305

Ibland kanske man är på en fest där en som man hånglat med tidigare också är, ett gammalt hångel från det som känns som ett annat liv, det innan honom, innan oss, jag vet att det har funnits, jag kommer ihåg det, men nu känns det så otänkbart att jag har levt utan honom,

hursomhelst, man är på den festen och det gamla hånglet är väl ganska trevligt och man pratar och han säger nåt om att man inte kan vara så kär som jag är efter så lång tid, man blir kompisar till slut, han är otrogen mot dig, jag är helt säker, och jag säger nej, nej, det kommer aldrig hända, vi är så jävla kära, och vadå man kan väl visst vara kär längre än typ ett halvår? inte nykär kanske men kär: ja, självklart. och han kommer aldrig aldrig att skada mig så mycket, det går inte, han har ett för fint hjärta för det

och man pratar lite till och han säger nåt om att han datear en tjej och har gjort så ett bra tag och att hon är så jävla jobbig och vill ha en label på vad vi är men han vet inte vad han vill, vill bara ha kul ju och jag svarar att man måstemåste vara uppriktigt för man måste tänka på andra människor också, man måste prata och vara ärlig, det lönar sig faktiskt,

sånt säger man och sen helt plötsligt när man står och väljer låt vid datorn och pratar lite med någon bekant dras man in i ett rum:

ett mörkt, tomt rum och läppar mot halsen och:
-lägg av, sluta, jag vill inte
- jo, jag vet att du vill, du är så nära, du är så fin, jag älskar dig...

och man säger lägg av, det kommer inte hända, det kommer aldrig hända, kan du bara släppa mig snälla men han släpper inte utan drar mig närmare och kysser mig på halsen, bröstet och handen som inte håller fast mig glider ner längs min ryggrad och ner mot ryggslute och sen längre ner än så och det gör så

jävla ont
aldrig har en smekning gjort så ont och jag säger

men sluta, kan du sluta jag vill verkligen inte, jag menar allvar, jag kommer aldrig någonsin vara otrogen mot min pojkvän kan du snälla släppa mig

men han släpper ändå inte så jag hittar krafter jag egentligen inte har och bänder lös ena armen och slår honom hårt, hårt på axeln och

på något sätt tar jag mig ut ur det rummet, bort från faran och går till mina fina, fina vänner och berättar vad som hänt och dom bara stirrar och kramar mig och säger

han är så jävla äcklig, vilken jävla slusk, fy fan

och det gör så jävla ont,
mer ont än jag kan säga för det finns så mycket som jag inte kan säga,
inte ens i den här bloggen kan jag säga det.

Och det gör så jävla ont.