fredag 19 oktober 2012

Dag 2 - tio favoritfilmer

Det här är svårt. Jag ser ganska sällan på film, jag blir ofta för rastlös för att se filmer i ett svep, ch dom flesta filmer jag sett lämnar mig ganska fort. Jag stänger av, tänker jaha och går vidare med livet. Karaktärerna hinner sällan greppa taget om mig, min världsbild ruckas nästan aldrig. Jag vet inte varför det är så. Och näe, jag är inte så pretto att alla filmer jag ser måste vara mästerverk, allt MÅSTE inte beröra mig, men nu heter det "favorit" och något kan inte vara "favorit" om det inte har påverkat mig, fått mig att känna något och som jag har tålamod nog att se om och om igen (såna jag kommer på just nu, imorn kommer jag antagligen komma på massa great filmer som jag ej tagit med i listan och få ångessst):

Paradise Now.

Jag har länge funderat mycket kring varför olika människor får olika stämplar utifrån samma handling. En amerikan som sprängde sig i luften under andra världskriget (och dödade jättemånga japaner) fick hjältestatus. Hen har givit namn åt otaliga gator i amerikanska städer. En nutida palestinsk självmordsbombare är terrorist. Självklart handlar det här om vi-och-dom - amerikaner är ju inte ute efter att förstöra någonting, det var säkert för en bra sak! Och om det inte var det; hen är galen! Hen har en psykisk sjukdom (gud detta är något jag stör mig så överjävulskt på, tex den ihärdiga jakten efter en diagnos på Behring Breivik. Gjordes samma på självmordsbombaren i Stockholm?)! Hen hade en svår barndom, mamman slog henom!! Den som är kaukasisk ich västerländsk, som till hör vårt vi, måste på något sätt särskiljas från oss. Att begå onda terroristbrott finns inte i vår självbild. Den Andres missgärningar behöver inte förklaras då vi identifierar oss mot den - vi ser det vi önskar att vi inte var. Vi letar inga förklaringar till att en arab spränger sig i luften, det är ju bara sådana dom är. Vi behöver inte söka anledningar till det som hänt, vi behöver inte ge någon empati. Dom är ju onda.

Gud, förlåt för ranten. Iallafall. I Paradise Now får vi ansikten på två palestinska män som blir självmordsbombare. Vi får träffa deras familjer, vi får lära känna dom. Dom är unga och intelligenta. Dom är inte onda. Dom är osäkra, fina och älskvärda personer och dom är desperata. Dom är trötta på ett liv i fängelse, dom är trötta på att aldrig någonsin kommer kunna göra rätt. Vi får veta vad som driver dom till sitt beslut, vi får se hur det går. Vi får gråta med dom. Sörja alla som drivs in i desperata terrorist-handlingar. För ja, det är fortfarande terrorism, men det finns människor bakom. Människor som inte såg någon annan utväg än att spränga sig själva. Det påminner den här filmen om och det behövs.

Puh. Let's move along..

Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

Det bästa med den är när Clementine säger till Joel att hon inte är hans manic pixie dream, att han inte kan förvänta sig att hon ska göra så att allt i hans liv blir fulländat och bra utan att hon också har problem. Hon får vara mänsklig. Jag hittade inget klipp på det. I övrigt är den ju väldigt fin och speciellt berättad och jag är åh så svag för skickligt berättade kärlekshistorier. Dessutom har Clementine jättemånga olika roliga hårfärger i den och det är ju alltid ett plus.

10 Things I Hate About You. 
Hands down den bästa High School-filmen jag sett (skulle vilja säga som gjorts men det vet jag ju inte). Den rider till viss del på klyschor men karaktärerna är så sympatiska och fina. Dock: den här filmen hade inte varit någonting utan Kat. Jag ÄLSKAR Kat. Hon är så medveten och smart och även om ingen fattar det är hon godhjärtad och vill väl. Även om filmen gör vissa "haru mens eller"-liknande skämt mot henne är hon ändå huvudpersonen, det är tänkt att vi ska förstå och hålla med henne (eller missuppfattar jag allt?). Hennes bästa line är "what is it, asshole day?". Viskar det till mig själv SÅ ofta. Det bästa med den här filmen är att jag sett den en miljard gånger och skrattar lika mycket varenda jäkla gång. Den gör mig alltid glad.

Blue Valentine
Mänskliga relationer är något av det intressantaste jag vet och den här handlar om en relations början och dess slut. Den är smärtsam och fin på samma gång, ingen utmålas som ond och dålig. Regissören och huvudrollsinnehavarna jobbade väldigt mycket för att få allting att kännas så autentiskt som möjligt och det märks.

Cry Freedom och A Dry White Season
Jag är väldigt fascinerad av Sydafrika under apartheidtiden, speciellt dom som gjorde motstånd. Det här är två filmer om det. Dock stort minus för att båda är ur vita medelklassmän som change their ways' ögon. Har sett filmer där sådana ej förekommer, eller iallafall där dom inte är huvudrollsinnehavare, men minns inte vad dom heter vilket får mig att känna milt självhat.

Girl, Interrupted
Kanske beror det bara på att jag var kär i Winona Ryder en period, men jag kan inte få nog av den här filmen. Jag har sett den jättemånga gånger och älskar den lika mycket varje gång. För att den handlar om människor ingen vill veta av och som därför sitter inlåsta år efter år utan att någon på allvar försöker få dom att må bättre, för att den handlar om relationerna dom emellan. För att skådespelet är bra. För att den är obehaglig och fin på samma gång.

Välkommen till Hebron

Det var några år sedan jag såg den här dokumentären, men den sitter fortfarande fast i mig. Jag tycker att dokumentärer är väldigt väldigt viktiga eftersom vi behöver påminnas om hur människor faktiskt har det. Att det inte är fiktion, att det är verkligheten många lever i. Att dom är människor som äter skrattar älskar. Att dom inte är dom, att allting är vi. Andra bra dokumentärer: Sons of Perdition, som handlar om en grupp pojkar som flyr från sekten dom vuxit upp i (dock tycker jag att man bör se den samtidigt som man have in mind att det inte är något enskilt fall utan att det finns många många sekter som beter sig på liknande sätt), Inside Job om finanskrisen, The Black Power Mixtape om Black Power-rörelsen. No Logo har jag inte sett, men jag har läst boken den är baserad på och den var så jävla jävla bra, handlar om hur företag skapar ett "brand" för människor att identifiera sig med samt ideal att vilja uppnå och tjänar pengar på det snarare än på bra produkter (ungefär) (läs Chockdoktrinen av samma författare (Naomi Klein) också). Dokumentär jag vill se: The Modern Racist Paradigm.

Okej nu orkar jag inte skriva mer, men andra filmer jag gillar: The Royal Tenenbaums samt Wes Andersons andra filmer, Edward Scissorhands, Me and You and Everyone We Know, Weekend, Milk, The Runaways, ja ni fattar min filmtyp.


Saker den här listan skulle behöva mindre av: filmer som handlar om rika vita privilegierade människor, specifikt MÄN.

(eh kanske borde jag göra som alla andra och bara göra en jävla punktlista istället för att motivera sönder allting)


1 kommentar:

Johan sa...

Nesch, det är analyserna/förklaringarna/motiveringarna som är intressanta och som kan få en läsare, som mig, att själv bli nyfiken. Ju :)