veta att jag blir jättejätteglad av era kommentarer. dom gör mig varm i magen.