onsdag 2 februari 2011

478

Jag är tretton år.
Jag har varit arg och olycklig i hela mitt liv. I hela mitt liv har jag rivit ur alla böcker ur bokhyllan, i hela mitt liv har jag kastat kuddar, i hela mitt liv har jag skrikit sparkat slagits. I hela mitt liv har det varit uppochner, i hela mitt liv har jag skrikit istället för att andas.

Hela mitt liv.

Jag är tretton år och är arg och olycklig men jag skriker inte längre. Jag är tyst. På nätterna lyssnar jag på hur min syster gråter sig till sömns.

Jag är tyst. Jag gråter inte, jag skriker inte. Hjärtat smärtebultar hårt, hårt.

Jag är tretton år och så jävla ensam. Mina föräldrar slår sönder allt det som varit vi, allt det som varit det olyckliga familjelivet men ändå liksom ett familjeliv. Allt det slås sönder. Porslin som krossar väggar, kläder som slits ur garderoben och rivs itu.

Hjärtat smärtebultar hårt, hårt men jag är tyst. Jag är tyst eftersom jag är ensam. Jag är tyst, för vem skulle någonsin lyssna? Min syster rymmer till sina vänner och mina föräldrar hinner aldrig sätta sig ner, för hela tiden springer dom. Från allt som varit vi, från allt dom nu sliter itu. Min pappa dricker för mycket, mamma syns inte till.

Varje natt lyssnar jag på hur min syster gråter sig till sömns medan mina föräldrar kastar hemska anklagelser mot varandra.

En fredag ringer en kompis mig och frågar om vi ska hitta på någonting. Jag viskar fram:
jag ringer dig senare, jag hör inte vad du säger..jag ringer dig senare. Det enda som hörs är mina föräldrars skrik i andra änden av huset. Alla dörrar i ett stort hus är stängda och dom överröstar allt. Dom överröstar mina tankar och därför är jag tyst.

Jag har inget att säga, för jag är tretton år och mina tankar överröstas av skrik som kommer från dom som ska beskydda mig från allt det hemska.

Jag är tyst och jag skäms. Jag skäms för min familj, jag skäms för mig själv. Skammen står mig upp i halsen, jag kan inte andas. Jag skäms, jag är tyst. Jag gråter inte, jag skriker inte.

Jag är bara tyst.

En dag sitter jag i en soffa hos min mormor och morfar.
Min morfar är sjuk. Hans sjukdom tar över allt det han varit, hans sjukdom berövar mig den fina, kärleksfulla mannen som tagit mig på äventyr och kramat mig och sagt stopp när jag behövt stopp. Min fadersgestalt är sjuk och finns inte riktigt längre, men han har ännu inte flyttat till ålderdomshemmet. Hans sjukdom gör honom arg och irriterad och om honom som jag älskat så högt, så brinnande tänker jag nu tanken jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig.

Jag är tyst och jag är ledsen, mina tankar tänks i hat. Jag tänker på mig själv och jag tänker på min familj och jag tänker på min släkt och jag tänker på att jag inte har några vänner, bara meningslösa kompisar som inte fattar ett piss och jag tänker på att jag har vantrivts i hela mitt liv

och jag vill dö. Jag är tretton år gammal och jag vill inte leva längre.

Ingen ser, ingen hör. Ingen kan se, för jag klistrar på falska leenden och skrattar högst av alla. Ingen får märka, ingen får se. Ingen kan heller höra, för jag är tyst. Jag är tyst, jag är tyst, jag är tyst. Vad skulle jag säga? Hur ska det som känns formuleras?

Detta har jag lärt mig: det är bättre att vara tyst.

Jag är tretton år och jag sitter i en soffa hos mormor och morfar och jag vill dö.

Mormor har bakat bröd. Brödet vi alltid kallade Ormar när jag var mindre och bodde hos dom. Hon brer en macka och ger mig godis och sätter sig bredvid mig.

Josefin jag ÄLSKAR dig. Ibland händer saker man inte kan råda över och det är sorgligt, men josefin jag älskar dig. Kom ihåg det. Du är min skatt.

Och jag svarar inte, för jag är tyst men där börjar något växa i mig. Långsamt och jag märker det inte själv, för jag är fortfarande tyst och hård och ledsen och vill dö, men ett frö planteras och börjar gro

och idag är jag inte tretton år längre och jag är inte tyst och jag vill inte dö, jag vill leva alltid alltid och jag kommer aldrig glömma att min mormor älskar mig alltid alltid alltid. Idag är jag äldre och det som slog rot i mig där, det som nu vuxit och blivit jag..

jag vet inte hur jag ska beskriva det.
Jag vet bara att jag är skyldig min mormor så mycket, om inte allt.

Inatt sitter hon på ett tåg på väg till sin brors begravning.
Syskonskaran som en gång var åtta personer stark har krympt och blivit till en trio. En trio utspridd i landet,

och mormor?
Mormor jag kan nog inte förstå hur ont det gör i dig. Jag kan inte förstå hur mycket du saknar dina syskon. Jag kan inte förstå hur det känns i dig att veta att nu är ni bara tre, snart kommer ni bara vara två. Jag kan inte förstå hur det känns att veta att det snart är din tur.

Mormor, kommer du ihåg för två år sedan? När jag sa till dig att du aldrig, aldrig får dö?
Jag menade det. Jag menade det verkligen, för jag kan inte förstå hur jag ska klara av att leva kvar när du inte finns längre. När min första fasta punkt försvinner, när den enda som alltid, alltid berättar för mig om hur älskad jag är inte längre finns för att påminna mig om det. Jag förstår inte hur jag ska orka andas så många andetag utan dig.

Jag älskar dig så mycket, mormor.
Jag tänker på dig varje dag, varje timme. Jag tänker på dig när jag gråter av smärta, jag tänker på dig när jag känner mig sämst sämst sämst i skolan, jag tänker på dig när det regnar. Jag tänker på dina kramar och jag tänker på ditt speciella sätt att uttala mitt namn och jag vet att jag alltid, alltid är älskad. Jag tänker på dig när jag ler, när det är soligt, när jag lägger mig på kvällen och ler för att dagen har varit så bra. Jag tänker på dig då och vet att jag alltid alltid är älskad, aldrig aldrig ensam.

Jag vill inte att du ska dö.
Jag vill att du ska se mig ta min examen, jag vill att du ska vara med på mitt bröllop, jag vill låta dig träffa mina barn. Jag vill att du ska vara med, alltid alltid, för jag kan inte tänka mig ett liv utan dig.

Så snälla mormor, säg att du är den enda med evigt liv, för jag kan inte förstå hur världen ska fortsätta snurra utan dig.

Jag älskar dig så mycket.

9 kommentarer:

Lisa sa...

Så himla fint och sorgligt och fint, fint, fint.

Fröken Sverige sa...

Så underbart vacker och så fruktansvärt hemskt. Mormödrar räddar världen. Så är det bara. Vi skulle gå under utan dem.

Johanna sa...

Å herregud vad sorgligt. Och fint! Lipar lite här borta och tänker på min mormor. Hon dog när jag var 17 och det tog flera år innan jag kunde prata om det utan att få akut andnöd.

inte skyldig sa...

Du skriver så bra. Jag är ledsen att du har haft det så svårt. Jag hoppas att din mormor lever länge länge till.

V. sa...

Jag tror mormödrar är det bästa av den här världen.

lina sa...

idag fick jag veta att min mormor har en cysta. de vet inte om den är farlig men hon har inte klivit ur sängen på flera dagar. jag är rädd.

josefin sa...

alla: Åh, ni fina! Jag dör lite av genans här. Tack, tack! Och ja, mormödrar är livets salt, grundpelare och allt däremellan.

lina: finaste finaste du. jag håller tummar, ber till högre makter, hoppas att hon blir bra, att hon reser sig ur sängen och lever alltid alltid.

Frou-Frou sa...

Det här var det starkaste jag läst på länge. Jag vet inte om det är till någon tröst men jag kan säga att jag känner igen mig i delar av det du skriver. Jag skulle önska att ingen behövde gå igenom nåt liknande men kanske kan erfarenheterna vändas till nånting positivt, jag hoppas i alla fall det.

JoHo sa...

åh. så fint, fint, fint skrivet! jag hoppas OCKSÅ att din mormor kommer leva för alltid!