måndag 24 december 2012

643

Den kommer över mig som ett stort svart moln när jag är hos mormor och hjälper henne med julpyntande. Jag står och stryker en duk och mitt hjärta blir plötsligt tungt så bly, jag får svårt att andas men tvingar mig att hålla ihop det. För mormors skull. Allt för mormor.

Mormor som flera gånger stannar mig i vårt pysslande för att berätta hur viktig jag är. Hur mycket hon uppskattar att jag är där.

Framför allt mormor som säger morbida skämt om att det är dom som är elakast som lever längst och att det är därför hon är så gammal, framför allt mormor som skrattar så hon kiknar när vi hittar en gammal bild på mig, pappa och min syster där vi alla ser ut som karikatyrer av oss själva.

Mormor mormor mormor.

Sedan blir det idag, julafton. Jag slår in ett paket och det rivs sönder och jag är alltid känslig för sådant, alltid känslig för när jag gör FEL, det skaver alltid i mig, men den här gången sjunker jag ihop på golvet och gråter våldsamt.

Det här är den första julen utan morfar. Det här är den första julen han inte lever. Den första julen i hela mitt liv utan honom.

Mamma ber om hjälp med något och jag tvingar mig att pull myself together och går ner med rödsprängda ögon.

Hon säger ingenting.

Jag skär aubergine och det slår som blixtar i mig. Till slut måste jag lämna rummet. Jag går till övervåningen och hulkar in i en kudde.

Det är ett år sedan jag såg honom för sista gången. Ett år sedan jag fick kolla tre gånger extra för att se om det verkligen var han. Han hade smalnat så mycket, hade jagad blick och hade svårt att formulera ord.

Det är mitt sista minne av honom. Ett år sedan, på julafton, när jag gav honom hans sista present. Ett år sedan, på julafton, när jag smekte hans hand för att försöka få honom lugn.

Ett år sedan vi till slut gav upp och gick därifrån och jag bröt ihop i bilen.

Det är mitt sista minne av honom och ingenting kan ändra det. Mitt sista minne av honom är en avmagrad, jagad man som glömt bort hur man pratar. En man, min morfar, min stolta kloka morfar, som inte längre kunde öppna presenten jag gav honom utan istället slog den våldsamt mot bordet där han satt.

Jag försöker att inte undra om han kände igen min smekning. Om han visste att det var jag när han såg på mig.

Försöker att inte undra om han höll ut så länge som han gjorde för att få träffa mig en sista gång.

Försöker att inte tänka på hur mycket han led. Att han såg jagad ut för att han var jagad.

Det var hans sista dagar i livet. Hans slut på ett långt och ovärdigt lidande.

Ingenting gör ondare i mig. Ingenting.

Om tretton dagar är det ett år sedan han dog.

Jag har gråtit hela den här julaftonen. Jag har gråtit tysta tårar medan jag låg med huvudet i mormors famn (jag var noga att se till så att hon inte såg). Jag har gråtit desperat in i en kudde. Jag har gråtit helt sönderfallen på golvet i mitt gamla rum. Jag har gråtit ned i min mat.

Jag har hållit tillbaka tårar under presentöppningen.

Jag känner total panik. Jag vill bara härifrån. Jag vill bara hem. Jag vill åka hem och jag vill vara ensam och jag vill bearbeta det här på egen hand, men det går inte för imorgon ska jag åka till pappa och på fredag ska jag åka tillbaka hit och först på söndag får jag åka hem, först på söndag får jag undkomma alla dessa människor, all denna sorg.