söndag 14 november 2010

404 (min bästa vän)

Jag plockar lite ur den här blogggrejen. Skriver om det som känns rätt för stunden. Hittar på själv. Sån är jag. Jag älskar universitetet för alla uppgifter är väldigt öppna. På gymnasiet redigerade jag alltid uppgifterna vi fick, sa men kanske kan jag få göra såhär istället... oftast fick jag det för det slutade med att jag gjorde mycket mycket större uppgifter än vad som var meningen och förbannade mig själv. Varje gång.

Jag har många nära vänner.
Jag är väldigt välsignad med vänner. Dom är allt det jag saknat. Dom är min familj, mina största kärlekar. Det är på grund av dom jag inte mår sämre över M än vad jag gör - jag har liksom det allra, allra viktigaste kvar, och dom försvinner inte.

Mina nära vänner är mina bästa vänner allihop. S, som är min eviga, som är min husband, min stora kärlek. Anledningen till att jag aldrig klarar av att sluta tro på gud. Med en sån gudagåva som S går det inte. F, som är så långt borta men som vet så mycket om mig ändå. Som var den första som läste den här bloggen för jag råkade berätta för henne om den. Det blir alltid så med F. Jag tänker hålla något från henne och sen berättar jag det ändå. Det går inte att ha hemligheter för F, och hon håller alla hemligheter. Varje gång. Hon är underbar, F, för hon känner sina vänners glädjeämnen och smärtor lika starka som hon känner sina egna. Det är fint. Hon är väldigt ledsen över mig och M, för hon vet att det gör ont i mig och då får hon ont i sig själv. Underbar.

Jag har tjejgänget i staden tre-fyra timmar härifrån. Som jag skulle gifta mig med om man kunde gifta sig med sina vänner. Tjejgänget där inga ord behövs men vi pratar dygnena runt ändå. Underbara, fantastiska med brokiga historier och mycket kärlek att ge. Vi älskar varandra. Dom är min trygghet, min borg. Det är dom som säger snälla kom, men jag förstår om du inte gör det. Det var en av dom jag ringde och grät och skrek när jag fått reda på att M inlett en ny relation. Det är dom som påminner mig om att äta, men aldrig aldrig på ett herregud men bara ät!!-sätt, utan försiktigt och ät en frukt, det kan också räknas som middag! ha inte för höga krav.

Jag har L. L som jag är bitter och cynisk med, som jag kan hata med i timmar. Som ringde mig när hon gjort slut med sin förra pojkvän och grät. Som aldrig, aldrig glömmer att berätta för mig hur mycket jag betyder för henne. Älskade L. Vi är så olika, så lika. Våra samtalsämnen tar aldrig slut men vi kan lika gärna sitta och titta på tv och trycka i oss godis utan att säga ett ord. Trivsamheten, kärleken, skratten. Det är L för mig. Utan L hade jag inte klarat av gymnasiet, och det är inget jag bara säger, det är sant. I gymnasiet var jag sjukskriven i omgångar och det som fick mig att klara tiden jag faktiskt var i skolan var L, som fick mig att skratta men som också höll min hand när jag grät för jag orkade inte gå uppför trappan. L som alltid förstår mig.

Jag skulle vilja smyga in A här. Min bästa kompis i min nya klass. Vi är väldigt lika och hon vet redan hela min livshistoria. Hon är oftast den som får veta det som hänt senast om M. Hon får mig att inte isolera mig, hon sätter sig bredvid mig på föreläsningarna och säger här en biobiljett, bion är på onsdag! eller i eftermiddag åker vi hem till mig och pluggar och ser gossip girl! eller öl ikväll!!. Jag har en känsla av att A kommer att betyda extremt mycket för mig. Men jag vet inte än, vi har bara känt varandra en månad.

Alla dom här betyder lika mycket för mig (minus A kanske då). Det finns ingen rangordning, ingen som är bättre. Ingen som är närmare än någon annan. Alla lika nära. Det är få förunnat att få ha så många som är så nära. Jag älskar dom alla.

Men sen har jag också J. Min lesbiska livspartner.
Inga ord kan beskriva henne. Inga ord kan beskriva vår relation.
Det började med att jag hälsade på henne en helg. Vi fattar fortfarande inte riktigt varför. Sommaren innan hade vi lärt känna varandra lite men jag var mest bitter på mitt ex och inte så engagerad i att lära känna en ny människa. Vi hade pratat i telefonen lite under hösten, men inte mycket. Ändå åkte jag för att hälsa på henne en helg. Där började det.

J är liten och har den mest perfekta kram-längden. Hon borrar alltid in sitt ansikte i min nacke och det är lite irriterande men mest ganska mysigt. Hon är den bästa att sova bredvid och vi kan prata i timmar. Varje gång jag pratar med henne inser jag en massa saker som tyngt mig men som jag inte kunnat sätta fingret på, men när hon är i närheten faller det bara på plats.

Allt faller på plats med J. Ibland får jag dåligt samvete för att jag bara ältar när jag är med henne men det är inte riktigt sant. Vi gör en massa annat med. Vi dansar, vi ser tv-serier, vi leker. Men allra mest pratar vi. Om allt. Det finns ingen censurering med J.

J är den som får mig att se framåt när jag bara vill gräva ner mig. Hon är den som får mig lösningsinriktad istället för att gröta ner mig i jag kan inte kan inte kan inte. Hon är den som säger det går, du kan även om det är jobbigt. Hon är den som kan ringa mig mitt i natten och hon är den jag ringer mitt i natten. Hon är den som fick mig att skämta om mitt och Ms slut den första, helvetiska veckan.

Hon är den jag länkade den här bloggen till den här veckan, trots att jag inte riktigt vill att dom som känner mig ska läsa, för jag är rädd för att tänka men dom läser ju, då kan jag ju inte skriva... Men J vet ju allt ändå, och jag vill att hon ska veta.

Alla dom jag skrivit om i det här inlägget är mina bästa vänner, men J är något mer.
Hon är min lesbiska livspartner.

2 kommentarer:

F sa...

Åh hjärta. vill bara upprepa kommentaren som jag skrev på inlägget om dig. Jag är så stolt att du vill vara vän med mig, att jag får lära känna dig. Stolt och lycklig. Kärlek.

J sa...

jag älskar dig<3 oändligt oändligt mycket och du kommer vara min lesbiska livspartner för utan dig har livet varken mål eller mening. du och jag. jämmt <3