457

Vi sitter och äter middag vid matsalsbordet och jag är less.

Jag är less för jag har nya mediciner och kan inte sova. Jag är less för det här är den femte julmiddagen, med samma människor, med samma mat som vi genomlider och jag förstår inte varför. Jag kan inte för mitt liv förstå varför. Våra samtalsämnen tog slut en halvtimme in i den första julmiddagen och ändå fortsätter vi. Fuck att det är nytt år, tänker nog min mamma, vi kör en julmiddag till! Ännu en chans för oss att dela jobbiga tystnader och frampressade samtal, ännu en chans att jääämföööra mina döttrar!

Det är den femte julmiddagen med samma människor och jag är less. Jag är sur och irriterad, för att vara här är att gå på ständigt helspänn och jag orkar inte. Jag har ont i magen och kommer inte längre ihåg hur det känns att vara glad. Jag är så jävla sur och less och idag orkar jag inte, så jag klär inte upp mig. Sitter med gårdagens smink utsmetat över halva ansiktet. Har inte duschat. Jag säger ingenting, bidrar inte till konversationen, utstrålar ingen glädje men orkar inte heller meddela hur jävla irriterande det är. Svarar på tilltal men inte mer än så.

Jag är så jävla less och det borde få vara okej. Någonstans tycker jag att det borde vara okej att jag hellre vill äta mat i köket eller, gud förbjude, framför tv:n, någonstans önskar jag så jävla innerligt att det skulle finnas lite plats att få vara JAG här. Men det finns inte och mamma pikar, mamma jämför mitt år med min systers år och påpekar att jag minsann bara fick G på första hemtentan, påpekar att min syster minsann klätt upp sig också ikväll, påpekar att hon minsann kan hålla fast vid sina relationer medan alla tröttnar på mig.

Jag är så jävla less på att prata om det här. Jag är färdig med det. Ja, hon är bättre än mig, jag vet redan det! Vi behöver inte gå igenom anledningarna en gång till, alla har redan hört det, alla har det redan duktigt memorerat i huvudet. Jag vet redan vilken jävla failure jag är! Jag vet att jag gör dig besviken, jag kan allt utantill! och det är det enda jag vill säga och det enda jag inte kan säga.

Jag är less på att jämförelserna framförs försiktigt, i mitten av konversationer, dolt men ändå så jävla tydligt för alla inblandade vad hon menar. Jag är fel. Min mamma har en bild av hur man ska vara som människa - alltså att vara som hon är - och jag passar inte in i den. Jag som låter disken vänta, som inte städar sju dagar i veckan, som är så jävla FEL på alla sätt. Jag som påminner henne om allt hon gjort fel med min blotta existens. Och sedan min syster. Min ljuvliga syster, med den ljuvliga lägenheten (förstahandskontrakt), med det ljuvliga förhållandet, med dom ljuvliga resultaten på den absolut svåraste linjen som finns. Skillnaderna på oss är gigantiska, vi är inte samma person, vi har inte samma liv. Vi är två olika människor med två olika liv och har två olika sätt att tänka och mellan oss är det okej, men aldrig för mamma. Aldrig någonsin är det okej för mamma,

för ingenting är okej för henne, ingenting är bra nog för henne, och jag är så jävla less. Jag är så jävla less på att vi fucking alltid håller på såhär, på att vi aldrig kan tala klarspråk med varandra utan bara pratar skit med varandra om varandra (mamma pratar skit om min syster med mig, min syster pratar skit om min mamma med mig, båda pratar skit om min pappa med mig), att vi när vi lämnade alla kaosbråk där porslin slog i väggar inte kunde förmå oss att gå längre än hit.

Jag är så jävla less på denna ickefamilj och jag är så jävla less på att få höra men josefin ska du hålla på såhär som en treåring kan du likagärna gå

och nu sitter jag på övervåningen och ska plugga och deras lilla middag fortsätter där nere utan mig som störningsmoment och ja, jag fattar, jag var ingen delight att äta middag med, jag sitter hellre här, det är inte det som stör mig, det är anklagelsen. Det är den totala bristen på att kunna se sin egen del i konflikter som gör mig illa, som gör mig irriterad. Det är när jag och mamma blev irriterade på varandra förra veckan och jag bad om ursäkt för att jag låtit så sur och förklarade varför och hon bara svarade du är ursäktad. Att hon bara stirrade och gick när jag sa ....jag ursäktar dig för att du lät väldigt irriterad på mig, också.

Det är det som får mig att bli så fucking jävla sur att jag skulle kunna slå sönder en hel jävla farm.