minnesanteckning

det är lördag och jag går upp klockan 9, har inte varit ute dagen innan och trots att det berodde på en gigantisk trötthet känns det inte som något annat än självvalt (att ha stannat hemma alltså), äter frukost framför en tv-serie, dricker mitt kaffe långsamt. det är sol och flera plusgrader utomhus och jag:

klär på mig och går ut och går. runt runt i mitt område, kringelkrokar mig fram, går omvägar, försöker sträcka på ryggen (har alltid haft en så satans dålig hållning men dom senaste åren har fått mig att kröka på ryggen som en gammal gumma). i flera timmar går jag.

det är knappt jobbigt. det är jobbigt på ett sätt som jag bedömer som vanligt, inte som sjukt och svagt, inte som min vanliga kropp. det går bra. jag känner mig  typ.. härlig och fräsch? som att livet går att leva.

jag vet att det är pluttigt och litet men jag gör inte sånt här. varje dag sitter jag bara inomhus, jag går på promenader och skit med victor för att han drar med mig, går och tränar på rehabiliteringen för om jag inte dyker upp får jag en straffavgift. men jag tar inga initiativ. hur mycket jag än försöker så går det inte. framför allt inte på förmiddagen.

men den här förmiddagen går det. när jag kommer hem är jag för rastlös för att sitta still, hoppar upp och diskar, pratar med min rumskompis som säger om jag inte kände dig så bra skulle jag säga att du typ...är pepp på livet... och jag bokstavligen studsar fram och tillbaka ja jag vet!!! vem är jag!! tänk om dom friskskriver mig från depressionen snart!

det känns liksom inte out of reach. det känns som att någon gång kommer dom göra det. någon dag om inte alltför lång tid kommer dom säga: nu är du inte deprimerad längre. nu fungerar din hjärnkemi som den ska. och jag ska svara att jag vet jag vet, för livet känns inte längre som ett svart hål.

jag trodde ärligt talat att jag alltid, alltid skulle vara deprimerad. för det känns som att jag alltid, alltid varit det. i varierande grad. det känns som att jag alltid haft en grundkänsla som varit ledsen, att jag tagit avstickare till glad och exalterad, men grunden har alltid varit ledsen. jag vet inte om det är sant, men det är så det känns. (och dessutom har jag tydliga minnen av att skrika ni hatar mig och vill att jag ska dö som barn och det känns ju inte super-odeprimerat).

och jag är fortfarande inte frisk från det. majoriteten av min tid nu känner jag fortfarande att livet är överväldigande meningslöst, ofta känns det fortfarande som att det bara finns svärtma svärtma svärtma.

men jag ser ljuset i en tunnel jag trodde var evig. jag lär mig sakta, sakta att andas igen och det går fan framåt.

min rumskompis esset säger det är du väl verkligen värd. jag håller med.

jag är så jävla, jävla värd det här. ibland känner jag livsglädje. och jag är så jävla värd det.

för ett år sen var jag djupt och långt nere i ett hål jag inte kunde ta mig ur. och nu har livet återvänt till mig.

fy fan vad jag har kämpat. fy fan vad jag är bra.