onsdag 31 oktober 2012

639

- Ärligt talat, jag bryr mig faktiskt inte. Han får sköta sitt eget jävla liv. Jag orkar inte längre. Det är upp till honom

jag är hemma hos E. Vi har glidit in på ämnet Min Pappa. Min pappa som jag inte hört ett ljud ifrån på sex veckor. Som jag ringde för stöd och råd när jag skulle göra slut, som var gullig och fin och som sen..försvann. När jag smsade broke up today, feeling a bit sad and lonely, care to call? när jag smsade gooood i'm really REALLY sick, in need of dad-coddling atm!!! när jag smsade hi how are you? miss you dad

när jag smsade när jag smsade när jag smsade. När jag ringde, mailade, skrev på facebook. Han var borta, puts väck

och nu är det lördag. E frågar om jag tror att det är på grund av hans missbruksproblem han inte svarar. Att han tappat bort sig. Att han super på kvällarna istället för att ringa sina barn. Om han tar nåt annat

och jag svarar att jag inte bryr mig. Att han får sköta sitt eget jävla liv. Att det är upp till honom. Jag är så sårad och ledsen över att jag så ihärdigt försökt få tag i honom, att jag sagt rakt ut nu behöver jag dig och han låtit det passera, att det inte spelar någon som helst roll för honom. Jag säger aldrig till min familj: nu behöver jag dig. Jag vet att för mycket står på spel. Jag vet att jag mest troligt kommer att bli fruktansvärt besviken. Jag ber dom inte om n å g o n t i n g. Jag är aldrig liten och ledsen i deras närvaro. Aldrig aldrig aldrig. Förutom den här gången. Jag bad pappa. Tiggde. Please dad call me back I'd really need to talk to you är som att gå ner på mina bara knän och dras efter en lastbil i ett grustag.

Han svarade aldrig. Vi har fortfarande inte pratat. Jag säger att jag inte bryr mig. Han får sköta sitt eget jävla liv, det är upp till honom, jag är färdig med att oroa mig. Jag säger det för att jag önskar att det var sant. I verkligheten säger jag till Sibylla han har fortfarande inte ringt varje dag. Jag tror hon har slutat höra den meningen nu. I verkligheten undrar jag vad han gör, i verkligheten bryr jag mig så jävla jävla mycket, i verkligheten tycker jag inte att det är upp till honom, i verkligheten oroar jag sönder mitt hjärta, men den verkligheten gör för ont

så jag nuddar inte vid den. Jag går runt med mitt liv och låtsas att ingenting spelar någon roll, säger till och med att det är skönt att han inte hör av sig i kontrast till mamma som hör av sig för ofta och pratar om sin dag i detalj för att sedan lägga på utan att ha ställt en enda fråga, säger att jag f ö r e d r a r vår relation såhär. Ett sånt jävla skämt.

Ett skämt, för verkligheten kommer ju över en till slut. Den ber inte om lov. Den kraschar in i en klockan tolv en onsdag när man funderar på vad man ska äta till lunch. Den förstör allt i sin väg. Allt man förträngt och fantiserat ihop försvinner

den kommer i form av ett telefonsamtal från en pappa som nyss landat från sin semester i Spanien. En pappa som är märkbart full. En pappa som är märkbart påverkad


och jag vet inte vad jag ska göra så jag lägger på och nu ska jag vara helt inkonsekvent och destruktiv och dricka upp vinet vi har i kylen och jag ska bli så jävla full och jag ska inte äta på hela jävla dagen och jag tänker flyga på fucking moln på grund av det för det här finns inte, det här är inte mitt liv, det här är för fan inte mitt liv

jag ska bli så jävla full och jag ska inte äta och jag ska bli så jävla jävla full

3 kommentarer:

Sofia sa...

Inte tänka så Josefin, inte så! Straffa inte dig själv för någon annans idiotiska handlingar.
Jag känner igen det du skriver, och man blir så jävla ledsen, besviken, trasig och arg på samma gång. Känslan, otryggheten får aldrig riktigt lämna kroppen, den bara borrar sig djupare in i en.
MEN straffa inte dig själv för detta, det går tyvärr inte att blunda eller glömma bort verkligheten på riktigt... Tänk på dig själv, eller någon annan som förtjänar dina tankar. Det är ett bättre sätt att döva på.
Kram!

Linnéa sa...

<3

josefin sa...

Sofia: fast jag tror inte att det handlade så mycket om att straffa mig själv som att jag behövde en destruktiv dag eftersom det blev alldeles för mycket att hantera. jag valde, väldigt väldigt medvetet, att dricka mig full ensam på eftermiddagen och äta så lite som möjligt - när jag gjorde det kände jag mig lugnare och i mer kontroll. jag var medveten om att det var i högsta grad destruktivt och att det inte är en hållbar strategi för att hantera saker som händer.

när det blev kväll gick jag ut på en promenad för att få frisk luft, jag nyktrade till och lagade en ordentlig middag, diskade, satte en deg till ett bröd och gick och la mig halv elva - det fick mig att känna mig ännu lugnare och mer i kontroll än min destruktiva eftermiddag. jag styrde upp det helt enkelt. idag mår jag bra.

verkligheten är ju vad den är och jag har tyvärr ett mönster av att helt förtränga sådant jag inte orkar hantera och just det här är ett så stort och olösligt problem som på inga sätt handlar om mig - jag kan inte hjälpa honom - samtidigt som det i högsta grad påverkar mig och mitt liv. det finns någon slags förväntan på att jag ska vara den vuxna i vår relation - jag har aldrig aldrig ringt honom när jag varit för full, han har aldrig varken sett eller hört mig så, medan jag tagit hand om honom många gånger - och jag tror det är just därför jag behövde bete mig som en destruktiv tonåring. jag behövde frigöra mig från det ansvaret. dåligt sätt att göra det på, ja, men..well.

gud, aslångt svar som jag tror blev lite väl defensivt? kan passa på att förtydliga nu att jag tycker att din kommentar var fin och omtänksam. kram och tack.

Linnéa: <3