Jag mår ju bättre nu än jag gjorde för ett halvår sen, för ett år sen, för två år sen. Jag vet det. Det går framåt, jag ler mer, solen letar sig in i min kropp på ett annat sätt än den gjort på mycket länge.
Men jag är så trött. Jag är så fruktansvärt, fruktansvärt trött.
Det finns ingen kamp kvar i mig. Minsta lilla motstånd och jag ger upp. Det är ett dåligt drag när ens liv består av så mycket försäkringskassa och sjukvård och soc. För en måste kämpa. Hela, hela tiden. En måste ringa sjuhundra samtal, vara arg och ledsen och böna och be. En måste hävda sig, jämt, jo min kroniska depression....är kvar...ja.... Hävda sin rätt till inkomst när dom utan förklaring sänker den med tretusen (!!!!) kronor. Hävda sin rätt till att inte bli övervakad.
I måndags grät jag hos min psykolog. Sa att jag inte orkar längre, att det här segar ner mitt tillfrisknande. Hela den här vårdapparaten gör mig aktivt sjukare. Jag hinner aldrig fokusera på att försöka må bättre, för det är alltid något telefonsamtal som ska ringas, alltid någon strid som måste tas. Och jag har ingen mer strid i mig. Jag känner mig så jävla färdig med det.
Dom senaste åren har varit fyllda av så mycket strid. Strid för att få vård, strid för att få sjukskrivas, strid för att få antidepressiva, strid för att sluta vilja dö, strid med socialen, strid med allt. Allt. Och jag är så trött. Jag är så trött. Jag är så trött.
Dom erbjuder en ingenting. Inte ett jävla skit. En måste skaffa sig allting själv. Hävda sin rätt till vård.
Det är så utmattande och jag orkar inte. Jag ger upp nu. Hela tiden. Jag laddar inför telefonsamtal i tre dagar, skakar mig igenom min telefonfobi (tack för den vården!! den behövde jag verkligen), och sen svarar dom inte och dom ringer inte upp och då ger jag upp. Sen börjar dom jaga mig, ringer mig sjutusen gånger och jag svarar inte eftersom jag behöver förbereda ångest-kroppen på telefonsamtal, och dom SUCKAR och tycker att jag är OMÖJLIG och jag förstår dom, jag gör det, jag vet att jag är svår att ha att göra med för dom, men jag vet inte vad jag ska göra. Dom frågar ju aldrig varför. Jag gråter av panik i telefonen och dom ignorerar det, erbjuder mig ingenting. Dom bara suckar, för mina problem går ut över dom, och så tycker dom att jag är hemsk bara därför.
Och jag vet att det är så det "bara är". Att en måste kämpa sig till vård. Jämt och ständigt bara kämpa sig till det. Men det är så satans jävla skevt att det "bara är" så.
Jag har flera diagnoser och ingen, ingen funderar på hur dom kan göra livet lättare för mig. Allting är bara byråkrati, allting är bara en kamp, och jag är utmattad och ger upp hela tiden.
3 kommentarer:
Jag jobbar inom det område som motarbetar dig. Jag ville bara skriva att du får mig att vilja bli bättre på mitt jobb. En som lyssnar, en som faktisk bryr sig. Ville bara skriva det. Att för mig gör du skillnad även om du inte borde behöva göra det.
Tack Jenny. Det betyder mycket för mig, och för dina klienter också. Jag har haft några handläggare och andra byråkratipersoner som verkligen, verkligen velat mig väl, som varit förstående och snälla och där jag känt att dom vet om att dom arbetar för att jag ska ha ett så drägligt liv som möjligt. Det gör väldigt, väldigt stor skillnad. Jag vet ju att systemet motarbetar mig och inte vill mig väl, så när någon från den sidan visar välvilja är det som... jag vet inte, men det är befriande. Det går att slappna av i det.
Sen så är det ju också så att nu när jag inte mår lika akut-dåligt längre har jag fått enorm sympati för er som jobbar på soc, af och fk. Jag fattar ju liksom att det inte är för inte att typ 8 av 10 handläggare jag haft varit runt trettio, och sen slutat ganska snabbt. Det är ett system som äter upp en inifrån, som äter upp ALLA inifrån, och ska man arbeta där en längre tid verkar det krävas att man lägger ifrån sig sitt hjärta och sin välvilja (dom två handläggare jag haft som var runt 50 var båda helt fruktansvärt vidriga, på en helt annan nivå än dom runt trettio). Det måste vara otroligt hjärtskärande och hemskt att bry sig om sina klienter och vilja göra så mycket, men ha ett så stelbent och frankly dåligt regelverk bakom sig. Min handläggare på fk har liksom bent over backwards för mig, fixat och trixat för att komma runt regler som är omänskliga (speciellt för en som är psykiskt sjuk). Och det är ju jättejättejättefint av henne, men måste tära så fruktansvärt mycket.
Bara så du vet liksom. Alla sjukskrivna jag någonsin träffat fullkomligt HATAR fk och af. Men vi hatar inte er som jobbar där, och det betyder så fruktansvärt, fruktansvärt mycket när vi märker att ni har vår rygg.
Tack för det du gör, hoppas att det inte sliter sönder dig. För vi behöver dig.
<3
Skicka en kommentar