fredag 21 januari 2011

470

pappa ska flytta till sverige och det borde göra mig lycklig, lättad, glad men jag känner mest

tyngd.
och det är en ful känsla, en dålig känsla, men det är en sann känsla. jag känner tyngd.

på något sätt har det varit..skönt
(jag måste bara pausa och säga: det här är så jobbigt jävla ärligt att det tar emot att skriva. jag vill inte jag vill inte jag vill inte, för det här gör mig till en så dålig människa och jag föredrar att se mig själv i ett fint ljus, men för att kunna göra det måste jag också vara ärlig.)

att ha honom långt borta, för då behöver jag inte låtsas som att jag kämpar för vår relation. Visst har jag ständigt dåligt samvete för att vi aldrig hörs, för att jag inte åker och hälsar på, för att

för att för att för att allt

men samtidigt har det varit så skönt att inte behöva låtsas om ett kämpande som inte finns. Vi slutade kämpa för varandra för väldigt längesen i vår familj. Det enda som finns är floskler av en tid jag inte minns, skärvor av lyckliga familjen-illusionen där det enda bestående är besvikelsen över allt som skulle blivit men aldrig blev. Det enda som finns är trötthet, det enda som finns är fasader

och på något skruvat sätt har det varit skönt att ha honom långt borta, för jag har släppt honom. Jag har släppt sorgen, jag har släppt allt han gjort mot mig, jag har tagit det lilla fina jag fått och släppt allt det andra. Jag har bearbetat, jag har kommit över, jag har gått vidare

och nu flyttar han till Sverige och ja. Jag är glad, jag är lättad

men jag är också tung.
Tung, för jag vet inte vad som väntar, hur vår relation kommer se ut. Om allt det gamla kommer komma tillbaka, om sorgen kommer återvända, om vi kommer få en "helt normal" far-dotterrelation.

Jag vet inte, och det gör mig tung.

(Och jag är så jävla självcentrerad, och jag är så jävla dum, och jag borde tänka positivt, och jag borde reda ut, och jag borde och jag är och allt annat däremellan, men samtidigt..jag har blivit så sårad av min pappa, av min familj, så många gånger. Våra relationer har alltid varit det dom är: ledsna sorgsna besvikna, och jag kan inte se hur dom någonsin ska kunna förändras.)

4 kommentarer:

Linn sa...

Nu är det såhär: du är inte alls dum, du har rätt att vara självcentrerad. Du behöver inte ta hand om nån annan. Ta hand om dig själv.

Gud vad jag önskar att jag var lika smart och fin som du är när jag var tjugo. Eller hell, jag önskar att jag var lika smart och fin nu.

S sa...

<3

josefin sa...

Linn: ja, du har nog kanske rätt, men samtidigt så tänker jag lite att jag vill ju bli omhändertagen ibland. om jag hamnar under ytan vill jag att någon ska se mig och inte strunta i det, jag vill få kraft att simma upp och den kraften kan jag inte få från mig själv. därför måstemåste jag se andra, ta hand om andra. jag vill leva mitt liv på det sättet, men när det kommer till min familj blir det så oerhört svårt och komplicerat. idag grät jag till exempel för att mamma inte hört av sig till mig på fem dagar, men när hon sen ringde blev jag bara irriterad och tänkte "men låt mig vara!!".

ååh. värme tillbaks! och du verkar vara så himla fin och smart själv, så det behöver du inte önska. du behöver bara inse. promise.

S: love. saknar dig mycket.

Linn sa...

Jag håller helt med. Jag tycker också att det är viktigt att tänka på andra, give and take osv. Men jag har lärt mig den hårda vägen att man bara kan bär andras börda när man orkar bära sig egen. Det kanske är nu du behöver nån som tar hand om dig och inte tvärtom?

Det var det jag menade iallafall.

Hoppas det blir bra!