455

onsdag, natt.

jag har spenderat fyra timmar med min fina kärlek L och två vänner till,

jag älskar. älskar så mycket. Min vackra, ledsna L som jag bara vill ta hand om, men jag vet att jag inte kan. Hon måste få ta hand om sig själv, så jag sitter bara där och vi skrattar och hon vet:

närhelst du vill, mitt hem är ditt hem. kom med en gång. jag älskar dig, jag älskar dig så mycket. du är alltid min prioritet.

onsdag och natt.

alldeles för sen natt och jag borde sova, jag sover aldrig när jag borde. jag är fortfarande så patetiskt dålig på att gå och lägga mig ensam. somna ensam, utan ljud omkring mig. jag kan inte det. jag vet inte hur man gör. jag vill bara ligga bredvid, med armarna runtomkring, med näsan i nacken.

onsdag och natt och jag är ledsen.

jag är alltid ledsen när jag är här, här där min mamma bor. här där jag också bott. mitt hjärta slår inte lika fort, lika hårt, som det annars kan göra när jag här. jag regredierar till en liten och otrygg tonåring som bara vill bort, som bara spenderar sina dagar i sängen medan världen pågår där utanför.

inatt vill jag inte att den ska pågå.

jag vill ut, jag vill dit.

jag vill känna att jag lever. jag vill klara av att känna att jag lever också här.

onsdag och natt och jag är ledsen och köpenhamn,

köpenhamn varför gör du mig så osäker?

jag vill inte vara osäker. inte på dig, inte med dig. jag längtar efter att vara trygg med dig, säker i dig.

jag vill inte vänta på sms som inte kommer.

jag vill inte glömmas bort.

snälla, köpenhamn, glöm inte bort mig

snälla köpenhamn;

våga mig.

våga mig.

snälla, våga mig.

jag är värd det.

jag kan aldrig ge löften om att det ska vara enkelt, lätt. jag är inte enkel, jag är inte lätt. jag är ledsen på onsdagsnätter och jag kräver för mycket ibland. jag kan skrika på människor som inte alls förtjänar det bara för att jag inte orkar skrika på dom som faktiskt gör det. jag är en människa, jag är inte enkel.

men jag är värd att du vågar mig. jag är värd det, för ingen är så hängiven som jag, ingen kan kämpa som jag. jag är guld, jag är faktiskt det. jag älskar med hela hjärtat, utan hämningar. jag kan se det stora också i vardag med suckar och trötthet.

men jag vågar liksom inte våga först. jag vill att du ska ta alla steg åt mig så att jag bara kan följa efter sen, det är tillräckligt läskigt. jag vill att du ska plöja vägen för mig att gå;

jag vill att du ska vara min, att jag ska få kräva skypesamtal, att jag ska få kräva att inte bli bortglömd bland tentaplugg och cph-kompisar,

inatt vill jag bara det.

inatt vill jag bara kunna skicka sms och veta att du skypear mig till sömns, för köpenhamn jag vill faktiskt ha dig. jag vill faktiskt ha dig som min och

det är skrämmande,

men jag vill inte ha någon annan. det är ingen allmän närhets-längtan, det är en du-längtan. när jag sitter i bilen och sjunger önskar jag att du, inte någon annan, inte vem-som-helst, utan DU, ska sitta bredvid och sjunga med. jag vill att du ska ligga bredvid mig och stryka mig över armen, säga att jag är bäst. om det inte är du får det just nu vara. (så snälla köpenhamn, våga mig. jag vill så mycket att du ska våga mig, att du ska vilja våga mig.)

i'm odds and ends but that's me; stumbling away, slowly learning that life's ok. say after me:

it's no better to be safe than sorry

(i'll be coming for your love, ok?)