torsdag 6 december 2012

641

Så, jag går på fest hos en som blivit en bästis på kort kort tid, och den jag krossade hjärtat på är där. Det är inget jag är förvånad över, vi ingår i samma umgängeskrets och ses ofta

men vi umgås hela kvällen, pratar om skit och skrattar och sen går alla ut men jag har varit sjuk i en vecka och säger att jag ska åka hem. Hen frågar om hen kan få följa med, jag tvekar men säger ändå ja.

Vi ser på vår tv-serie, vi pratar om livet om skriften, jag säger att just nu i mitt liv känner jag sådan ömhet inför barnet som var jag, att jag bara vill ta henne till mig krama henne hårt och säga att jag ser hur ledsen hon är.

Jag är väldigt fascinerad av barnet jag en gång var. Jag förstod ingenting om sociala konventioner, jag försökte passa in men på samma gång skilja mig från Den Stora Massan. Jag analyserade världsläget, förstod krigen bättre än mina lärare och jag tänkte tankar jag inte vet om andra barn tänker.

Jag minns när jag fem år gammal låg ner på marken och såg på rymden och jag var så liten. Jag tänkte på Gud och jag visste inte om hen fanns där någonstans, som dom sa i kyrkan. Jag undrade hur någon kan säga att den vet det. Jag såg en stjärna falla och jag önskade att mamma inte skulle dö, önskade en lillasyster, önskade att allt skulle bli okej. Allra mest tänkte jag på hur liten jag är. Det var första gången jag insåg min och alla andras meningslöshet, att vi bara springer runt här på jorden utan mål och struktur. Jag insåg, utan att ha ord till det, hur bottenlöst olycklig jag kände mig.

Jag har varit vettskrämd för rymden sedan dess.

Någon gång fick jag lära mig att det tar åtta minuter för solstrålarna att nå jorden. Efter det var jag konstant övertygad om att solen redan slocknat, att snart skulle vi alla dö. Jag frågade ut mina lärare och mina föräldrar om hur man kunde veta att solen inte slocknat, hur dom bara kunde säga oroa dig inte. Varför skulle jag inte oroa mig? Jag förstod det inte. Varje kväll gick jag igenom allt jag skulle göra om huset började brinna, om en inbrottstjuv tog sig in i vårt hem, om jag vaknade och alla var försvunna. Det fanns så många olika scenarior i mitt huvud och jag var tvungen att förbereda mig. Jag var livrädd. Jag var livrädd hela tiden och jag tror inte att någon såg det, för hur ser man ett barns olycka? Jag berättade aldrig något, jag var noga med att aldrig någonsin berätta.

Jag är inte arg längre. Jag är inte längre arg på mina föräldrar för att dom inte såg min olycka, för att dom inte hjälpte mig mer. Jag är arg på andra saker, men med det har jag frid. Jag förstår att det var svårt. Jag förstår att dom inte ville se, att dom inte hann se, att livet var för mycket.

Ibland undrar jag hur mitt liv blivit om mamma aldrig blivit sjuk. Var hade vi flyttat när vi flyttade från öknen? På vilken sida av världen hade vi hamnat? Hade mamma och pappa blivit olyckliga ändå? Jag tror att dom hade det. Dom är för olika. Jag förstår inte hur dom någonsin kunde gifta sig från början.

Hade jag blivit olycklig om mamma aldrig blivit sjuk, om det aldrig utlöst det stora dominospelet av olyckor i rad? Eller är det förprogrammerat, är det bara sådan jag var, sådan jag skulle bli?

Du tänker så mycket. Du tänker så mycket mer än alla andra. Jag uppskattar verkligen det med dig, att du funderar och vill prata om det med mig. Ingen annan gör det, säger den som är mitt ex. Jag har nästan hunnit glömma att hen sitter där, jag är överväldigad av värme inför lilla josefin, men allra mest för att jag äntligen, äntligen slutat vara arg på att mina föräldrar inte såg mig då. När jag var barn.

Vi kramas och hen pussar mig på kinden, sedan munnen. Håller mina händer, kramar mig, sniffar på min skalp. Det är ju finare att säga hår, men något sådant har jag inte riktigt. Jag har bara stubb.

Jag vet vad hen vill. Det är plågsamt uppenbart att hen inte är över, att hen bara vill ha tillbaka mig. Hen sover över men jag tvingar henom att sova i Sibyllas säng, inte i min och inte på soffan i mitt rum. Sibyllas säng. A safe distance.

Det gör ont i mig, för vi passar så bra ihop. Vi har fina samtal och känner varandra och vi hade kunnat vara tillsammans så jävla länge, på riktigt bygga en grund och en sammanhållning och verkligen utvecklas tillsammans, men jag ser på henom och tänker på sex och jag är inte attraherad. Jag är inte attraherad alls, jag vill inte.

Jag tänker på några dagar innan när Victor kom hem till mig och vi rör oss fortfarande så enkelt omkring varandra, han håller fortfarande min kind mot sin axel som han gjorde när det var vi två, och jag tänker på hur han kysste mina nyckelben medan han kom in i mig, hur varmt det var hur han rörde sig i mig hur hans kropp var tryckt mot min, hur jag verkligen verkligen är attraherad av honom

(dagen efter pratade jag och Sibylla om honom och hans genderuttryck. Han har så kvinnliga höfter att jag, när jag vaknade och var förvirrad, trodde att det var en tjej som låg bredvid. Hans ansikte är mjukt hans kropp är smal hans mage är den av en pojke. Han rör sig mjukt och enkelt och feminint. Ändå har han också maskulina drag. Framför allt har han drag och rörelsemönster som inte tillhör något kön alls. Han är en straight vit cisman men är ändå så jävla queer, på något sätt. Det är som att han mest accepterat att han är född med en snopp och därför är kille, men han tänker inte på det längre än så. Han fascinerar mig mycket)

och jag tänker på den jag ska på dejt med senare idag, hur hon höll min hand hur våra läppar dansade, hur vi hade sex och det var fumligt för det är det alltid första gången man har sex med någon ny men ändå varmt, hur hon kysste mig precis över mina bröst, hur jag verkligen verkligen är attraherad av henne

och jag vet att jag inte kan. Att mitt ex får ha sitt brustna hjärta, att jag inte kan göra något åt det. Det ger mig sorg jag har dåligt samvete över att känna, för sorgen är inte min. Allt det här är mitt fel.

På natten kan jag inte sova, för jag har varit dum i huvudet och druckit kaffe vid 23-tiden, och jag smyger upp och ställer mig utanför Sibyllas dörr. Jag vill gå in och lägga mig bredvid. Jag vill säga förlåt för allt igen, förlåt för att jag bara vill vara din vän, förlåt för att du är kär i mig, förlåt för att jag lurade dig hela tiden jag visste inte att det var det jag gjorde. Förlåt förlåt förlåt. Men allt har redan sagts. Jag ska inte riva upp såren som eventuellt läkt.

Jag vet bara inte hur jag ska agera. Jag vill skaka hens kropp, jag vill skrika kom bara över mig jag är värdelös fattar du inte det att jag förstör allt allt allt, älska dig själv istället för att älska mig
men ingenting skulle hjälpa. Jag vet det och det är det som ger mig sorg. Att jag orsakat någon så mycket smärta men att hen ändå inte är över mig. Att jag orsakat någon jag verkligen på riktigt älskar så mycket smärta och inte kan ta tillbaka det, inte ändra någonting.

Ibland på nätterna när jag ligger vaken brukar jag önska att jag blivit kär. Att jag känt mig attraherad och glad och kär kär kär. Att jag velat skrika det från taken istället för att inte kunna berätta för mina föräldrar att jag var ihop. Jag hade inte varit lycklig om det blivit så, om jag blivit kär i henom. Jag tror inte på det. Jag behöver inte längre tvåsamhetskärlek såsom jag en gång krävde det likt en heroinist kräver mer droger.

Men det känns som att det hade varit lättare. Om jag älskat henom på rätt sätt. Om jag aldrig legat nära och känt mig trängd.

Jag önskar det om nätterna. Att jag aldrig aldrig krossat det där fina hjärtat

men det fungerar inte så. Det blev inte så. Verkligheten är verkligheten, mina känslor är vad dom är. Jag kan inte hjälpa det. Egentligen är det inte mitt fel.

Ändå. Dåligt samvete.

Och ikväll ska jag på dejt och jag undrar varför, jag undrar vad mitt mål är, men jag har inget mål och jag har inga därför. För att det ska bli trevligt, för att hon var fin. Jag vill inte bli ihop. Inte på en lång lång tid

och jag är livrädd för att jag ska falla, att mitt hjärta ska slå fort fort fort när hon är i närheten, att jag ska tänka på henne när jag ligger sömnlös. Det finns inga mellanting för mig, jag kan inte känna lite, jag kan ingenting om måttlighet och att ta det lugnt. Jag rusar in i allt jag någonsin gjort men jag kan inte fortsätta mitt patetiska mönster av att bli ihop varje vinter och göra slut varje höst. Jag kan inte lura in någon annan, jag kan inte

jag vet inte. Varför jag tänker såhär istället för att bara gå på den här dejten och ha en trevlig kväll och inte använda något läppstift på grund av hångelmöjligheten.

Jag önskar att jag var en mer avslappnad person. En som kunde gå på dejter utan att bli nervös för vad ska jag prata om jag kan inte nya människor????, en som kunde gå på dejter utan att tänka på hur mycket hjärtvärk det kommer sluta i, en som kunde nåt om livet istället för att bara cirkulera i samma destruktiva mönster

men mest av allt önskar jag nog att jag kunde sluta tänka såhär. Att jag kunde sluta tänka på om jag var någon annan, om jag var någon som är allt jag inte är, hur mycket lättare allt varit då. Att min allra mesta sömnlösa tanke egentligen inte är på någon person jag orsakat hjärtvärk eller någon som ger mig fjärilar eller någon som attraherar mig så fruktansvärt fortfarande efter nästan två år, utan på hur mycket jag önskar att jag var en annan person. Att det inte var högst på min önskelista varje år, att jag inte ständigt tänkte mig själv så svart.

Jag behöver inte ens älska mig själv. Jag vill bara sluta hata. Jag vill bara sluta slå händerna i väggen av ångest inför allting jag är, allting jag sagt.

Jag önskar att jag var okej med att vara jag, men det är jag inte och jag vet inte vad jag ska ta mig till för att bli det. Det känns som att jag försökt allt och fortfarande, fortfarande avskyr jag mig själv mer än jag avskytt någonting någonsin.

4 kommentarer:

Man måste härma sa...

Jag känner att jag måste fråga, om solen och de 8 minutrarna. Vad önskar du att de vuxna hade svarat? Jag har ett syskonbarn som också är så känsligt så känsligt och har mycket funderingar. Jag vill svara något bra. Vad hade du önskat av de vuxna, just då? Kram

josefin sa...

Jag tyckte att det värsta var hur ingen tog mig på allvar och PRATADE med mig. Det var mest klapp på huvudet och oroa dig inte och gå och lek nu istället. Jag blev aldrig bekräftad i att mina känslor var riktiga och värda att ta på allvar och det gjorde mig förvirrad och sorgsen. Den extrema skräcken försvann ju inte bara för att vuxna låtsades som att den inte var där.

Jag hade velat att vuxna pratade med mig, som sagt. Först pratat lite om att ja, det är faktiskt en möjlighet att solen har slocknat utan att vi vet om det. Jag visste att det var så och ville inte bli förminskad och "nä nä, så är det inte". Det är nog bra om man som vuxen håller sig lugn och sen säger något om att ja, möjligheten finns alltid (det är barnet medvetet om), men risken ÄR liten. Sen kanske att man pratar lite om vad det är barnet känner - är du rädd för att det här ska hända? Varför känns det så läskigt, tror du?. Jag tror att känsliga barn behöver bli tagna på allvar och därav också samtalade med som man samtalar med vuxna (men på en annan nivå, då).

Det känns som att jag bara skriver samma sak om och om igen. Det ÄR ju svårt, för man vill inte att barnet ska vara ledset och det är nog lätt att tänka att det är en övergående fas, men samtidigt är känslor ingenting att vara rädd för och det behöver barnet få höra. Att alla känslor är tillåtna och okej. Jag tyckte att det var jobbigt att jag "visste" att vissa av mina känslor inte gick att ta upp med någon. Det var som om jag bar på ett helt universum av obehagliga känslor och ingen hjälpte mig att bära det.

Världens längsta svar. Kram.

Världens Bästa Flickvän sa...

Stort älsk på både fråga och svar här!

Man måste härma sa...

NU såg jag detta. Nästan två månader efter. Tack för ditt fina fina svar! Jag tror jag förstår. Och jag tror det är så vi försöker tänka, att hen alltid alltid ska bli bemött och respekterad i sina funderingar. Och alltid alltid ska få sätta ord på hur det känns. Hen sluter sig ibland och vill inte prata, men när hen vill så gör vi det. Kram!