2014

Januari

På tolvslaget high-fiveade jag och K varandra och sa vi överlevde. Vi gjorde det, vi överlevde om och om igen. Det hade känts otänkbart så många gånger. Fem månader tidigare hade jag hälsat på henne i slutenpsykiatrin, där hon pratade om knivar och jag erkände att jag ville dö, att jag slutligen blivit mer rädd för livet än för döden, att jag kände mig färdig. Så vi highfiveade vår överlevnad och det nya året och jag bestämde mig för att hamna på en bättre plats, bli gladare, men kunde inte tro det. En vecka in i det nya året började jag med antidepressiva och fick ett intyg om heltidssjukskrivning från min dåliga läkare, något min mamma hade bråkat till sig. Läkaren hade sagt att jag vid första suicidala tanke skulle åka till psykakuten, att ens depression kan förvärras dom första veckorna med antidepressiv medicin. Jag skakade mest på huvudet åt det, kunde inte förstå hur jag skulle kunna skilja på mina omedicinerade suicidala tankegångar och det som medicinerna gav. Började i rehabiliteringen på riktigt och värmdes sakta upp av dom. Gick från att vara cynisk och sur med dom till att ge dom en riktig chans att låta dom hjälpa mig. Det var svårt.

Februari

Väntade mest på att få besked från försäkringskassan. Var så satans jävla fattig. Jag fick veta att jag fått en personlighetsstörningsdiagnos av min dåliga jävla läkare och blev oerhört ledsen. Gick ut för första gången på evigheter och låg med någon jag inte under hela kvällen/natten/morgonen efter visste namnet på. Hon glömde sin keps hos mig och jag påmindes om att det fanns ett liv utanför den tjocka svarta sirapen jag levde i.

Mars

Fick ett nekande besked från försäkringskassan, och med det mitt livs första panikångestattack. Jag la mig ner på golvet och skrek att nu dör jag. Allt var bara svart. Jag fick bråka mig till en akuttid med min nya läkare för att skicka in nya, bättre sjukintyg. Grät och grät och grät och grät. Grät så häftigt att jag skrek i telefonen till mamma, grät så mycket att jag inte kunde andas hos min socionom. Men bara några dagar senare vaknade jag av mig själv klockan nio på morgonen, efter en natt med relativt god sömn. Jag gick upp och diskade och så kände jag: nu har jag överlevt. Jag kommer inte att dö. Jag har överlevt. Och då slutade jag blunda varje gång jag gick över vägen. Jag började försöka svara min egen röst som skrikit dö då din jävla hora oavbrutet i flera månader, svara att men jag vill ju inte dö. Det är det tyngsta arbete jag någonsin gjort. Jag tatuerade mig den åttonde mars, ett venustecken på armen. Jag fick till slut mina pengar från försäkringskassan, och var officiellt en siffra i statistiken över sjukskrivna. Min psykolog berättade att hon ville remittera mig för utredning för autism.

April

Mitt rehabteam bestämde att jag inte kunde vara kvar hos min läkare, att jag skulle byta vårdcentral, hitta något värdigt. Dom slöt upp bakom mig, var arga å mina vägnar, och bekräftade att jag hade rätt i att han behandlade mig mycket illa. Hade rehabmöte och min handläggare på försäkringskassan visade sig vara vettig. Jag och Sibylla bestämde oss för att inte bo tillsammans längre, jag och S bestämde oss för att söka lägenheter tillsammans.

Maj

Försäkringskassan och rehabiliteringen bestämde att jag inte skulle följa med min familj till australien för att fira mina farföräldrars sextionde bröllopsdag. Jag förstod beslutet men var ledsen över att alltid missa allting, att alltid vara den som går hem först, alltid vara den sjuka. Min syster ringde och berättade att hon är gravid. Låg med en bekant några gånger och det blev ett jävla rabalder, så slutade med det ganska fort. Var till en specialist och fick till slut min fibromyalgi-diagnos. Fick också veta att jag hade extrem brist på d-vitamin och b12 och började få sprutor som behandling för det.

Juni

Jag och S gick på lägenhetsvisningar men fick ingenting. Jag började så smått rensa ur mitt rum, slängde och förberedde mig för att flytta och kände frid med det. Min mamma gifte sig och det var 6 grader varmt och regn trots att det var slutet av juni. Jag kämpade fortfarande med suicidala tankegångar och vågade inte berätta det för någon.

Juli

Var i Örebro med mina vänner ett tag. Det var ett skönt avbrott från mitt vanliga liv. En av dagarna när jag var där ringde S och sa att vi fått en lägenhet, ett förstahandskontrakt på en trea. Jublade och nästan-grät och skrev kontrakt. Började packa på allvar. Jag berättade för min psykolog att jag tidigare under året haft svåra suicidala tankar och handlingar, och vågade sen berätta det för S. Träffade Victor på en bar, Victor som grävde grävde grävde i mig och jag gick därifrån med bara ledsamhet och tänkte att vår vänskap nog var över, att jag inte orkade mer. Han började drömma att jag tog livet av mig, för mina ögon hade varit så mörka och ledsna.

Augusti

Flyttade första augusti. Gick och drack öl med en gammal kollega och sen började vi ligga med varandra. Satt utanför WoW och hängde med kompisar, började känna mig mer levande. Sprang in i Victor på second longstreet och vi pratade i tre timmar och det kändes alldeles som vanligt igen. Innan vi gick drog jag honom till mig och viskade jag kommer alltid, alltid tycka så jävla mycket om dig. Fick träffa Frida för första gången på alldeles för många år, fina Frida som hållit fast vid mig även när jag försvunnit. Trivdes så jävla bra med att bo med S. Victor ville ta mig med till en festival men jag sa nej, och han ringde kl 6 på morgonen därifrån. Jag svarade inte.

September

Vi skaffade en katt som är svart som natten. Hade svår valångest. På själva dagen V hade jag så mycket ångest att jag inte kunde andas. Var tvungen att prata om zombieapokalypsen och att vi skulle dö fort för att avleda tankarna. Röstade på vänsterpartiet i alla tre val, och ja i folkomröstningen om trängselskatt. Höll andan hela valvakan och visste inte vad jag skulle känna. Fortsatte träffa min gamla kollega och det var helt okej. Sista september var jag på möte på arbetsförmedlingen och trodde i min enfald att det skulle bli bra. Det blev det inte.

Oktober

Kollegan kommenterade att jag alltid var sur när jag var där, att jag verkade vilja därifrån. Han hade rätt i det och vi slutade träffas. Jag fick felaktigt besked från försäkringskassan och reagerade starkt. Bestämde mig för att i mitt liv kunde jag aldrig bli glad. Att jag inte hade något mål om glädje. Att jag bara ville trivas. Jag och Victor hängde och det kändes som att vi äntligen kommit till en plats där vi kunde vara vänner. Riktiga jävla vänner som inte kysser varandra hejdå varje gång dom ses. Fick helt enkelt för mig en massa grejer som visade sig inte vara sanna. Tvingades in i en vidrig vägledningskurs.

November

Problem med arbetsförmedlingen. Orkar inte riktigt skriva om det, men en torsdag vaknade jag och tänkte att jag ville dö och då tog det stopp. Både arbetsförmedlingen och försäkringskassan tyckte att jag var fjantig och jobbig och alldeles för skör och jag undrade om dom inte fattade att jag är sjuk på riktigt. Efter att jag blev utskriven ur arbetsförmedlingen började allt kännas lättare. Träffade Victor som sa du känns som min familj. Jag längtade närmare honom och bad honom följa med mig hem, vilket han också gjorde. Det var befriande. Fyllde år och solen sken och jag kände riktig genuin glädje. Kände glädje över att vara just mig själv. Kände glädje över mitt liv, kände mig stark och fin och bra. Tatuerade in min gosedjurspanda som flyger med ballonger på låret.

December

Bestämde mig för att börja säga ja till allt och aktivt försöka ha kul. Lyckades med det. Träffade Victor en eller två gånger i veckan, hängde med hans familj som sa att dom saknat mig, att det kändes som om ordningen var återställd när jag var med. Rehabiliteringen började avslutas på riktigt, med socionomen som bytt arbete och jag som blev flyttad från rehabpatient till enskild patient. Försökte komma på vad jag ska göra sen. Victor sa att han var kär i mig. En vecka senare drack vi öl och jag sa elaka hårda saker och allting kändes tungt, som om vi aldrig kommer lösa det här, som om vi alltid kommer vara ojämna. I efterhand förstod jag att vi behöver det där, att vi behöver reda ut saker, prata om det som skaver. Firade jul, först hos min höggravida syster och sen hos mamma. Det var ganska lugnt men jag kände mig, som alltid, som den felande länken, den som inte passar in med sitt blåa hår och oanständige leverne. Mamma sa hårda elaka ord. K fastslog två saker: att jag och victor hade hittat ett lugn i varandra, och att jag inte sagt nej till en enda grej under hela månaden. Jag kände mig glad. Gick på jul på liseberg med Victor och hans familj och Victor refererade till sig själv som min kille. Hans syster kommenterade att det kändes fint och normalt att se oss tillsammans. Jag och S målade om det sista rummet i lägenheten.

Allt som allt ett fruktansvärt men också väldigt bra år. Jag trodde inte att jag skulle leva nu. Men det gör jag. Jag lever, och jag har det till och med ganska bra.

Jag har återfått min stora kärlek. Jag har flyttat in med min bästa vän i världen och känner glädje och frid. Jag har roligt och umgås med människor igen. Jag är mer människa än patient. Och jag har börjat trappa ner på mina antidepressiva, ett första steg i att sluta med dom. Jag har aldrig, aldrig mått såhär bra i min fysiska sjukdom. Inte på nio år har jag varit såhär smärtfri och stark.

Jag känner frid inombords. 2015 blir jag någons moster. Jag ska tatuera mig mer, lägga till ett efternamn, börja spela fiol och tennis igen. Jag ska fortsätta träna så att jag fortsätter vara såhär smärtfri. Jag ska fortsätta arbeta på att vara en bra vän och ta igen allt jag missat. Jag ska låta det som händer hända. Jag ska avsluta min sjukskrivning.

Men jag ska inte vara avgrundsdjupt deprimerad. Jag tänker inte låta det hända. Jag vill att 2015 blir det första året i mitt liv där jag inte dras ner. Jag tänker försöka ha det bra.

Tack för i år. Vi har alla överlevt. Och det är fan i mig en bragd.