Jag går inte i skolan längre. Jag vet inte om jag har sagt det här. Jag tog studieuppehåll eftersom jag kom så jävla långt efter och det liksom inte gick längre. Jag klarade inte av det.

Nu jobbar jag halvtid. Det är allt jag orkar. Det är min maxgräns. Jag kan tvinga mig till mer, men det är inte utan att jag, som igår, hamnar skrikgråtande av smärtan det innebär att stå upp i duschen (innan jag sedan hyperventilerar, sväljer alldeles för många värktabletter och åker till jobbet).

Såhär är det: Jag ser inte min framtid. Jag kan inte göra det, för jag kommer aldrig orka jobba heltid. Det är inte realistiskt att tro det. Jag kan inte se mig själv få ett jobb. Jag kan knappt se mig själv orka gå färdigt flera år till av skola.

Jag kan inte se min framtid. Jag vet inte hur det här ska gå till. Jag vet inte hur det här ska gå till.

Jag kan inte förklara hur desperat jävla olycklig det här livet, den här kroppen, gör mig. Det går inte.

Jag kommer aldrig klara av ett heltidsarbete. Jag kommer aldrig, aldrig göra det.