tisdag 15 februari 2011

486

Jag är nära att tappa mig.
Jag vill bara fly. Ligger under täcket och bara tänker tänker tänker en hel dag, går upp klockan 16 och jag hatar mig för att jag är lat, för att jag är ful, för att jag är osmart, för allt jag är.

Jag vet inte vad som händer och jag vet inte varför och jag vet inte vad jag ska göra. Det får mig att handfallet se på när jag faller ihop i duschen, när mina händer öppnar en öl klockan 14 en söndag, när livet springer förbi och jag vet, jag vet att det här också är livet, att det hör till, att det är okej att inte vara på topp, jag VET allt det men

det känns inte så. Inte på något sätt känns det så. Jag synar mig och vet: jag lever ett bra liv. Jag har det bra på nästan alla sätt. Det är så, men det känns tomt tomt tomt i mig ändå och jag förstår inte varför.

Jag förändras. Jag brukar alltid tycka att det är okej att inte ha kliniskt rent hemma, jag prioriterar att vila men nu. Nu hittar jag mig själv hysterisk i köket för allt jag inte hinner, för allt jag inte gör, för allt jag inte är. Jag skriker sparkar slår för att jag är så oföretagsam och lat, jag vill förändra mig men jag blir bara stressad och jag vill ju inte alls förändra mig jag vill vara någon annan.

Så är det.
Jag vill vara någon annan någon annan någon annan. Jag trivs så dåligt i mig. Jag hatar mig för att jag stammar när jag ska prata istället för att få fram vad jag menar, jag hatar mig för att jag är så jävla osmart och ointelligent och faaan vad jag misslyckas, jag hatar mig för att jag har dålig hållning och breda höfter och dubbelhaka, jag hatar mig för att jag inte kan skriva, jag hatar mig för att jag är så jävla okreativ, jag hatar mig för att jag har sju påbörjade böcker som jag aldrig läser färdigt, jag hatar mig jag hatar mig jag hatar mig.

Jag ser på mina vänner och vill bara säga:
varför? Varför jag? Jag tillför noll saker exakt. Du kanske tror att jag är bra men det är inte sant, snälla gå för jag förtjänar inte dig och jag orkar inte ha något jag inte förtjänar. Det du eventuellt ser i mig finns inte, jag lovar du har helt fel bild. Jag vill vara bättre, jag har försökt men jag kan inte så snälla gå, snälla gå nu

och jag blir så jävla ledsen av det för så kände jag när jag var sexton, så har jag känt så länge men dom senaste kanske två åren har det sakta förändrats, en annan känsla har infunnit sig och jag har faktiskt älskat mig men nu

nu är allt borta och jag känner mig så jävla fel att jag bara vill skrika.

Jag förstår inte vad som händer.

3 kommentarer:

V. sa...

Man kan gå runt och bära på de där satans känslorna varje minut dag vecka och månad utan att veta varför. Det spelar liksom ingen roll att man vet att andra tänker likadant, för det är ingen tröst eller förklaring till varför.

Kanske känns bättre för en stund men så råkar man falla på en fest föreläsning eller i bilen med någon man inte vill falla inför. Jag önskar att jag kunde trösta med ord kramar och evighetsfikor men jag trampar på precis samma ställe som du. Idag sjönk jag så lågt att jag gick in i en bokhandel och råkade komma ut med en bok om hur man förbättrar sin självkänsla som ung tjej. Haha, kan inte sluta skratta åt mig själv när jag tänker på det.

din blogg är en del av vardagslivet som gör det lite lättare. kram!

Hanna sa...

Är i precis samma sits nu. Jag väntar bara på att det ska bli bättre. Jag känner inte riktigt av det när jag skiter i det och är mitt uppe i annat, som nu när jag sitter vid datorn och ignorerar allt som måste göras, men jag kommer känna det snart när jag svär över naturkunskapen, och jag kände det igår och i förrgår och när jag började gråta på retoriken och inte läste upp mitt tal osvosvosgvosovosvosov.

Jag väntar bara på att det ska gå över. Det känns som den enda lösningen.

Frida sa...

åh josefinaste. du är ju min finaste och bästa tjej! kom ihåg det. hjärta