och så kommer det

vi ligger i hans säng och han är distansierad och borta i tanken och jag hinner tänka åh nej inte än snälla snälla inte än precis innan han andas in och

jag måste säga en sak. tror jag. jag tycker om dig så jävla mycket verkligen. 

jag tycker om dig så jävla mycket också victor. 

mm... det känns liksom. som att när jag är med dig är jag helt närvarande. huvudet existerar ingen annan stans än precis i stunden.

jag vet vad du menar. det känns som... liv, typ? som att.. precis just nu lever jag och jag tänker inte efter.

så pratar vi, fram och tillbaka du är så jävla fin och så tar han sats med andetaget igen och

jag tror.. att jag är kär i dig igen. jag tänker liksom på dig hela tiden och längtar alltid efter dig. jag lovade niclas att jag inte skulle säga nåt till dig än, att jag inte skulle rusa in i nåt, men jag blev liksom blockerad av det. var tvungen att säga det.


jag tar hans kinder i mina händer och viskar att jag är kär i honom också, så klart är jag kär i honom också

och det är som explosioner inuti men framför allt känner jag mig lugn och trygg och hemma. det finns inget desperat i oss längre, ingenting i våra rörelser med varandra skriker efter uppmärksamhet och bekräftelse av fel sort.

det känns bara lugnt och stillsamt och samtidigt känns det så mycket, överallt, det känns ohämmat och rent och

kan liksom inte sätta ord på det ordentligt. det är explosioner vrål kyssas överallt!!!! samtidigt som det är lugnt stillsamt tryggt enkelt hålla handen i hans föräldrars kök.

när han säger jag borde inte rusa svarar jag du rusar inte men det är ju liksom. vi. du och jag. kan inte sätta ord på vad jag menar men han nickar ändå och allting är så stort men ändå så litet.

när vi skiljs åt dagen efter säger han att han tycker om mig lika mycket idag som igår