onsdag 6 oktober 2010

339

idag har jag:
1. gått i skolan
2. inte gråtit i skolan

saker jag släpper/sväljer:
1. att en av dom två han berättat om det här för är anna. släppersläppersläpper det.
2. att säga jag älskar dig, ha en bra dag och få ett jag tycker om dig tillbaka. sväljer och är nöjd med det lilla jag får.

slutsatser:
1. jag är så jävla bra på det här med krishantering. så jävla bra.
2. fy fan vad det här suger, fy fan vad jag hatar det här, vill bara att han ska komma hem och krama och säga det var ett misstag, det är såklart att jag är superkär i dig, det som känns fel i mig är inte vi

jag orkar inte stå ut. jag orkar inte.

2 kommentarer:

lina sa...

hej fina du, kikar in här ganska ofta för att kolla hur allt är. hoppas det är okej! när jag läste det här dök en fråga upp i mitt huvud: när du skriver att han berättat "det här" för anna, vad är det då han berättat? alltså vad är "det här". jag förstår om du själv inte vet och om du inte vill svara. men jag tror det skulle vara bra för dig att liksom få lite perspektiv på det hela genom att sätta ord på det, om du förstår. om du vill göra det kan du svara via min mail om du inte vill skriva det öppet (paulinabange@hotmail.com).

jag tror på er, det vet du!

lina sa...

nej, du behöver visst inte maila. tänkte bara om det skulle kännas bättre för din skull att ingen annan såg (inte för att mina bloggläsare har någon aning om vem du är).

usch, jag hatar tjejer som ställer sig för nära och tittar på ens pojkvän på fel sätt. jag vet allt om det där. kan alla tecken, vet ilskan, vet hur ont det kan göra fast han inte tittar tillbaka. jag går hand i hand med den där rädslan ofta.

jag undrar vad han gör, varför han inte ringer, vem han är med. sedan kommer han hem och all oro blåser bort. och så börjar det om. kärleken är inte lätt. inte någonstans.

och jag förstår hur svårt det måste vara för dig att släppa sådant du egentligen inte ska behöva släppa. för egentligen ska du inte det. det vet du va? du får ställa krav på din pojkvän. han är din pojkvän. just därför får du det. men jag vet känslan av att inte våga ställa krav och ifrågasätta efter en kris. efter att nästan ha haft sönder allt. då är man rädd och går på glas. glömmer och förlåter fast man egentligen inte kan.

jag tycker han är hård mot dig men jag vet ju inte hans version. jag tror att han snart kommer komma hem och säga "det var ett misstag, det är såklart jag är superkär i dig", det tror jag verkligen.

och jag tänker aldrig någonsin ge dig rådet att inte låta honom påverka ditt humör. för det är ju omöjligt, det vet jag så jävla väl. när den man älskar är ledsen eller besviken finns det inget som kan få en att inte vara nedstämd med honom. eller på grund av honom. så är det bara och sån är kärleken och det får vi lov att acceptera.

men jag tror verkligen det kommer lösa sig. jag har varit i din sits så många gånger och vi har aldrig gjort slut.

kram!