söndag 10 mars 2013

Ibland vill jag bara ha en vardagsblogg, för att jag har lust att skriva + publicera men fan inte pallar med mina känslor

Ja, jo.

Idag vaknade jag och surfade runt på internetz. Hittade massa nya bloggar om rasism och feminism och blev helt till mig där jag satt med mitt söndagskaffe (som blev ganska äckligt, jag lär mig fan aldrig hur man ska dosera för presskanna). Läste en del info jag inte känt till pga har varit så trött och uppgiven och bara inte orkat och därför läst/tittat på/hört väldigt lite nyheter etc. Detta från en person som vanligtvis ser aktuellt varje kväll? Vet ej vad som hänt, en del i min stora livskris antar jag.

IALLAFALL, det var inte poängen. Hittade en del info, bland annat att svenska kyrkan i Umeå sagt upp sitt avtal med säkerhetsföretaget G4S (eftersom dom har verksamhet i gränserna Israel/Palestina och därför profiterar på en vidrig jävla ockupation) (suck) och att L'oreal har produktion på ockuperad mark. Det fabrikerna producerar säljs sedan i Europa, alltså till oss, SÅ SNÄLLA KÖP INGA L'OREALPRODUKTER DET FINNS MASSOR AV ANDRA SKÖNHETSMÄRKEN SOM GÖR EXAKT SAMMA PRODUKTER!!!! KÖP DOM!! (Köp inte hälsans kök-produkter heller pga samma anledning, eller Soda Stream. Om ni pallar sånt: streckkoder som börjar med '729' är ett big fucking NO. pga produktion på ockuperad mark) Iaf, tänkte: hm, detta vill nog mamma höra om, så jag smsade henne om det + lite andra saker jag vet att hon är intresserad av. Fick svaret är på af klint-utställningen på moderna :) hör av mig senare kram vilket är så sjukt roligt???? Jag dog av skratt.

Alltså. Det är roligt för att det är min mamma så in i märgen. Hon ringer mig någon gång i veckan och pratar om ultrarapid om typ..allt hon gjort och sen måste hon gå. Hon ställer väldigt sällan några frågor, om det inte är för att pressa mig om något (just nu om påsken).

Berättade om vår sms-"konversation" för Sibylla, hon bröt ihop och ba vänta några timmar så kommer hon ringa och ba 'blablabla det här har jag gjort idag' och inte ens nämna det smset. Några timmar senare ringde mamma och mycket riktigt, pratade på om allt hon gjort hela veckan. Asså fattar om det låter som ett 'lite gulligt' beteende, men det är SÅ STÖRIGT. och framför allt skrattretande. Liksom, jag är inte SÅ intresserad av att höra vad hon åt till lunch eller exakt vad hon och min syster pratat om när dom möttes upp på eriksdalsbadet sen simmade några längder sen bastade och åt apelsiner. Liksom?? Hallå?? Räcker det inte att säga att dom "sågs och simmade"?? Varför beskriva varje rörelse? Och allt dom pratade om? Och att hennes transport hem var lite försenad??

Är jag en bortskämd brat som tycker att min mamma är jobbig alltid pga: hon är min mamma (och vi har inte en bra relation så jag har ju lite bias) eller har jag rätt i att tycka att detta är ett udda beteende? Hon är så socialt inkompetent när det kommer till sina barn, herregud.

Egentligen har det ju att göra med att vår relation är så oerhört überytlig, finns inte på kartan att vi skulle prata om något som har substans och när någon försöker blir alla stela och ba....sa du just en känsla du har my brain does not compute. Jag har slutat bry mig så jävla mycket. Grips ibland av sorg och längtan efter föräldrar, men jag är oftast helt på det klara med att jag längtar efter något som inte finns. Jag längtar efter relationer jag aldrig kommer få, kärlek jag aldrig kommer hitta. Längtan är inte farlig, så länge jag inte försöker börja förändra relationerna till mina föräldrar. Dom är vad dom är och jag kommer inte hitta det jag söker i dom.

Att jag har givit upp och slutat bry mig så mycket har på något konstigt sätt gjort mig öppnare. Dom kan fortfarande inte hantera det över huvud taget, men jag är öppnare. Typ idag när mamma tog en andningspaus i sin rant om sina företaganden sa jag att det är jobbigt att mina sömnproblem kommit tillbaka efter några veckors paus och att jag i torsdags natt hade väldigt mycket ångest eftersom jag inte sov. Hon svarade inget utan pratade bara om något hon gjorde igår, men jag sa det iallafall.

Mina känslor är inte farliga. Inte för henne och inte för mig. Jag tror inte heller att hon ska transformera till någonslags kärleksfull och varm person (vilket hon faktiskt verkligen ÄR, bara inte mot mig eftersom vår relation är så fylld av komplexa problem och en snarig jävla historia) och jag har börjat förstå att nä - det här var aldrig mitt fel. Det var inte mitt fel att mina föräldrar beter sig som dom gör, att dom gjort det dom gjort, att deras liv blev för svåra. Jag var inte ett enkelt barn, men jag bad heller aldrig om att bli född och för i helvete - mitt liv var långtifrån enkel. Jag hade väldigt mycket existensiell ångest relativt tidigt och rycktes ifrån allt jag kände till och mamma var nära döden och pappa var frånvarande och deras relation var EXTREMT dysfunktionell och nä, fan heller att det var mitt fel. Jag har sagt det många gånger förut, upprepat det som ett mantra - det här är inte mitt fel det här är inte mitt fel det här är inte mitt fel - men det är först nu jag på allvar vet att det är sant.

(På tal om extremt dysfunktionell, det är roligt vilka spår det ändå sätter i den och vad man ser som 'normalt beteende'. Sibylla pratade om att vara våldsam vid bråk och sa något om att hennes pappa en gång slagit en tallrik i golvet men det är ju fan helt sjukt att kasta porslin MOT någon, fattaru? det är ju sick och jag bara..........är det, för mina föräldrar gjorde det ganska ofta mot varandra? No shock value there, liksom. Nåja, sidospår)

Det här är inte mitt fel och mina känslor är inte farliga och om jag haft ångest är det okej att jag säger att jag har ångest och det är också okej att hon inte är kapabel att svara på det. Det är bara den hon är. Det är bara vår relation. Jag kan få råd och kärlek från andra källor och min mamma är en person och vår relation är en relation. Onödigt att försöka formera det till något det omöjligt kan bli.

Alltså - det är ju en sorg. Jag kan inte förneka det. Det här är ett av mitt livs största sorger och det är en som inte tar slut. Men det är en sorg jag accepterat och det gör det på något vis lättare. Jag tror att det handlar om att jag har ett behov av att inte vara ytlig och konstlad - jag vill nämna saker vid dess rätta namn och om jag inte sovit vill jag kunna säga att jag haft ångest. Jag vill kunna skämta om saker på mitt sätt, jag vill kunna vara JAG. Jag har, det senaste året eller så, börjat vara det i min familj. Jag har slutat vara så jävla arg och istället slitit åt mig plats. Dom har oftast inte reagerat superbra - t.ex. skämtade jag om att bli full på min systers bröllop vilket min mamma nog tyckte var det värsta skämtet hon hört (det här med att jag inte bara dricker alkohol utan även blir full på det är en open secret i min familj. Vi pratar aldrig någonsin om det men alla vet det och det är så jävla fjantigt för herreGUD jag är vuxen??? Varför bryr dom sig ens). Jag spelar fortfarande med i den här lyckliga familjen-teatern vi tassar runt i, men jag gör det lite mer på mina egna villkor vilket är så sanslöst befriande.

Pappa är nog min svåraste relation, mest för att med honom har jag Hopp. Det har jag inte med någon av dom andra två och därför kan dom inte heller såra mig. Pappa däremot. Fy fan, vad han kan göra mig ledsen och besviken och få mig att vilja skjuta någonting. Jag har fortfarande förväntningar på honom. Det fungerar underligt nog såhär: med pappa är jag ibland ärlig, i pappa ser jag autensitet och därför är han min absolut svåraste familjerelation. Jag har ingen aning om hur jag ska navigera det hela.

Förra veckan när jag var på väg hem efter att ha träffat mitt ex och blivit ledsenledsenledsen och spottadpåspoddatpåspottadpå och sedan hällt i mig öl med en kompis som medicin, greps jag plötsligt av ångest som spände över bröstet och jag kände bara: jag är världens absolut sämsta person. Alla som lär känna mig skiljer sig sedan från mig och är helt nedbrutna (asså detta har hänt med ALLA mina ex, det är ju helt uppenbart jag som gör något utan att vara medveten om det). Allt är mitt fel, mitt fel, mitt fel. Jag kände många känslor och kunde inte andas och ledsen ledsen ledsen för att den här relationen så totalcrashat och jag:

ringde pappa.
?????????
Det har ju helt klart att göra med att jag var lite full, jag tror inte att jag ringt honom annars. Men jag behövde att någon skulle trösta mig och jag valde att vända mig till min pappa. Det är så oerhört konstigt och om någon visat den meningen för mig för ens två år sedan hade jag hånskrattat den i ansiktet och ba jag måste ha tappat det, vilket kanske är det egentliga fallet. Vem vet.

Jag tror såhär, att pappa..pappa vill. Iallafall ibland vill han. Han vill ärlighet, han tröttnar också på det här evinnerliga spelandet om att vi är "en familj". Han vill inte höra att han varit en dålig förälder men: han har ställt frågan. Jag kan inte över huvud taget säga att ja, du var frånvarande och aggresiv och du var för i helvete en junkie. Jag skakar på huvudet och säger nädå pappa du var bra, du var bra och jag ljuger för han kan inte hantera den sanningen,

men jag tror att - till skillnad från mamma och min syster - är han mer beredd att se mig som en person. Han är ofta en medspelare i all ytlighet, men det finns en strävan efter det ärliga äkta i honom som jag faktiskt inte hittar hos dom andra.

Kanske är det bara att jag och pappa är lika och jag därför desperat söker efter goda saker i honom. Jag vet inte.

Men jag ringde pappa och jag började med att säga: jag är jätteledsen och behöver bara höra att jag inte är en dålig person, okej? och jag tror att det var ganska smart gjort. Jag talar om för honom vad jag vill ha från honom och därför blev det lättare för oss att ha ett samtal - han visste vad jag förväntade mig och ville höra och nä, inte superäkta men det är iallafall..något.

Det här med mitt ex, förresten. Har börjat bli så ARG. För att hen tagit på sig offerroll och därför är jag the villain oavsett vad jag gör och någon säger du kan ju inte vara arg på någon för att den är ledsen och hallå, vadå missa poängen, jag är inte arg för att hen är ledsen - jag är arg för att det satt mig i en position där jag inte känner att jag har rätt att känna mina känslor för att hen är ändå ledsnare och hen gör det och hen känner så och HEN MÅSTE FAKTISKT GÅ I TERAPI OCH HAR FÅTT DIAGNOSEN DEPRESSION OCH VARFÖR SKULLE DÅ MINA KÄNSLOR VARA VÄRDA NÅGOT????? när hens är så mycket värre.

Att det blivit tävling och måttstockar och att jag ses som en fucking satan för att jag blev full och sa onödiga saker på en (EN!!!) fest - något jag sedan bett om ursäkt för minst tusen gånger - medan hen kan spotta ur sig dom elakaste jävla grejerna utan att någon höjer sina ögonbryn pga "hen är ju ledsen" "hen fick en panikattack". Måste jag utstå att höra så elaka jävla grejer om mig själv därför??

Och ÄVEN OM hen säger att åh nej allt det här är mitt fel jag känner mig så dum alla går vidare utom jag :(:(:( så upplever jag det fortfarande som att hen tar på sig en jävla offerroll - det är så synd om mig allt är mitt fel jag förstör allt - och med offer kommer alltid alltid förövare och gissa vem det blir och ett offer sparkar alltid uppåt och måste därför sparka hårdare och det upplevs som..mer okej (vilket det är om det handlar om strukturer eller situationer där personen i fråga faktiskt VAR ett offer men här är det bara..nä, det finns inget offer i den här situationen).

Det värsta jag gjort var att säga att  jag saknar dig, och jag vet inte hur, jag älskar dig mycket, du är en fin person. Asså på allvar - i detta fall är det det värsta, och det är inte positivt på något sätt - för att jag gjorde det vid fel tidpunkt i fel stadie och jag menade det bara för att jag var full.
Det värsta hen har sagt är jag vill aldrig mer träffa dig, jag måste flytta härifrån för att slippa träffa dig jag mår aldrig så dåligt som efter att jag träffat dig / när vi inte setts på ett tag har jag mått ganska bra men nu på en gång kraschar allting / du är manipulativ och asså nä jag pallar inte citera - men generellt saker som man för fan inte säger. Som för fan inte är schyssta, som jag för fan inte borde behöva stå ut med att höra

men jag kan inte protestera eftersom hen alltid säger alla lämnar alltid mig till slut, det blir ALLTID så och det finns _ingenting_ som ger mig mer panik och nu kommer du också hata mig och allt är alltid mitt fel och lämna mig, jo i sinom tid kommer du det och liksom - vad fan är det om inte ett sätt att be någon om att svara nä, så är det inte samt att guilt-trippa någon att stanna kvar i en vänskap som är fucking toxic?

Jag orkar inte svara nä, så är det inte längre. Jag är arg och jag är sårad och jag är ledsen och fan, jag FÅR faktiskt vara det? Det här är inte mitt fel? Det är inte mitt fel att hen är ledsen, det är ingen tävling, jag har försökt få den här relationen att fungera. Alltså. Jag har faktiskt det? Men den gör inte det och ja, en del av det är på mitt ansvar men för fan inte ALLT.

Och den här konversationen:
Hen: - Jag vill bara kunna få dig att ändra dig genom typ en mening..
Jag: - Mm, men så fungerar det inte. Man kan inte få folk att ändra sig så
H: - Jag vet inte, du kan ju det. Du påverkar folk in i dom riktningarna du vill. Och det är nästan alltid negativt.
J: - Okej.


alltså????

Hur fan är det okej att hen tillåts säga såna här saker till mig? Och att jag förväntas vara okej med det?

Thank fuck för Sibylla iaf:
nä, jag tycker att hen är riktigt jävla vidrig mot dig. stå upp för dig själv josefin, det här kan du för fan inte ta. det spelar ingen roll om det är 'bättre för henom' att avsluta den här relationen av egen agens - om du mår dåligt av den så mår du dåligt av den och då borde du avsluta den och så enkelt är det. känn för fan ingen skuld mer

och nä.
Det tänker jag fan inte göra.
Över.


.......
Hahaha vad fan förvandlades det här blogginlägget till.

Det mesta i mitt liv kretsar inte kring något av det här. Det kretsar kring att våga hoppa och att våga bli omtyckt och hur fan i helvete man gör det med ett hjärta som vill men en hjärna som bygger murar.

(Och hon ser på mig och hör mitt 'förlåt' och säger "okej" och kysser mig och med det släpper hon det, med det förlåter hon mig, med det tillåter hon mig att starta om på nytt och ingen har någonsin förstått mig så bra utan att känna mig.

Sitter mittemot Sibylla vid köksbordet och berättar det och jag tystnar för att andas i några sekunder och sen säger jag
hur i helvete gick det ens till. Hur fan kunde hon hantera mig så jävla bra, ingen kan hantera mig på det sättet, inte ens jävla Victor)

3 kommentarer:

Man måste härma sa...

1. Visste inte om Loreal?! Fan! Köpte precis en dyr jävla Loreal-mascara. Och Beyoncé är deras person! Och! FUCK.

2. Om din mamma: JA du har rätt att "gnälla" över att hon är så. Så klart. Skönt ändå att du nämner "acceptans", för din egen skull that is. Annars tycker jag blogg är ett alldeles utmärkt forum att gnälla på/om sina föräldrar.

3. Ditt ex. Depression är en så sjukt jävla egoistisk sjukdom och jag blir så ARG att det liksom ska vara någon legitim ursäkt? Jag har också varit deprimerad och jag minns hur otroligt egocentrerad jag var då, alltså av förklarliga själv förvisso - mår man så sjukt dåligt är det svårt att tänka på nåt annat. MEN - jag minns att jag också tänkte "herregud. mina problem är inte alls problem. håll tyst ibland.". Aja, inte är jag nåt helgon men ja, klart du har rätt att bli ledsen när hen beter sig så där.

Phu nästa lika lång kommentar som inlägget! Kram

Man måste härma sa...

förklarliga SKÄL förvisso

och

mina problem är inte ALLAS problem.

Så klart.

josefin sa...

1. Nä, visste inte heller om det. Det är så tröttsamt, alltihop. Hur jävla svårt kan det vara för företag att INTE förlägga sin produktion på ockuperad mark?? Å andra sidan har jag noll förtroende för att företag ska göra etiska val, så..egentligen inte så överraskande. Suck. Asch med mascaran. Hoppas att den inte är superbra så du utan sorg kan byta vid nästa köp.

2. Ja, det här kommer hon ju aldrig läsa och jag känner oftast att jag har legitima anledningar att gnälla på henne. Det är en relation som gör mitt liv lite svårare, men som du säger - har kommit till en plats där jag har visst mått acceptans och det är väldigt väldigt väldigt skönt.

3. Ja, alltså..jag förstår att hen är egocentrerad just nu och att mycket av det hen säger kommer från depressionen, men samtidigt finns det NOLL plats för mig att markera att vissa saker hen säger inte är okej. Hens liv behöver cirkulera kring henom själv just nu, och hen går i terapi och äter medicin och jag hoppas verkligen på det bästa för henom MEN att vara egocentrerad är inte samma sak som att vara elak. Jag kan till och med ta att hen tar på sig offerrollen (till vissa gränser, då) - det är där hen befinner sig och då får det väl vara så, men att rakt ut säga "DU FÅR MIG ATT MÅ SÄMRE ÄN JAG NÅGONSIN MÅTT!!!!" tycker jag är elakt. Jag fattar att den här situationen är påfrestande och skitjobbig och att hen mår sämre därför men "jag mår aldrig så dåligt som efter att jag träffat dig" och hen även syftar på gånger vi bara träffats och fikat helt utan något drama..fy fan vad det är hemskt att höra, för jag bryr mig om henom och hen tycker att jag är en manipulativ person som orskakar andra människor negativa grejer och det..är inte kul. Och samtidigt kan hen inte avbryta den här relationen ens tillfälligt och vi blir båda satta i nåt jävla limbo. Och igen, jag förstår att hens kemi i hjärnan inte funkar som den ska och att det är därför hen inte kan ta ett ordentligt beslut och att logiken inte riktigt..är där, men om en relation och en person får en att må så dåligt som hen säger att jag gör borde relationen avslutas. Punkt slut, så funkar det.

Och nu har jag skrivit ett svar som var en mil långt och jag tror jag skrev "jag förstår" femtiotusen gånger, lol.

Kram.