479

Pappa,

jag saknar dig så olidligt jävla mycket. Jag saknar ditt skägg, jag saknar din röst, jag saknar att äta middag med dig, jag saknar att använda mitt andra modersmål iallafall varje vecka (det är ingen annan som talar det med mig, bara du),

och pappa förra veckan började jag nästan gråta när min killkompis skrattade som du gör ibland. Du vet, när du tycker att något är extra roligt och skrattar i falsett? Så skrattade han och jag dog,

pappa jag dog nästan lite i avsaknaden av dig,

pappa jag saknar nästan till och med att vara arg på dig, att skrika till hela världen vilken fullkomlig jävla idiot du är. Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig varje fucking dag.

Du är inte världens bästa pappa, jag älskar dig inte mest av allt i hela världen, jag har stundtals tyckt att det har varit skönt att du har varit borta. Jag har varit så arg på dig så många gånger. Du som fastnat i ditt femtonåriga jags hjärna, du som aldrig växer upp, du som är med i alla mina värsta minnen. Det är inte lätt att vara din dotter,

men pappa, vet du?

Det här året har jag lyckats släppa dig. Jag är inte arg längre, jag vill gå vidare nu

men jag vill gå vidare med dig,

så snälla pappa kom hem nu,

snälla pappa kom hem så jag kan få ringa dig och fråga vad du tycker om kvällskursen jag funderar på att söka, kom hem så jag får be dig om recept som bara du kan, kom hem så du kan hälsa på mig och jag får visa dig livet jag byggt upp till mig själv,

snälla pappa kom hem nu för jag saknar dig så jävla jävla jävla mycket.