om att victor igår kallade mig sin livspartner

jag tycker att det är jobbigt och skamfyllt att jag undermedvetet medvetet övermedvetet tänker på framtiden och tänker in honom där: funderar på var vi ska bo, hur det kommer vara, vilka problem som skulle komma, om vi vill resa och flytta från landet flytta till en annan stad tillbaka till den här. jag skäms och skyddar mig med negativitet och kanske-ord: det kan ju vara så att det här bara är en grej vi behöver få ur våra system, när han har händerna om mina kinder och viskar att han älskar mig känns det ju inte så men det kan ju vara så, att vi inte är på riktigt, att det brinner upp om en månad

vi säger att vi är typ ihop att vi är ihop att vi är tillsammans och jag fortsätter hålla upp en sköld mot mina vänner: säger ja men vi är väl typ ihop, det är inte så viktigt, jag vet inte och dom suckar skrattar säger men herregud ni är ihop 

jag är skamfylld och trevande och vågar inte vara hoppfull, vågar inte räkna med att det kan gå bra den här gången, vågar knappt snudda vid tanken

och han: så jävla modig. pratar och tänker och funderar på framtiden och hela tiden finns jag med i den. vi kommer ju flytta till andra sidan jorden någon gång, eller hur? och ibland längtar jag så mycket till när vi bor tillsammans och en gång när vi ligger och den sista kondomen går sönder halv-skämtar han äsch vi kan väl satsa på att få ett barn? förr eller senare kommer vi ju få ett och framför allt jag vill förhålla mig till dig och oss på ett bra sätt, jag är så mån om att vår relation ska vara hållbar och fin, jag vill ta ansvar för det

och bit för bit så släpper jag taget om det hårda ledsna svåra, låter mig vaggas in i oss, låter mig se oss som självklara som hållbara som något värt att arbeta för,
jag släpper taget, släpper taget, släpper taget.