torsdag 13 november 2014

spridda skurar



*

lägger ner hela livet efter beskedet från försäkringskassan. sitter bara inomhus, gråter hela dagarna. mamma får dra lasset åt mig: ringer försäkringskassan fyra gånger på två dagar, ringer vårdcentralen och öppenpsyk när hon ändå håller på, medan jag sitter inomhus och gråter sönder min själ.

tar mig till mötet på arbetsförmedlingen med svullna ögon och en utmattad kropp.

och jag hatar min handläggare. jag hatar henne så jävla intensivt. jag hoppas att hon dör. jag hoppas att hon ramlar i alla taggbuskar hon går förbi, jag hoppas att kollektivtrafiken alltid ska krångla för henne, jag hoppas att hon ska puttas utanför det svenska välfärdssystemet och att hon ska bli behandlad såsom hon behandlar mig, jag hoppas att hon dör inombords då, jag gör det, jag vill henne allt ont.

jag hatar henne för att hon skriker "JAG LYSSNAR PÅ DIG" och sen agerar precis tvärtemot. jag hatar henne för att hon säger att jag är en person som inte riktigt vet vad jag vill två sekunder efter att jag har förklarat hela min jävla livsplan för henne. jag hatar henne för att hon vägrar lyssna, vägrar ta mig på allvar.

och jag är så trött. ringer mamma och gråter och det känns precis som förra hösten. förra hösten som jag nästan inte överlevde.

ringer mamma och gråter men jag vågar inte säga som det känns. att jag överlever inte en gång till. jag har inte mer resurser nu. jag har jobbat så jävla hårt och jag kan inte mera nu. jag är färdig. helt färdig.

*

försäkringskassan löser sig iallafall. jag fick felaktig information. jag är inte utförsäkrad. förlåt, det blev lite galet det här.

jaha, okej, jag förlåter väl er då. jag förlåter er såsom jag förlåtit er sjuttitusen gånger tidigare, jag förlåter er jag förlåter er jag har ingen självrespekt kvar jag förlåter er.

*

soc godkänner inte ett medicinkvitto på tusen jävla kronor och jag vill slå ett hål i min vägg.

jag vet inte hur det är tänkt att en ska orka med det här. jag vet inte hur dom tänker att jag ska överleva.

men på nåt sätt är det ändå skönt. jag ringer dom och bråkar och är arg och skickar passivt aggressiva mail. det klaras upp samma dag, jag får mina pengar. ett krig till ända och jag får vinna. för en gångs skull får jag vinna.

*

arbetsförmedlingen skriver upp mig på en värdelös vägledningskurs jag varken behöver (har redan väglett mig själv tack så mycket, har en innestående plats på en universitetsutbildning, det enda jag behöver är att bli friskare) eller kommer orka med. mina aktivitetstimmar höjs från 5 till 18.

mitt långsiktiga mål är att klara av att arbeta halvtid. det är mitt max. det är vad jag kan klara om jag får må ok. och nu höjer dom mig till det, trots protester.

jag tar upp det med min handläggare där. fjortontusen gånger tar jag upp det. att det inte går. att jag inte kommer att orka. att jag kommer att bli dödssjuk igen och jag orkar inte det, klarar inte det, om det händer kommer jag gå och lägga mig och aldrig någonsin igen gå upp, att dom måste göra det successivt. jag försöker förklara, hävda mig, påpekar att jag aldrig någonsin i hela mitt liv har klarat heltid, att jag hade 15-procentig NÄRVARO genom hela gymnasiet, att 50% är ett OERHÖRT optimistiskt mål.

hon svarar att jag är för negativ. att jag är elak mot mig själv. att jag behöver bättre självförtroende.

jag går därifrån och gråter hela vägen hem. stannar på ica och köper frukt eftersom det är det enda jag orkar äta. kassören ser på mig med snälla ögon och önskar mig en bättre fortsättning på dagen och jag vill dö för hen är så snäll med mig och alla andra är så hårda.

*

pratar med min sjukgymnast. min fina sjukgymnast som hela tiden säger att dom inte släpper mig. att dom håller kvar mig på rehabiliteringen så länge det behövs.

jag kommer snart ha gått där i ett år, trots att en egentligen bara får gå där ett halvår. dom har kringgått sina regler eftersom jag behövde förlängd tid. eftersom jag var så skraltig och sjuk att dom var tvungna att lära mig leva alldeles från början, som om jag var nyfödd.

i tre månader fick jag lära mig andas på sjukgymnastiken. det var allt vi gjorde. och i arbetsterapin fick jag lära mig äta.

när jag kom dit åt jag en miniportion om dagen. nu äter jag nästan som en vanlig människa.

och jag kan andas djupa andetag. det har jag inte kunnat på många, många år.

iallafall. jag pratar med min sjukgymnast och hon blir arg på arbetsförmedlingen åt mig. säger att dom är så jävla dumma i huvudet. att vår före detta regering var befängd som gav af rehabiliteringsansvar.

att allt är åt helvete och att hon är ledsen att jag måste göra så mycket onödigt jobb hela tiden. att jag utvecklats så mycket men att det är skört, att dom kan slå sönder det om dom gör som dom gör.

får i uppdrag att ringa försäkringskassan och be fk ringa henne, så hon får förklara min funktionsnivå. att den är låg och skör.

och för kanske tusende gången säger hon att det är mig emot att jag är så kompetent och smart och verbal. att folk tror att jag klarar mer än jag kan.

jag nickar för jag vet att det är sant. men jag är så utled på att höra det. jag är så utled att ingen förstår att jag kan vara smart och funktionsnedsatt på samma gång.

*

det känns som att af inte kommer nöja sig innan dom gjort mig fruktansvärt sjuk igen, och dom fått konkreta bevis på att jag är det.

och det går inte.

jag överlevde det helvetet en gång. men jag kan inte en gång till. jag kan inte börja om från början igen. jag vägrar. jag orkar inte. jag kan inte leva så. kan inte kräla på botten bara för att af ska förstå.

jag vill inte att dom ska slå hål på allt jag kämpat så hårt för, men jag vet inte hur jag ska stoppa dom.

*

tvingas börja i den där helveteskursen.

gråter i kollektivtrafiken varje dag, sover inte, äter knappt alls, orkar ingenting.

på torsdagen vaknar jag och tänker att jag inte vill leva. att jag är redo för att dö nu. vänder mig om och lägger täcket över huvudet och önskar med hela kroppen att jag ska få nåd, att jag ska få dö.

och då tar det stopp.

förra hösten och vintern var jag fruktansvärt deprimerad och suicidal. jag smidde planer, blundade varje gång jag gick över gatan, kunde inte åka över broar, bad till guden jag avsagt mig om att få dö, vaknade varje dag besviken över att inte ha dött i sömnen.

det har varit så jävla, jävla jobbigt att ta mig tillbaka från det. jag var så sjuk på alla sätt förra vintern. och jag har kämpat så hårt för att ta mig tillbaka till livet, för att bli en person igen. det har varit så svårt, och jag kan inte göra det igen. jag kan inte göra en sådan total återhämtning igen. det bara går inte. jag klarar det inte.

om jag hamnar där igen, då kommer jag inte överleva. jag önskar att det inte var så. jag önskar att jag var outtröttlig. jag önskar att jag klarade allt. men jag kommer inte klara det igen, inte så snart efter att ha återhämtat mig någorlunda. det kommer inte gå.

så jag säger gråtande till mig själv att det är nog. nu tar det stopp, nu går jag inte till arbetsförmedlingen mer. kosta vad det kosta vill. jag kan inte gå tillbaka dit när dom på några dagar slagit sönder allt jag jobbat så hårt för och skickat mig tillbaka till tankemönster som tidigare gjort mig suicidal.

det bara går inte.

*

skriver ett mail till arbetsförmedlingen. är arg och hård och rak. hon har inte lyssnat när jag varit respektfull och snäll och formulerat mig med vördnad. så jag är hård och oförlåtande och säger precis som det är. att jag har upplevt henne som respektlös och att hon inte lyssnar. beskriver ingående hur jag mår.

men jag vågar inte skicka det. det låser sig, bara går inte.

torsdagen blir fredag och jag skickar det inte, ringer inte försäkringskassan, gör ingenting.

nästa vecka kommer, det blir måndag och tisdag och onsdag och jag går inte dit, sjukanmäler mig inte, dyker bara inte upp. orkar inte ringa försäkringskassan, orkar inte skicka mailet, orkar ingenting.

tar mig iallafall till rehabiliteringen och det är det viktigaste, men jag gråter på träningscykeln, och jag gråter ner hela min kaffekopp inne hos min arbetsterapeut.

gråter på spårvagnen hem för jag saknar min sjukskrivne psykolog, och är arg på att ingen fixat en ny åt mig, att ingen haft vett nog att förstå att en patient som är sjukskriven för bland annat depression kanske behöver en psykolog, att jag måste dra i det här också och jag orkar bara inte. jag orkar inte föra ett enda krig till. det går inte.

hur mycket ska jag behöva orka, egentligen. jag förstår inte det. jag förstår inte varför det alltid ligger på mig att kämpa och kriga när jag inte ens orkar göra lunch åt mig själv.

jag förstår inte att ingen bara lyssnar när jag säger hur det är, hur jag reagerar. jag sa klart och tydligt till arbetsförmedlingen att tvingar dom mig göra det här kommer jag sluta dyka upp utan att höra av mig, för det är så jag fungerar. jag jobbar på det men det är så jag reagerar när sånt här händer. jag stänger av, stänger ner, orkar ingenting utöver det mest basala.

jag förstår på riktigt inte hur dom inte kan ta mig på allvar. jag är så jävla bra på att beskriva hur det är, skäms inte för något längre, skyltar snarare med att JAG HAR PROBLEM JAG ÄR FUCKED UP JAG ÄR INTE NEUROTYPISK JAG ÄR EXEKUTIVT DYSFUNKTIONELL JAG HAR SVÅRIGHETER!!! och dom tar det aldrig på allvar.

och sen när det händer, när dom tvingar in mig i något som förstör mig, och jag reagerar precis som jag sagt har dom mage att bli arga på mig. dom mailar och hotar om indragen ersättning och jag känner bara att jaha okej vad ska jag göra då. sa jag inte att precis just det här skulle hända. tror ni det är för intet som jag är sjukskriven? tror ni att mitt liv är problemfritt och enkelt och att jag aldrig reagerar dåligt? tror ni inte att jag efter en livstid som mig själv och en förhållandevis lång sjukdomsperiod (snart ett decennium av smärtsjukdom, grattis till mig) förstår mina egna begränsningar, att jag känner mig själv?

hur har dom mage, hur fan vågar dom, höra mig förklara hur det är, säga rakt ut allt jag har problem med, och avfärda det som attitydproblem.

som om jag inte ville jobba, som om inte mitt liv varit enklare om jag bara aldrig blivit sjuk, som om jag haft ett val i något av detta, som om jag hade kunnat bara byta personlighet och kropp och hjärna, tack jag vill inte ha den här den kan inte ta upp varken melatonin eller serotonin ordentligt, vill ha en ny tack, tror dom att det är så det fungerar?

ovanpå allt det förbjuder arbetsförmedlingen min mamma att hjälpa till, dom stämplar henne som kontrollerande, och när jag säger att hon inte gör någonting utöver det jag ber henne om, det jag inte klarar själv, viftar dom bara bort det.

jag är så trött. jag är så jävla jävla trött. jag orkar inte skicka det där mailet, jag orkar inte ringa försäkringskassan, jag orkar inte kriga för att inte behöva göra något jag krigade för att slippa men ändå tvingades in i.

jag orkar inte. jag är så trött. jag är så utmattad och tömd på energi och jag har inga resurser kvar nu. jag orkar inte.

och jag är så helvetes jävla trött på att känna så.

2 kommentarer:

Hanna sa...

Det finns ju ingenting som jag kan säga, men fortsätter kommentera för jag läser. Fucking jävla mördande system.

"oroshjärta" Lotte Fernandez sa...

kärlek ditt håll<3