tisdag 7 september 2010

316

och plötsligt vet jag inte vad som händer och går in på toaletten och huvudet mellan knäna och tårar mot det ganska bruna golvet och jag går in i köket och är du ledsen? och

ja, JA jag är ledsen för jag ORKAR inte. jag ORKAR inte. jag borde gå på klassfesten ikväll för annars får jag inga kompisar men jag ORKAR inte. jag orkar inte vara snäll och jag orkar inte gå för jag har inte läst färdigt boken och jag är så trött jag orkar inte gå! jag orkar ingenting. jag gör allt, allt på ren vilja för jag har ingenting i min kropp som heter ork, det finns inte, fattar du det finns inte. och jag vet inte hur det här ska gå till för om jag inte klarar det här så får jag ingen chans. antingen så klarar jag det eller så klarar jag det inte och klarar jag det inte är jag helt jävla körd. klarar jag det inte så får jag aldrig nån examen och FAN hur ska livet gå till?

- det kommer gå, det kommer gå bra.
- men hur? HUR vet du det? hur ska det gå till?
- det kommer gå bra, jag känner det

- men fan, näe, det kan man inte veta. det går inte att veta. för det har inte ens gått en vecka och min kropp dör redan och jag borde gå på alla jävla happenings men jag orkar inte och jag kommer inte få några kompisar och jag vill inte ha det så men jag orkar inte.

och jag hulkar och allt känns så förbannat hopplöst för jag är så ensam. jag är så jävla ensam.

det spelar ingen roll att jag har världens finaste pojkvän och världens finaste vänner, jag är så jävla ensam. inte jämt och hela tiden men i det här. jag är ensam om min kropp, det är bara jag som bär det här. det är bara min uppgift att försöka orka och ingen, ingen fattar hur mycket det krävs av mig. ingen förstår att jag hur mycket jag kämpar för att klara dom mest basala saker. res dig ur sängen, borsta tänderna, gör frukost, gå till bussen. du orkar, du orkar, du måste orka. det ständiga mantrat i huvet. du orkar, du orkar, du måste orka.

och jag vet att jag inte är ensam om att ha en sjukdom, jag vet att jag mår mycket bättre än tusen andra personer men det hjälper inte mig. för jag orkar inte ändå. jag orkar inte 100% men det finns inget alternativ. jag går på universitetet och då finns det inget alternativ. 100% eller 0%. och vem fan skulle vilja sjukskriva mig i det här landet, under den här regeringen, där läkare ombeds att söka jobb på samhall eftersom dom skulle behöva 25% sjukersättning. vem fan skulle kolla på mig och säga ja, just dig vill vi ge en chans att klara det här när den chansen inte ens finns?

- dag för dag. ta det tag för dag.
- jag vet, men det räcker inte. hela livet är en ständig oro för hur jag ska klara allt när jag inte ens klarade av gymnasiet. och nu måste jag. jag har inga chanser.

och det är så jävla konstigt att man får kurslitteratur på talbok om man har dyslexi, hiss om man är rörelsehindrad, språkhjälp om man inte har svenska som förstaspråk och tusen andra chanser, men det finns ingen hjälp om man har en svår, obotlig sjukdom som förstör hela jävla livet. det finns inga chanser. jag har bara det här. jag får ingen studievägledare som ber mig om att gå ner i tid. det finns inga 50%, inga 75%. det är: klara dig eller inte. allt eller inget. det är: klarar du dig inte, ta studieuppehåll, kryp till försäkringskassan. det är: vi vet att det är svårt men du har inget val.

och det har bara gått en vecka och jag ligger redan i sängen och grinar för jag vet inte hur jag ska orka ta mig till föreläsningen som börjar klockan tio.

hur fan i helvete ska det här gå till?

3 kommentarer:

madde. sa...

och jag förstår dig så jävla väl. För när man har samma känslor själv, när man själv suttit på toaletten och känt tårarna rinna och rösten i huvudet som skriker "JAG ORKAR JU FÖRFAN INTE", när det inte finns några 75% utan bara 100.. Jag känner igen mig så himla mycket. men fast det gör så jävla ont i hjärtat och överallt så måste man fortsätta på 100%. man får inte låta helvetet vinna.

Frida sa...

åh hjärtat. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig. Fan också. Fast det kommer gå, det kommer kanske vara jävligt men du kommer klara det för du klarar allt.

Cicci sa...

åh. jag är så rädd för att vara där, och jag är också där snart. när det inte är gymnasie där man har en lärare som förstår och jag har redan läst massa poäng för jag går på ett knasigt program med mycket poäng i ettan och man kan vara ledig när man inte orkar, när det gör så jävla ont. jag är så rädd för högskolan där det är 100% eller 0 och jag vet inte hur jag ska orka jobba 100% efter heller och jag är rädd rädd rädd.

Men du verkar så stark ändå som orkar. och det hjälper antagligen inte att veta att vi är flera med knaskropp och så och jag tycker du verkar så stark som sagt.

Styrkekramar