psykolog

strax innan jul tar jag till sist tag i det: ringer min vårdcentral och bokar en tid med en psykolog. jag har inte haft en sen min förra blev sjukskriven för ett halvår sen och jag behöver bearbeta, behöver komma vidare, behöver få prata om mina suicidala beteendemönster och hur skadad jag blivit av vården. behöver bara det. så jag uppbådar energi i en vecka, alla vård-samtal är fortfarande så jobbiga, jag får andnöd av att tänka på telefonsamtal med överarbetade distriktssköterskor som inte orkar vilja mig väl.

det tar så mycket ork, men till slut ringer jag och bokar tid och den 20e januari är det dags och det blir.. för jävligt.

alltså för jävligt på ett sätt jag inte kan motivera, inte förstå. andra oförätter som gjorts mot mig av läkare, sjukgymnaster och sjuksköterskor har jag på ett logiskt plan ändå kunnat förstå. har kunnat fatta att jag ÄR ett jobbigt fall, en jobbig patient, att dom inte vetat vad dom ska göra med mig. jag kommer aldrig förlåta dom, kommer aldrig tvinga mig se deras mänsklighet, men på ett logiskt plan kan jag förstå det.

men den här psykologen. jag kan inte förstå henne. efter att samtalet var över satte jag mig på en bänk och grät för jag blev rädd att jag hallucinerat fram allt hon sa för det var helt jävla beyond rimlighet.

när jag gråtande berättade att jag planerade mitt självmord, att det skrek inom mig hela tiden att jag skulle dö dö dö jävla hora bara dö, att jag blundade varje gång jag gick över vägen i flera månaders tid, när jag gråtande berättar det avbryter hon mig med ett leende och:

så vad jobbar din mamma med?

inget svar, inget bekräftande att hon hört vad jag sagt, att hon tagit in att jag på riktigt var nära att dö. bara vad jobbar din mamma med? och ett leende. ett jävla leende.

det blir en maktkamp, hela samtalet en maktkamp. jag som försöker lyfta fram att jag har psykiska problem och alltid, alltid haft det, att det är på riktigt jävla allvar, att jag när jag var tio skrek till mina föräldrar att jag önskade att jag aldrig existerat, och att jag aldrig fått riktig hjälp för det. hon som förminskar förminskar förminskar: du behöver nog bara måla en tavla eller något samtidigt som hon framställer hur FERUKTANSVÄRT instabil jag är och hur JOBBIGT det måste vara för min OERHÖRT STABILA OCH ORDNADE omgivning att ha mig i sina liv

hon säger liksom att det måste vara jobbigt för min rumskompis att bo med mig eftersom hon är så jävla lyckad och jag är ju som [jag] är

och i nästa mening pekar hon på hur orimligt det är att jag är sjukskriven för mina problem är ju inte verkliga, det är bara att jag är en uttråkad medelklassunge som tagit avstånd från mina akademiska medelklassföräldrar genom att misslyckas fatalt i livet som revolt.

blir så fruktansvärt känslomässigt utmattad av det. och tanken som varje gång sköljer in som en våg över mig: det är mig det är fel på. det är jag som inte vill ha hjälp, jag som är för dålig och petig och hård för att ta till mig vård, jag som inte förtjänar bättre.

den är så tung att bära. även om jag vet att det inte är sant så finns den ju där och skaver och tar över mig och jag sätter mig ner på en bänk och gråter och andas och men det här kan ju inte ha hänt. det här är beyond. jag måste ha hallucinerat det. skammen och självhatet men framför allt JAG ÄR SÅ TRÖTT! JAG ÄR SÅ JÄVLA JÄVLA TRÖTT!!! jag ORKAR INTE slå mig fram i vården längre. jag ORKAR INTE. jag är HELT SLUT HELT UTLED på detta, att det alltid ska vara ett krig, att alltid behöva KÄMPA så mycket. jag är inte motiverad för att göra det. jag är deprimerad och omotiverad och trött och skadad av vården och liksom.

kan det inte en enda gång få gå enkelt. kan jag inte en enda gång få hitta rätt, utan att ringa runt till hela västra götalands olika vårdinrättningar, utan att göra min telefonfobi än värre efter alla som suckar ljudligt när dom hör att det är jag, utan att skapa större sår som jag måste gå till psykologer för.

jag har liksom arbetat så jävla mycket med mig själv inför det här psykologsamtalet. har varit nervös och livrädd och intalat mig att det kommer gå bra att vården inte vill mig illa att det finns människor som vill hjälpa mig vidare att det kommer gå bra kommer gå bra kommer gå bra. och så blir det ett sånt jävla platt fall och jag faller inte ner i djupa djupa hål längre, försöker släppa det, är så jävla härdad, men framför allt är jag bara trött. jag är helt jävla utmattad av detta. jag orkar inte. jag orkar inte hitta en annan psykolog för jag vet inte var jag ska vända mig. det finns ingen, finns ingenting.

och någon på internet beklagar sig över en i dens närhet som inte vill söka sig till vården för sin ångest och jag svarar att det faktiskt ofta är enklare att försöka vårda sig själv. för vården vill inte ha oss. vården vill ha dig, du som är ledsen över 1 konkret sak, du som har 1 infektion. vården vill inte ha oss som var tio år gamla och skrek att vi inte ville leva. vården vill inte ha oss med journaler längre än doktorsavhandlingar. vården vill inte ha oss som har flera olika diagnoser. vi är för krångliga, för jobbiga, för komplicerade.

och för barn som tänkt ni hatar mig och vill att jag ska dö hela livet är det lättare att vårda sig själv än att komma till vården och få veta att dom faktiskt vill det. eller att dom åtminstone inte bryr sig om om vi överlever.

jag fattar att det är jobbigt att inse som utomstående. att det är såhär det fungerar. men det gör det. jag har aldrig, aldrig fått hjälp för mina psykiska problem och när jag försöker är det till ingen nytta.

när jag säger att jag ville dö så intensivt att jag gick ut i tungt trafikerade vägar med ögonen slutna svarar vården med att le.