319

pappa mailar om lägenheter och hur har du det och jag

svarar inte,
svarar inte,
svarar inte och

jag ringer mamma bara för att fråga om recept och hon pratar lite om att gå i skogen och jag hummar och hon frågar ingenting och jag säger ingenting och sen lägger vi på efter tvåochenhalvminuters samtal och sen pratar vi ingenting på två veckor och

min syster mailar mig och jag svarar men orkar inte svara på hennes svar och

ingenting duger för jag blir ledsen när jag tänker på att mamma inte bryr sig alls (hon har fan inte ens frågat om jag trivs i skolan, ingen jävla ting, medan hans mamma ringde mig och frågade om skola klassen litteraturen, lyssnar trots att hon inte riktigt förstår mina långa utläggningar om alla perspektiv och min mamma som

kan sånt, är akademiker hon bryr sig fan inte alls och häromdagen funderade jag över om jag verkligen vill universitetet för bara mig eller om jag vill universitetet för att kunna visa, göra stolt, bräcka (samfak är fan så mycket svårare än fucking lingvistik/pedagogik, låtsas vi härmed), hon frågar ingenting och frågar hon är det bara för att säga jaja men du vet din syster... och

hans mamma hon ringer och lyssnar och säger att hon är stolt och jag fattar
inte
vad hon har att vara stolt över i mig men hon är stolt

men samtidigt som jag blir ledsen på mamma orkar jag ju inte svara pappa och syster för jag tänker bara att

snälla låt mig vara, bara några veckor låt mig slippa tänka på er, slippa ha er på mitt samvete, snälla bara låt mig leva i den här bubblan,

låt mig slippa undan er och

nej,
ingenting duger och jag är så jävla arg/besviken/uppgiven på min familj för

vi kämpar inte. Inte ett dugg. Vi bara hör av oss för samvetets skull. Och jag är inte bättre, vi förstör varandra hela tiden, vi gör det tillsammans och alla har lika stor del (fast mamma har störst kanske, motsägelser motsägelser) och vi tycker inte om varandra,
vi gör inte det.

Och jag grät när det var kaos i hans familj,
grät inte för att dom är en sån trygghet för mig, grät inte för hans skull, grät inte för någon annans skull än min för

han gick till sin mamma och grät, grät, grät, lätt henne hålla om honom och han kramade sina systrar och dom pratade, diskuterade, sa

vi måste lösa det här och

jag gick iväg och grät för min egen skull för vi har aldrig sagt så, knappt ens önskat det för vi orkar inte engagera oss för varandra för

vi gillar ju oss inte. Vi passar inte. Hade vi inte tvingats samman av jävla blodsband och träffats alla fyra någon gång hade vi inte ens sett varandra i ögonen och uttalat artighetsfraser,

vi kommer aldrig lösa det här för vi vill inte. Det finns ingen kämparglöd det finns bara uppgivenhet och jag

vill bara
bara
bara
få släppa taget, få springa iväg och aldrig se tillbaka men

Nä jag skriver inte mer om det här nu ett tag. Det är bara same old, same old och det leder ingenvart att vältra mig i självömkan om att vi inte kämpar, det leder precis lika kort som att bara gå runt i samma gamla ring och känna hur familjeskon klämmer, det ger mig väl ingenting att ignorera allting heller men

jag orkar inte vara ledsen över det och den enda lösningen jag kan se på det är att trycka undan, och

säg snälla inte "ta upp det! lös det! prata!" för:
jag har provat. jag har redan provat. det fanns en tid när jag ännu inte insett vidden av det (hur man nu inte kan göra det efter ett helt kort liv av slag, porslin mot väggar och ord som gräver sig in in in i hjärtat, hjärnan, den abstrakta själen) och försökte lösa, medla, ställa allt till rätta. det var samma år som jag satt med kniven mot hjärtat och grät, grät, grät säkert fyra nätter i veckan och hatade mig själv för att jag inte vågade trycka till. det var samma år som jag skickade förlåt jag orkar inte längre. jag älskar dig så mycket, tack för att du har hållit mig vid liv. till min bästa vän. det var samma år som jag insåg att jag inte ens var värd en enkel, kort död utan var tvungen att tvinga mig dit och magrade så till den milda grad att den minsta jeansstorleken i slim fit satt baggy på mig, det var samma år som jag längtade till en sjuksäng och doktorer som skulle säga tyvärr, vi kan inte göra mer nu, hennes hjärta orkar inte mer. det var samma år som jag skrev var jag ville begravas och vilken låt jag ville ha på min begravning på ett papper och lämnade det så att det var lätt att hitta.

det var samma år som jag försökte lösa, medla. när jag tvingade mina föräldrar öga mot öga för att prata om vad som gått snett, när jag sa mamma du kan göra mig så ledsen ibland.

det går inte. det gick inte då. mamma och pappa skrek på varandra, på mig, på min syster och jag grät och alla grät och allt revs upp till ytan igen och jag trippade på tå och fy fan i helvete aldrig har jag mått så dåligt. det kommer inte gå. inte utan att alla vill. och kanske har vi alla en gång velat men aldrig samtidigt och nu vill ingen. allt är bara så jävla uppgivet och fan.

det blir aldrig bra. det finns ingen chans till att bli bra. jag ska bli hel, en dag. när jag skaffar egna barn som jag ska älska, älska, älska. egna barn till vilka jag aldrig kommer säga att jag sörjer barnet de blev ersättare till, egna barn till vilka jag kommer säga förlåt, jag gjorde fel. egna barn som jag ska visa att jag älskar, inte bara säga. säga, ja, men framförallt visa. min mamma säger men har aldrigaldrig visat

(här är jag orättvis, ger en nyanserad, subjektiv bild. jag vet det. jag vet att hon tog hand om mig när jag var sjuk bortom förståelse. jag var den hon släpade till duschen, jag var den hon lät sova i sin säng varje natt bara för att hon skulle veta att jag inte dog, för att hon skulle höra mig gny, gråta i sömnen. hennes hår blev grått och hennes ansikte fick en ny rynka nästan varje dag. så är det, det är sanningen. men jag har också varit med när hon skrek till mig att antingen så går jag till skolan eller så blir jag ingenting, ingenting, ingenting när jag var sådär sjuk att jag inte tog mig ur sängen. jag var också med när hon sa att anledningen till att jag vantrivs med familjen för att vi i vår familj inte misslyckas och jag misslyckas alltid. jag var också med när hon skrek till mig vilken värdelös dotter och människa jag är, att ingen någonsin kommer vilja ha mig. jag var där när jag satt i ett badkar och var elva år och hade blåmärken på kroppen och hon sa att josefin du måste ju förstå att när man beter sig som du beter dig så orkar man inte till slut, josefin du tar slut på allting, josefin du måste ju förstå att du måste skärpa dig för snart orkar vi inte mer. alla dom gångerna och tusen gånger till som jag inte kan ta upp här för det blir för långrandigt kommer jag ihåg och jag kan inte förlåta, inte helt, bara delvis och det räcker inte. det väger inte upp, mamma, när du tog hand om mig, det vägde inte upp för allt du sagt till mig för orden sitter djupare. oj, världens längsta parentes, nu går vi vidare)

och jag ska visa, visa, visa. jag ska prata med mina barn, försöka hjälpa. ge mina barn tillgång till mina vänner som kan finnas där för allt man inte vill prata med sin mamma om. då. då ska jag bli hel, förlåta, lägga bakom mig. kanske klarar jag det tidigare, men nu klarar jag det inte. nu finns bara en massa bitterhet över allt som har varit men framför allt det som aldrig blev av, alla önskningar, förhoppningar jag haft som bara krasats sönder. jag ska lägga det bakom mig. bli klar, förlåta, kanske krama om, säga nu tar vi nya tag. kanske vara den som sitter där vid rodret och styr upp det här. jag vet inte, men någon dag om lång, lång tid.

och med det här långa, förvirrade inlägget stoppar jag in det här längst in i garderoben. Nu ska jag dricka öl.