461

Jag har ont i bröstet.

Jag kan inte sova, för utan någon bredvid kan jag inte längre somna normalt. Jag kan vara hur mycket vän med mig som helst på dagen, men på natten blir jag ensam. Ensam.

Ensam och sömnlös.

När jag är här, hos mamma, förändras jag, backar i min utveckling, blir åter tretton år och fel fel fel. Jag tycker inte om det, jag tycker inte om mig i den versionen,

tycker inte om mig här och tänker:

dom har ju rätt. det är i mig familjeproblemen ligger. det är mina oförmågor, min irritation, det är det allt beror på.

Det är bara mitt fel.

Halv fyra och jag vill ha någon här.

Helst J.

Jag vill att hon ska vara här och älska mig ändå, trots allt som är fel i mig. Vill att hon ska utreda mig, säga allt det som stämmer. Jag vet att jag får ringa henne, och många fler, precis närsomhelst,

men jag gör inte det.

Jag ringer inte halv fyra en tisdagsnatt.

Jag vet att jag får, men jag vågar inte, vill inte.

Jag vill klara mig själv.

Kanske är det det.

Jag har alltid, får fortfarande alltid, bekräftelse från min familj att jag inte gör det. Jag är föralltid lillasystern, föralltid hon som ska uppfostras, föralltid hon som gör fel och jag vet att dom har fel, jag vet att jag klarar mig själv, men mina sökanden att bevisa det slår ut fel.

Jag klarar mig själv, men inte ensam, inte utan. Jag är behövande. Jag behöver människor, jag klarar mig inte ensam. Det är inte meningen att vi ska klara oss ensamma. Det är meningen att vi ska klara oss själva tillsammans

och ändå vågar jag inte ringa en tisdagsnatt när bröstet gör ont och kroppen är tung.

Jag tror inte att Köpenhamn vill ha mig.

Jag tror han ville det. Förut. Innan han insåg hur fel jag är för honom.

Jag tror inte att Köpenhamn vill ha mig och jag kan inte hantera det, kan inte hantera den här situationen alls. Jag vet inte hur man gör för att inte vara för på, för att inte skrämma bort. Det enda jag kan i relationsväg är att ge hela mig, det enda jag kan är att älska, vara hängiven (och det gäller alla mina relationer. A l l a. I relationer där jag inte gör det blir jag stressad, förvirrad och ledsen.)

Jag tror inte att Köpenhamn vill ha mig och det sätter sig som en sten i bröstet, klump i halsen, det segar ner hela mig. Jag vet att jag borde vara lättsam; se på det för vad det är:

dejtande (det GÅR inte att stava det ordet rätt) som känns bra men det finns inga krav, inga definitioner och det borde vara

lekande lätt, härligt, fantastiskt men nää. Jag vill inte såhär. Jag vill ha krav, jag vill ha definitioner

men samtidigt är det alldeles för tidigt för att definiera, jag vill inte göra det, så jag håller käften och ber dejting-gudarna om nåd;

att han ligger i sin säng i Cph och den är alldeles för stor för jag borde ligga bredvid, att han längtar saknar mig men blir lite rädd för det och samtidigt tänker jag hoppar nu jag hoppar hoppar hoppar hon får mig även om hon inte vill ha mig hoppas hon kommer på fredag snälla snälla josefin kom på fredag säg att du också vill ha mig låt oss inte rinna ut i sanden jag tror vi kan bli bra, jag vill att han tänker så för jag tänker så och tänker han inte så vill jag finnas i hans tankar åtminstone lite,

och jag har inte gjort ett jävla piss för att förtjäna det men vill att det ska vara så ändå.

Köpenhamn jag förtjänar inte dig men här är jag:

Ta mig.

smoke and gas i breathe them i breathe them

chains and iron i wear them i wear them