638

- Drömde du nånsin..då? Om mig?

Han ligger i min famn. Rör vid min kind.

- Ja. Hela tiden. Nästan varje natt.

- Vad drömde du?

- Två gånger drömde jag att jag gick in i min lägenhet och alla dina saker var borta. Jag blev så jävla rädd. Jag sprang runt i stan och det är konstigt, men det var som att "där, ett löv i det trädet, det är borta" och jag visste att det var ditt löv. Till slut kom jag till bron och hittade bloddroppar som ledde mig till alla saker som var du. Andra gången jag drömde det låg en hand i vattnet och jag ville så gärna ta den men visste att det inte gick.

Han vänder sig om. Vänder sig tillbaka. Rör vid min kind.

- Hade jag hoppat då?

- Ja. Jag antar det.

- Fy fan..fan vad hemskt det måste ha varit.

- Mm. En annan grej jag drömde nästan hela tiden var att någon ringde mig och sa du vet vad jag ska säga och jag svarade ja, jag vet vad du ska säga. Nästan varje natt drömde jag den korta sekvensen. Om och om igen. Bara du vet vad jag ska säga. Själva du var aldrig med i drömmarna, du var försvunnen. Allt handlade om dig men du var inte med. Jag var på din begravning. Jag var på ica med vetskapen om att du aldrig skulle komma tillbaka. Jag sprang på sjukhuset och visste att nu dör han, nu dör han, nu dör han och jag är inte där. En gång drömde jag att jag bara låg i min säng och tänkte han kommer aldrig tillbaka han är död han kommer aldrig tillbaka. En annan gång var din grav skändad.

- Var du någonsin rädd för att jag skulle göra det? På allvar, menar jag.

- Nej. Jag lugnades av att du sagt att du aldrig skulle göra det.

Jag ljuger. Han behöver inte veta sanningen - sanningen som är att jag hela tiden var rädd. Hela tiden. Att jag väntade på det där samtalet. Att någon skulle ringa och säga du vet vad jag ska säga och jag skulle svara visst är han död nu? och rösten på andra sidan skulle säga ja, nu är han död. Att jag skulle springa på sjukhus och veta att det var för sent, att allt var för sent. Jag var så jävla rädd. Skräckslagen.

- Däremot var jag livrädd att du skulle försvinna. Att du bara skulle dra och inte hittas förrän månader senare. Kommer du ihåg när snubben på din skola försvann?

- Ja. Jag tänkte mycket på det där, det triggade mig..att veta att man kunde. Men jag vet inte hur seriös jag var med det

- Ska jag vara ärlig?

- Mm. Handen på min kind, på mitt bröst. Trösten. Trösten som säger jag är fortfarande här. Han makar sig närmare, jag har hans hår mellan mina fingrar.

- Jag tror att du var seriös. Du var besatt av det. Du undrade var han tagit vägen, hur han gjort. Du brukade prata om ställen i skogen du kunde gömma dig på.

- Men om jag pratade om det med dig kan jag ju inte ha varit jätteallvarlig?

- Jo. För du sa aldrig man kanske skulle göra det asså, som du gör med alla saker du bara funderar på. Det där var du allvarlig med. Du öppnade upp litegrann bara för att du var van vid att berätta saker, du hintade mest om att du funderade. Mest var du tyst.

- Fy fan vad hemskt det måste ha varit.

- Ja, det var helt fruktansvärt. Men jag vill inte att du ska känna någon skuld för jag visste ju från början vem du var. Det var mitt eget val och jag var väldigt tacksam över att du berättade för mig vad du tänkte på och så. Det allra värsta var när du tystnade, när du blev hård och frånvarande och arg. Då trodde jag att det var över på riktigt.

- Jag känner ingen skuld.

- Vad bra. Och hur det än är var det ju värre för dig. Jag var bara tvungen att ta konsekvenserna av det.

Vi ligger där. Nakna bredvid varandra. För första gången berättar jag vidden av det jag gick igenom, då för ett år sedan. Då när han inte längre stod ut. Då när han bad mig att göra slut på hans lidande, när han hade mjölkblick och panik i varje rörelse. När jag verkligen, verkligen trodde att han skulle tas ifrån mig.

Men han ligger där. Bredvid mig. Han lyssnar och tar in och han ber inte om ursäkt. Han vet att det inte handlar om det. Han vet att jag behöver berätta för att kunna läka. Han verkar förstå att allt det där fortfarande är sår i mig. Tidigare på kvällen har vi haft sex. Sex som inte betyder något annat än lust och njutning. Sex som bara är, för att vi legat innan och vet att vi funkar och varför inte, egentligen. Det hela är väldigt platoniskt.

Det är det här som betyder något. Att han tillåter mig att berätta, trots att det får honom att vrida sig. Trots att det är obehagligt och jobbigt. Han springer inte. Han ligger kvar och låter mig berätta vad jag gick igenom för honom. Kanske är det konstigt att jag har ett så stort behov av att prata om det här, att det gjorde mig så ont, gav mig så stora sår som fortfarande inte slutat blöda. Saken är den - det där var något av det ensammaste jag varit med om. Han var paniskt rädd för att låta människor veta - han beskriver sig fortfarande som vek under den perioden - och av lojalitet till honom klarade jag inte av att berätta. Ja, jag bröt ihop en natt på en busshållplats och sa mitt liv är för mycket just nu till Klassbästa, men jag berättade inte mer än: han mår dåligt. Jag sa inte vad som hände. Ja, jag skrev en del här men det var långt ifrån allt. Det mesta stängde jag in. Jag stängde in det och jag sov inte. Jag bara grät och oroade mig och läste läste läste om vad man ska göra som anhörig, utan att hitta något vettigt.

Det var något av det svåraste jag varit med om. Jag var så fullständigt maktlös. Jag tog på mig så oerhört mycket ansvar. Jag gav upp stora delar av mitt eget liv för att hjälpa, hjälpa, hjälpa. En helg kom han hem och bara skrek av ångest, stirrade på mig och sa jag kan inte det här josefin jag kan inte och sen helt plötsligt satt han med knivar mot bröstet, mot handlederna. Dagen efter var det tänkt att jag skulle åka till min kompis föräldrar för att gå på kräftskiva. Allt var planerat, vi hade sett fram emot det länge. Jag fick ringa och säga jag kan inte komma och sen dra en vit lögn om varför. Jag prioriterade bort hela mitt liv och jag kunde inte säga någonting. Jag var ensam. Jag var helt ensam. Jag var helt ensam när han ringde mitt i natten och sa att han tagit alldeles för många piller, jag var helt ensam när han låg i min säng med psykotisk blick och bad mig döda honom, jag var helt ensam när han stod mittemot mig och gav sig själv knytnävsslag för att jag vägrade slå honom, jag var helt ensam.

Det går inte att göra något sådant för någon utan att skadas. Det går inte att göra det utan konsekvenser. Vid något tillfälle valde jag: allt för honom. Vad som helst för honom. Och jag gjorde det. Jag gjorde allt. Jag gjorde vad som helst. Allt det sitter kvar i mig. Det är inpräntat. Jag minns med brännande intensitet och det gör ont, ont, ont. Jag behöver fortfarande läka. Jag behöver att han ligger bredvid mig och säger det han nu säger, att han bekräftar mig i sorgen han på något vis orsakade men utan att be om ursäkt, för det var aldrig hans fel

och han ligger bredvid mig och säger vet du, den där natten när jag skrek rätt ut och du gick på promenad med mig och sen bäddade i soffan och läste tills jag somnade? Det var första gången någon gjorde nåt sånt för mig. Det var första gången jag fattade att man liksom kan...dela med sig och att det finns människor som är beredda att hjälpa. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte lärt mig att jag inte var tvungen att vara ensam, och det var du som lärde mig det

och jag känner hur jag långsamt släpper taget om allt som var då, hur jag sakta syr igen mina sår, hur jag läker, läker, läker.